Kristdemokrati på vilken grund?

Konrad Adenauer var Västtysklands förste förbundskansler. I sina memoarer motiverar han varför han tog initiativet till Tysklands stora kristdemokratiska parti. Europa låg i ruiner. Tyskland bar på en oerhörd skuld. Såväl nationalsocialismen som Weimarrepublikens kapitalism hade reducerat människan till en enkel och utbytbar kugge i stat och samhälle. Respekten för hennes unika värde hade undergrävts. Makt blev rätt.

Adenauer menade nu att den avgörande orsaken till demokratins kollaps och den nazistiska diktaturens moraliska haveri kunde identifieras. Det var den filosofiska materialismen. Enligt den romerske katoliken Konrad Adenauer behövde Tyskland ett brett förankrat kristdemokratiskt parti som kunde etablera en kristen människosyn och etik som bärande grund för sam­hället och politiken.

Nu föreslår Martin Lembke på Dagens debattsida (18/8) att kristdemokratin ska vila på sekulär grund. Kristdemokrater uppmanas bejaka det "demokratiska rättsväsendets grundidé" där religionsfrihet är "den ideologiska ledstjärnan" och där "religiösa idéer" inte ska motivera lagstiftning. Tanken kan synas sympatisk. Kristna politiker ska ju inte behöva kompromissa med sin tro. Men kontrasten mellan Lembke och Adenauer är stor. Mycket stor. Medan Adenauer ville förstärka demokratins grund med kristen människosyn och etik, implicerar Lembke att kristdemokrati handlar om att lagstifta mot "synder".

Frågan som diskuteras inom kristdemokraterna handlar nu inte om någon form av utlevd sexualitet. Den handlar om adoption, om en rättsligt reglerad ordning att ersätta det som gått förlorat för barnet. Därmed handlar det också om barnets livsavgörande rätt till en far och en mor. Förgäves söker jag ­efter barnens perspektiv i Lembkes artikel. Oavsett hur välvilligt man försöker tolka nämnda artikel, så leds man lätt till slutsatsen att kristen etik och människosyn är ”religiösa idéer”? Och de ska i princip lämnas hemma när politiker går till sina beslutande församlingar. Men hur är det då med en materialistisk människosyn? Ska filosofiska idéer och andra etiska uppfattningar också lämnas där hemma? Gäller det också etisk relativism, utilitarism och emotivism? Eller bara kristen etik? Ska en del lämna sina djupaste övertygelser inför de politiska uppdragen, medan andra behåller sina i sken av ett slags livsåskådningsmässig neutralitet? Lembke rekommenderar politiker att utgå ifrån att Gud inte finns och att lagar enbart ska ha ”etisk och rationell motivering”. Men menar Lembke att kristen människosyn och etik inte kan motiveras rationellt?

Visst, det behövs gemensamma utgångspunkter inom politiken. Enligt Aristoteles är politik att tillämpa etik i samhällslivet. En hållbar sådan etisk grund finns i den kristna människo­synen och etiken. Rötterna är judiska, innehållet är "kristet", men mycket är allmänmänskligt och därmed inte exklusivt. Utgångspunkten är människans natur och därmed naturrätten. Den människosyn och etik kristdemokratin står för kan således motiveras både teologiskt och filosofiskt. I takt med vår tids sekularisering behöver dock varje kristdemokrat alltmer tillägna sig naturrätten. Men det finns knappast någon kristdemokratisk politiker som inte begriper att samförstånd mellan partier är nödvändigt. För att komma överens behöver man argumentera rationellt utifrån gemensamma utgångspunkter, men det är långt ifrån alltid det hjälper.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är naturrättens tydligaste manifestation under 1900-talet. Den sattes på pränt efter att den materialistiska människosynen visat sig leda till fördärv. Denna etik har legat till grund för västerländsk lagstiftning och rättsmedvetande. Den har också vidareutvecklats i en rad olika folkrättsligt bindande konventioner. Frågan om familj och mamma, pappa, barn är för-politisk och i den kristna filosofiska idétraditionen naturrättsligt bestämd. Den är till och med enligt S:t Thomas ett officium naturae, ett slags naturlig och därmed ändamålsenlig plikt. För den romerska katolska kyrkan är äktenskapet dessutom ett sakrament och familjen "den naturliga gemenskap där man och kvinna kallas till ömsesidig hängivelse i kärlek och till att ge liv" (Katolska Kyrkans katekes, 2207).

Partier profilerar sig bland annat om olika samlevnadskonstellationer. Skulle det då vara fel av kristdemokrater att, med respekt för andra livsval, vilja stärka den traditionella familjebildningen och att se adoption ur barnets perspektiv?

Per Landgren, fil. dr. i idé- och lärdomshistoria, ersättare i KD:s partistyrelse.