Lovsången – en tillgång men även ett bekymmer

Observera: Den här artikeln publicerades 4 december 2014. På grund av spridning i sociala medier har den dykt upp igen på Mest lästa-listan på Dagen.se.

Vi gläder oss över Hillsong, deras lovsånger har fått vara till en oerhörd välsignelse, särskilt i fråga om att fånga in ungdomar. Vår son Alexander är en produkt av det och har tjänat som lovsångsledare. Jag ledde själv ganska ofta lovsång i Carpenters Home Church på 1990-talet, och var även ledare för en kör och producerade flera stora musikproduktioner per år. Min man Eric var solist i församlingen.

Samtidigt måste man se det problem som lovsångskulturen har orsakat i våra församlingar. Vi bor i USA, och har här sett utvecklingen på nära håll innan den nådde Sverige. Lovsången har tagit död på all annan musik­verksamhet i pingstförsamlingar. Körer var tidigare ett starkt inslag i gudstjänsterna. De är numera borta, orkestrar likaså.

Hymner, vanliga sånger och psalmer har kastats på sophögen. Klassiskt utbildade musiker har heller ingen plats längre i en församling. Ska man få sjunga, måste man vara med i lovsångsteamet, och behöva foga sig i en musikstil som ligger oerhört långt ifrån det man känner sig komfortabel med.

Lovsångsteam har blivit en slags elitgrupp, men också en maktfaktor, så att en annan musik­stil inte har något som helst värde i ett möte. Andra förmågor används inte i församlingen. Vi tror absolut inte att Gud hade menat att det skulle vara så – det känns helt fel!

Lovsången har också blivit mer av ett uppträdande på många ställen, en ny musikstil, och mindre av att fungera som en tjänst att be ner himlen och öppna gudstjänsten för den h­elige Ande. Ta nu inte detta fel: Vi är helt och hållet för en ande­fylld lovsång, bra utförd och med bra texter, men mångfalden måste finnas med, annars utarmas gudstjänsten så småningom. Det finns många olika musikstilar – men för oss ligger den förkunnande sången varmast om hjärtat.

som det är nu blir det motsättningar, och det är inte bara en sidas fel. De äldre gnäller och stannar kanske hemma, de yngre vill ha ut de äldre och har tagit över och därmed fått mer makt än de är mogna för. Det blir en ständig kamp. Det finns inte det minsta andligt i ett s­ådant uppträdande, från något håll! Detta skriver jag av erfarenhet.

Vad är lösningen? Man skulle exempelvis önska att de äldre åtminstone försökte sjunga med i lovsången i stället för att bara sitta med en uttråkad uppsyn. Man kan ju faktiskt helt enkelt prisa och lova Gud i kyrkbänken, även om man har svårt att hänga med i de mer moderna tongångarna.

Det skulle kunna bidra till att göra det lite lättare för ung­domarna som leder den. Kanske skulle man då också få uppleva en annan attityd från det yngre gardet, med minskade motsättningar som resultat?

Jag har läst artiklar i USA på sistone, som hävdar att lovsången är på tillbakagång – i alla fall i de mer traditionella kyrkosamfunden. Så vad har man kvar då, när allt annat kastats ut? Vore det inte bättre att i tid se om sitt hus och i den vanliga gudstjänsten låta alla slags förmågor få medverka? Tidsbrist behöver inte vara en faktor, om man pratar mindre mellan olika inslag, och i stället sätter in en extra sång eller musikstycke på cirka 3 minuter. Längre tid tar det inte.

Om Gud har gett en exceptionell musikalisk gåva till en människa, som i sin tur känner en kallelse att förkunna med musik, var det då inte m­eningen att han eller hon skulle få användas som ett verktyg i Herrens hand?

Paulus skriver i Efesierbrevet 5:18–19: ”... låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta.” Här har vi mångfalden, men också knuten i det hela, nämligen att man är fylld av Guds ande när man utövar musiken!

Lovsång är vertikal – annan musik riktar sig horisontalt. Båda två behövs.

Anette Anders