Kristna kan inta olika roller gentemot staten

Jag tackar Rikard Roitto för hans replik på mitt inlägg i migrationsfrågan (Dagen 30 juni). Syftet med mitt inlägg var att försöka bredda och fördjupa den teologiska diskussionen i migrationsfrågan. Mina tre huvudpunkter var att den kristna/bibliska etiken inte rakt av kan omsättas till politik i ett pluralistiskt samhälle, att det även i ett kristet perspektiv finns grader av kärlek och solidaritet, samt att värdet av fungerande samhällen inte ska underskattas. Jag ska försöka bemöta vad jag uppfattar som huvudkritiken från Roitto.

Som kristna kan vi anta olika roller gentemot staten och den politiska makten. I sin replik skriver Roitto att vi som kyrka liksom profeterna ska ”ställa oss på de maktlösas sida och påminna staten om vad som är gott och rätt”. Ja, som kyrka ska vi anta en kritisk/profetisk roll gentemot staten, precis som Rikard Roitto skriver. Men det bör då handla om kritik av principiellt slag, där vi är försiktiga med att peka ut specifika politiska lösningar. Men som enskilda kristna kan vi sedan även engagera oss i politiska partier och driva politik som vi anser rimlig/rättfärdig ur ett kristet perspektiv. Vi kan alltså i viss mån även liera oss med staten. Denna andra roll kräver även att man lägger fram konkreta och realistiska politiska förslag. Dessa två roller bör hållas isär, men jag tycker att Roitto (i likhet med många andra kristna) blandar ihop dem. I mina inlägg i debatten är det i första hand utifrån den andra rollen jag resonerar.

De senaste åren har vi sett hur biskopar, präster och pastorer uttalat sig offentligt i kyrkans namn (som det framstår) i migrationsfrågan. Problemet är att man inte bara framfört principiell kritik mot den politiska makten utan ofta även pekat ut tämligen detaljerat hur migrationspolitiken bör utformas. Då överskrider man sitt mandat som kyrka.

Vidare skriver Rikard Roitto att ”Jesu politiska etik utmanar oss att bryta med föreställningen om att vi ska bry oss mest om dem som är oss närmast.” Men Jesu etik innebär snarare att vi inte bara ska bry oss om oss själva och våra närmaste utan även människor utanför vår familje- och vänkrets. I min egen närmaste familj är jag den ende som förvärvsarbetar, och min inkomst går i första hand till mat och uppehälle för mig och min familj. Även när det gäller praktiskt tjänande är det i första hand min närmaste familj som drar nytta av detta, till exempel i form av matlagning och städning. Så måste det rimligen vara även i en kristen familj. Däremot ska vår omsorg inte begränsas till våra närmaste.

Denna prioritetsordning kan generaliseras till solidaritet i det större perspektivet. Om detta skriver Rikard Roitto att ”för Kroon tycks svaret vara att den ’rättfärdiga’ staten är den som i stort sett ensidigt prioriterar sina egna medborgare”, och ”den stat som ensidigt beskyddar sitt eget överflöd till priset av flyktingars liv har tagit ett steg i riktning mot att bli ett monster”. Vidare ställer Roitto frågan om vi ska vara som ”den rike mannen som låter Lasaros dö utanför porten full av sår… av rädsla för att förlora vår livskvalitet?”

Även i ett kristet perspektiv finns det grader av solidaritet. Grunden till detta är att vi som människor är begränsade varelser, som inte – till skillnad från Gud – kan stå i samma typ av relation till alla människor. Vår tid, vår energi, våra resurser är begränsade. Jag menar dock inte att vår solidaritet ska begränsas till den egna nationen. Vi bör ha ett generöst bistånd där vi till exempel hjälper andra länder att bygga upp fungerande samhällsstrukturer och där vi stödjer flyktingläger. Utöver det ska vi även ta emot så många flyktingar och migranter som vi på ett vettigt sätt kan integrera. Men när jag som kristen stödjer en åtstramning av invandringen till Sverige är det faktiskt inte vårt ”överflöd” eller vår ”livskvalitét” jag försvarar, utan det är våra grundläggande samhällsfunktioner jag månar om – skola, polis, sjukvård, socialtjänst – som riskerar att inte kunna lösa sina grundläggande uppgifter om vi fortsätter med den tidigare migrationspolitiken. I stort sett alla migranter som kommer till Sverige har passerat ett flertal säkra länder längs vägen, så vår åtstramade migrationspolitik kan knappast liknas vid att ”låta Lasaros dö utanför vår port”.

Slutligen skriver Rikard Roitto att ”Flyktingar är inte… ’de ondskans krafter som vill störta världen i kaos’” och ”Kroon… tror att invandrare i segregerade stadsdelar ’hotar själva fundamentet’ för vårt samhälle.”

Jag menar inte att flyktingar i sig skulle vara ”ondskans krafter”. Men det relativt goda samhälle som vi byggt upp i Sverige förutsätter att det finns en grundläggande ”vi-känsla” hos människorna som bor här. Den solidariteten hotas om de kulturella skillnaderna inom landet blir alltför djupgående och om integrationen inte fungerar. Därmed hotas också fundamentet för vårt samhälle. Som kristen tror jag också att de ”ondskans andemakter”, som vi ytterst kämpar mot, gärna utnyttjar kulturella och sociala motsättningar mellan samhällsgrupper i syfte att bryta ner samhället.

Martin Kroon, professor i materialmekanik vid Malmö högskola med en kandidatexamen i teologi från Uppsala universitet.