Människors tro kan aldrig förbjudas

Den 6 juni firas Sveriges nationaldag, för 13:e gången som helgdag. Tidigare var den "bara" Svenska Flaggans dag. Nu kan alla svenska medborgare fira den fullt ut och vara tacksamma över att få bo i ett demokratiskt land. Men vad händer i "landet lagom"?

I Sverige, varifrån det under 50-talet sändes ut flest missionärer i världen, vill man i dag osynliggöra religion. Hur ska vi förhålla oss till religiösa uttryck? Kan, och bör den ha någon plats alls? Och i så fall, hur mycket av människors religiösa tro ska man våga tillåta?

Är det så att Sverige står inför ett vägval om religionens plats i samhället, som somliga hävdar?

Anders Sjöborg, religionsforskare vid Uppsala universitet, ser en koppling mellan terrordådet i centrala Stockholm, Kalla faktas reportage om hur flickor och pojkar fick sitta på olika platser i en skolbuss i norra Stockholm, och S-kongressens rop på begränsningar av konfessionella inslag i skolan.

”Man kan fråga sig om det nödvändigtvis gått igenom så starkt utan terrordådet som skedde i omedelbar anslutning tidsmässigt. Man kan också fråga sig om det hade fått samma genomslag om inte Kalla faktas bussreportage sänts veckan innan, säger han.” (Världen idag 18/5). Om Sjöborgs analys stämmer, vilket mycket talar för, måste man ställa sig frågan: hur djupt går politikernas ideologi och hur genomtänkt är deras negativa hållning till religionen?

Ett tips till er politiker som vill förbjuda, alternativt begränsa religiösa uttryck – religion kan förbjudas, men aldrig människors religiösa tro. Den kan dock förstås med lite god vilja.

Religionens plats i samhället är en av de viktigaste demokratifrågorna och bör aktualiseras på nationaldagen, anser jag. Och för oss som tror på en god Gud som hör när vi ber bör den också vara en bönedag för vårt land. Bed, och du ska få, har Jesus lovat!

Claes-Göran Bergstrand,

Hässelby