Predikanten måste göra sitt jobb

Carl-Henric Jaktlund skriver förtjänstfullt om utmaningarna av att förbereda sin predikan väl (Dagen 13/10). Jag instämmer.

Jag har varit en del av en l­okal kyrka under hela mitt liv. Jag har varit på fler gudstjänster än jag kan räkna. Till detta är jag som församlingspastor mycket intresserad av predikan och tar ofta del av tre fyra predikningar varje vecka. Jag kan räkna på en hand de predikningar som jag har upplevt som villoläror, men minst hälften av dessa predikningar har inte b­urit predikotekniskt.

Predikanten har inte fångat min uppmärksamhet, inte kittlat min fantasi, inte dragit in mig i skeendet, inte engagerat mig för ett större liv. Predikan har nästan alltid innehållit god teologi, varit bibliskt förankrad och sund, men den har ändå gått mig förbi, eftersom hantverket inte har gjorts, verktygen inte har slipats och utförandet inte övats.

Predikanten har inte använt sin röst som ett verktyg, inte varierat sig i tempo eller volym och så gott som alltid varit så bunden vid sitt utkast att han eller hon inte ser på sina åhörare.

God predikan predikas med hela kroppen, framför allt med ögonen, med armar och fötter, inte bara munnen.

God predikan äger rum mitt i mellan predikanten och gudstjänstdeltagaren. Det är en dialo­g och om inte predikanten får mig som gudstjänstdeltagare att bli delaktig i denna dialog, då har predikanten misslyckats! Det är med ögonen predikanten bjuder in åhöraren i predikan.

Predikans teknik måste kunna bära teologin, annars spelar det ingen roll hur sund och god teologin än är, om den inte träffar mig i hjärtat. Och för att träffa hjärtat måste man ladda skarpt, sikta noga och skjuta. Men före allt detta måste man osäkra!

Jag efterlyser att vi som predikar ska lägga mycket mera tid på utförandet, på överlämnandet av predikan till åhöraren. Det finns forskning som säger att 95 procent av en vanlig predikan har glömts bort efter 48 timmar. Så kan vi bara inte ha det! Tron kommer av predikan i kraft av Jesu ord. Vi måste börja använda fler verktyg i vårt predikande. Det mest grundläggande i predikans teknik är den klassiska dramaturgiska modellen (se illustrationen i bilden).

Allt gott berättande följer denna kurva. Musik, film, teater, så också predikokonst. Det är just i dramaturgin som predikanten ofta brister. Om predikanten har en grundläggande förståelse för dramaturgins inverkan på mottagaren, då är mycket vunnit - för evangeliets skull, till välsignelse för hela kyrkan, Guds namn till ära.

Predikoförberedelsen är inte klar när teologin kring predikotexten är färdig. Den är heller inte klar när manuskriptet eller predikans punkter är klara. Predikans teknik och metakommunikation (mimik, gester, tonfall, kroppsspråk) bör vara minst halva förberedelsen för det är långt mer än halva upplevelsen för gudstjänstdeltagaren.

Predikoutkastet må vara hur fint och välformulerat som helst, men om inte predikanten kan lämna över det till lyssnaren, då går mycket förlorat. Man blir inte en god predikant för att man är en god teolog.

Därför bör vi som längtar efter att bli goda predikanter öva, öva och åter öva. Utvärdera, lyssna på sig själv i efterhand, be om hjälp, spänna bågen, våga, pröva och inte sluta att ställa oss upp och se gudstjänstdeltagaren i ögonen – söndag efter söndag.

Flera av mina kolleger hävdar att de inte kan skriva predikan förrän lördagskvällen. Det är att ge sig själv allt för kort tid att förbereda den predikan som våra församlingar är värda. Det som kommer i sista hand i förberedelsen är alltid tekniken.

Det är dags att vi avmystifierar predikoförberedelsen och slutar att tala om den endast i andliga termer. Det är också ett hårt jobb. Bön är givetvis en stor del av förberedelsen, och likaså bör det predikotekniska vara.

Vår erfarenhet säger oss att när vi gör det vi kan, så gör Gud mer än resten, det är då det bär.

Pea K­arlsson, föreståndare Lidköpings missions­kyrka.