Låt de fyra borgerliga bli två

Det bör inte vara förenat med oöverstigliga politiska hinder att skapa en borgerlig duo av dagens kvartett, om bara viljan finns. Den innevarande dryga treårsperioden fram till valet 2018 är en utmärkt tidsperiod för att förvandla Moderaterna och Kristdemokraterna till ett parti, samtidigt som Folkpartiet och Centern slås samman. Och vips har fyra blivit två mycket stabila partier, fjärran från att hotas av fyraprocentsspärren. Därmed skulle de också utgöra ett verkligt alternativ till den nuvarande, svaga regeringskoalitionen.

En partirationalisering i det borgerliga lägret inför nästa val är därtill den bästa garanten för sammanhållning. Två röster kan lättare komma överens än fyra.

Egentligen är det märkligt att ingen av de borgerliga ledningarna veterligt har luftat tanken på partisammanslagningar. De politiska förutsättningarna finns onekligen nu, inte minst för de så kallade mittenpartierna, Folkpartiet och Centern, som redan under 1970-talet på allvar dryftade en sammanslagning.

Sedan Annie Lööf tog hand om rodret i Centern har partiet nämligen officiellt förklarat sig vara liberalt. Inga motsägande röster har hörts i partiorganisationen. De gamla, i grunden konservativa centerbönderna som var avoga mot FP:s storstads- och konsumentliberalism, är i dag få och utan inflytande. Den legendariske centerledaren Gunnar Hedlund ville nog innerst inne ej slå samman sina påsar med Folkpartiets.

Nu är detta dock historia. Annie Lööf huttlar inte med sin liberalism, samtidigt som några kvarvarande centerkritiker inom FP knappast skulle resa borst inför en partisammanslagning. Ideologin förenar partierna. Gränsen till fyraprocentsspärren likaså, särskilt för FP.

Sammanslagningstanken kräver förstås att personfrågorna läggs åt sidan. Det kan bli svårt. Möjligen kan de lösas i samband med pågående diskussioner inom FP om förtroendet för Jan Björklund som partiledare. Att Annie Lööf skulle vilja ta ett steg tillbaka, sedan hon efter valet i fjol stärkt sin ställning och nu faktiskt delvis framträder som Alliansens ledare, är inte sannolikt. Någon form av delat ledningsansvar bör därför övervägas, oavsett om Jan Björklund får förnyat förtroende som FP-ledare i höst.

Moderaterna och Kristdemokraterna då? Är en fusion möjlig här? Javisst, men den förutsätter i högre grad än i det andra fallet ett politiskt tänkande, som sträcker sig betydligt längre än näsans längd. Här handlar det om – för KD – att förhindra bortkastade röster och att överleva som en stark kristdemokratisk ideologisk kraft. Detta tillsammans med det moderata parti, som för bara ett par, tre decennier sedan i sitt partiprogram och praktiska politik uttryckte konservativa och kristdemokratiska värderingar.

Den ungmoderata nyliberala offensiven på 1980- och 1990-talet bidrog tyvärr till att tränga ut många av dessa värderingar. Men spåren av denna så kallade tokhögers framfart är dessbättre nu inte så många.

Moderaterna är i dag ett slags stort mittenparti, som med tanke på sitt arv och sin historia skulle må väl av kristdemokratiska influenser av det slag, som exempelvis speglas i Tysklands dominerande regeringsparti, CDU. I en stor intervju i Expressen (15/3) uttryckte också den nya KD-ledaren, Ebba Busch Thor, sin beundran för landets förbundskansler och CDU-ledare, Angela Merkel. Hon står på stabil kristen grund och bekänner öppet sin tro, är inne på sin tredje regeringsperiod och anses vara världens mäktigaste kvinna.

Konstellationen M och KD har alla förutsättningar att bli borgerlighetens tunga ankare, som också kan stoppa Sverige-demokraternas ökning. Samarbetet med den liberala partnern kommer att bli bra. Båda storheterna är ju beroende av varandra för att kunna överta regeringsansvaret. I stället för fyra partier, som skall förhandla med varandra om politiken, är det då bara två. Inga röster riskerar att bli tillspillogivna. Varken Folkpartiet, Centern eller KD hotas av någon fyraprocentsspärr. Personkemin mellan partiernas ledande företrädare är mycket god. Allianspolitiken finns i botten som politiskt alternativ.

Frågorna om nya partinamn bör lätt kunna lösas. Personfrågorna är svårare men ej oöverkomliga, om de båda partiernas nyvalda ledare låter sig styras av den bekanta formeln att laget är viktigare än jaget.

Tiden – drygt tre år till nästa ordinarie val – räcker gott, om processen igångsätts i höst.

Så vad väntar partierna på?

/Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör för Norrköpings tidningar och med en bakgrund som moderat landstings- och kommunpolitiker.