Lätt bortblåsta utan goda rötter

Vi är barn av vår tid, något annat vore omöjligt. Vi präglas av tidsandan, idéer, skeenden, allt det som rör sig i tiden och mer eller mindre rör oss. Samtidigt är vi barn av något mer, eller rättare: Någon mer. Komna ur Guds hand, burna av hans hand möter vi tiden och världen. Därför är vår förankring i hans avsikter och kärlek så viktig för oss. Utan den livsförbindelsen kan vi "ingenting göra" (Joh 15:5) som har något värde utöver stunden.

I den dynamik som uppstår här – mellan tidsbruset och evighetsljuset – behöver vi hjälp att vandra på ett sätt som är värdigt evangeliet. Att ”drivas omkring av alla lärovindar” (Ef 4:14) är lika lätt i dag som på Paulus tid. Lätt bortblåsta av trender som bär andlighetens sken utan att ha någon kärna.

Och här finner många av oss hur viktigt det är med rötter. Att inte bara minnas de senaste hundra årens historia, den senaste väckelsevågen, den eller den store predikanten som betydde så mycket för vår historia just då. Den kristna tron är ju inte född i går, så att säga. Det glimmar till när våra vilsna hjärtan stöter på spännande skeenden som nyss har hänt eller sker just nu.

Men den verkliga syresättningen sker ju när vi betraktar hur århundrade efter århundrade av helgade kristna har genomlevt och överlevt både väckelsevågor och ökentider. Den djupare näringen får vi när vi tar del av allt från apostoliska fäder, går genom dominikanska nejder, insuper fransiscanska dofter eller benediktinska­ regelverk och beskådar, ja inte bara beskådar men tar del av, ”de heligas ljusa spår” överallt där de finns i vår gemensamma historia.

Med det inflödet i våra tidsombrusade själar får vi nåden att lite mer noggrant kunna skilja mellan vatten och vin i det som dukas fram för oss i dag.

Och även om vi också fortsatt är barn av vår tid kan vi med glädje tacka den Gud som håller oss på vägen såsom han hållit alla dem som gått före. Ja – med Hebreerbrevets ord: ”När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss.” Genom deras exempel förstår vi också bättre hur vi kan ”ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare”, han som är alltings mål och mening.

Tomas Söderhjelm