Naturligt argumentera utifrån barnens bästa

Det var mycket intellektuellt stimulerande att läsa Martin Lembkes debattartikel rörande homoadoptioner (Dagen 18/8)!

Lembkes huvudsakliga ärende i artikeln är, såsom jag uppfattar det, att vi inom politiken måste argumentera som om Gud inte fanns, etsi Deus non daretur, som det traditionellt lyder i latinsk språkdräkt.

Denna princip slås först uttryckligen fast på det naturrättsliga området av Hugo Grotius (1583–1645). Han gör det i skriften De jure belli ac pacis ("Om krigets och fredens rätt") från 1625, om än i lite annan orda- lydelse. Grotius menar att vad han skrivit om den naturliga rätten i boken skulle äga giltighet även om den mest syndiga tanke skulle visa sig stämma, nämligen att Gud inte fanns. Skriften, och principen, har sin grund i 1500-talets skolastiska filosofi och därigenom i den klassiska filosofiska traditionen.

Vad är nu poängen med att påpeka detta?

Jo, för det första att principen inte är någon nyhet. Den har funnits med i västerländskt tänkande under minst 500 år. Vissa har accepterat den, andra har avvisat den. Tolkningarna har skilt sig vida åt. I sin ursprungliga form tycks den dock inte vara så mycket en princip som en prövosten för styrkan i en argumentation.

För det andra kan man inte, som Martin Lembke, av principen dra slutsatsen att man inte skulle kunna argumentera naturrättsligt om exempelvis familjeförhållanden. Hugo Grotius själv var ju exempelvis naturrättsteoretiker, och menade att det finns naturliga lagar och ordningar som människan har att förhålla sig till. Skulle uppfattandet av mönster i natur och samhälle alltså vara beroende av ett explicit erkännande av Guds existens?

Hur kan man då föra resonemang även med beaktande av denna princip? Ja, eftersom Lembke sätter upp en absolut gräns mellan "är" och "bör" förstår jag att han får problem. Men inte ens David Hume (1711–1776) ville sätta upp Lembkes absoluta gräns mellan två världar – faktas värld och värdenas värld.

Hur argumenterar vi för skolplikt för barn? Hur argumenterar vi rörande vaccinationsprogram och bilbältesplikt? Utifrån vad som är det bästa för barnen, det som skyddar deras liv och främjar deras personliga utveckling. Vad som är det bästa är en är-fråga. Vi bör sedan göra det som är bäst för dem. Här är alltså överbryggningen mellan "är" och "bör".

Sedan finns naturligtvis en mängd andra frågetecken och komplikationer (Hur vägs föräldrarnas ansvar mot statens? Vad är egentligen det bästa för barn, och hur vägs allmänna resultat om vad som är det bästa för barn mot varje barns individualitet?). Men sådana frågetecken och komplikationer angriper inte principen och det generella tillvägagångssättet i argumentationen. ”Tio tusen problem utgör inte ett tvivel”, som kardinal Newman sa.

Martin Lembke må ha invändningar mot enskilda resonemang i denna fråga. Han får då gärna också ta upp och rikta sig mot dem.

Men en principiell invändning mot denna typ av resonemang, rörande barnets bästa och olika personers rättigheter, är helt enkelt missriktad.

Det stora frågetecken som dock kvarstår efter läsandet av artikeln är hur Martin Lembke menar att en kristen politiker ska ”omsätta Jesu etiska budskap” i politiken som om Gud inte fanns.

Erik Åkerlund, lektor i filosofi, Newmaninstitutet