Profetiskt budskap till staten

Kyrkan och staten är inte samma sak. Så långt håller jag med Martin Kroon i hans resonemang där han försöker motivera teologiskt att kyrkan ska stödja en restriktiv invandringspolitik (Dagen 14 juni). Staten är i bästa fall en makt som kan skapa stabilitet och välstånd (Rom 13:1-7), i sämsta fall ett förtryckande monster (Upp 13) som lockar med rikedom på de förtrycktas bekostnad (Upp 17-18).

Vi i Sverige kan vara tacksamma för att vi lever i en hyfsat godartad stat och bör värna om denna stat ”där syndens verkningar … hålls i schack”, som Kroon skriver.

Läs mer: Legitimt förorda åtstramning

Men vår uppgift som kristna är också att vara på alerten när staten riskerar att förvandlas till det monster som beskyddar de rika på de förtrycktas bekostnad.

Kyrkans uppgift är inte att såsom köpmännen i Uppenbarelseboken gråta när de privilegierade går miste om sina privilegier (Upp 18:11) utan att, liksom profeterna, ställa oss på de maktlösas sida och påminna staten om vad som är gott och rätt (exempelvis Jer 7:5-7).

Enligt den bibliska etik som grundar sig på insikten att Gud är hela världens Gud är den judiska nationalisten Jona en pajas när inte vill rädda nineviterna och tjurar under kurbitsen för att Gud månar om dem (Jona 4). Jesus helar inte bara israeler utan även romare och kananéer (Matt 8:5-14; 15:22-28) och ifrågasätter om begreppet ”din nästa” definieras av etnicitet (Luk 10:25-37). Jesu politiska etik utmanar oss att bryta med föreställningen om att vi ska bry oss mest om dem som är oss närmast.

Jag sammanfattar Jesu budskap så, inte baserat på ”lösryckta bibelord”, utan på helheten av den etik som Jesus förkunnar och förkroppsligar i evangelierna (till exempel Matt 5:38-48; 9:10-13; 8:5-14; 15:22-28; 9:9-13; 12:15-21; Luk 4:16-23; 6:20-35; 10:25-37; 16:19-31; 19:1-10). Detta är gott och rätt. Detta är kyrkans profetiska budskap till staten.

Staten måste så klart alltid kompromissa för att kunna vara den kraft som skapar ett fungerande samhälle. Staten kan därför ur kyrkans perspektiv aldrig vara god i absolut bemärkelse, bara mindre ond.

Jag kan förstå Martin Kroons irritation på kristna som använder Jesusord om gränslös självuppoffring som om dessa vore direkt tillämpbara på en stat. Men kyrkan behöver ändå ställa frågan ”vilken stat är minst ond?” och med profetisk röst försöka påverka staten i en sådan riktning. För Kroon tycks svaret vara att den ”rättfärdiga” staten är den som i stort sett ensidigt prioriterar sina egna medborgare.

Jag kan hålla med om att en stats primära ansvar är de egna invånarna, men den stat som ensidigt beskyddar sitt eget överflöd till priset av flyktingars liv har tagit ett steg i riktning mot att bli ett monster.

Den minst onda staten är den stat som tar ett så stort ansvar den bara förmår för att minska lidandet även för människor utanför­ dess gränser, även om det skulle kosta en del för dess egna medborgare. Även den minst onda staten måste kompromissa och kan inte ta emot precis alla världens flyktingar, det inser även jag, men att ensidigt strunta i barn som dör i krig för att skydda en viss nivå av välstånd är en monstruös moralisk kalkyl. Detta är vår kallelse som kyrka att hela tiden påminna staten om.

Jag håller helt och fullt med Martin Kroon om att det svenska samhället har något gott och värdefullt i välstånd, demokrati­, jämställdhet, mänskliga rättigheter, sociala skyddsnät och mycket annat. Dessa värden gör Sverige till ett land som hamnar i toppskiktet på globala undersökningar om livskvalitet och lycka. Men ger det oss rätt att vara den rike mannen som låter Lasaros dö utanför porten full av sår (Luk 16:19-31) av rädsla för att förlora vår livskvalitet? Jag är väl medveten om att vissa av dem som flyr från krig, såväl kristna som muslimer, är främmande för jämställdhet, demokrati och religionsfrihet. Jag blundar inte heller för att det finns små grupper av extremistiska muslimer bland dem som kommer till Sverige (dessa extremister är de flesta muslimer hjärtligt trötta på.)

Jag har dock svårt att se hur dessa människor skulle kunna rasera allt gott i vårt land. Flyktingar är inte, såsom Kroon antyder, "de ondskans krafter som vill störta världen i kaos", utan människor som flyr sådana krafter. Kroon reagerar såsom så många andra i panik när han tror att invandrare i segregerade statsdelar "hotar själva fundamentet" för vårt samhälle. Våra lagar är fortfarande desamma och vårt BNP ökar i oförtruten takt. Föreställningen att invandring leder till sämre levnadsstandard saknar empirisk grund.

Men framför allt har jag svårt att se hur en kyrka någonsin skulle kunna dra slutsatsen att eftersom vissa flyktingar har odemokratiska åsikter så är det rätt att uppmuntra staten att lämna dem alla åt sitt öde. Vi ska så klart ta på största allvar att det finns utmaningar med ghettoiserade statsdelar, men lösningen på bristande integration är inte att lämna flyende människor att tyna bort i tältläger, utan att tålmodigt fortsätta jobba på att motverka segregation. Kyrkan kan vara en viktig positiv kraft i detta arbete. Även Kroon är välkommen att hjälpa till.

Rikard Roitto,

lektor i bibelvetenskap vid Teologiska högskolan Stockholm och pastor i Equmeniakyrkan