Riskfylld kyrklig anpassning

Det är ett känt faktum att Sverige är ett av världens mest a­vkristnade länder. Statistiska belägg finns det gott om, vare sig det gäller antal gudstjänstdeltagare eller den procentuella andelen döpta, konfirmerade och vigda inom kyrkorna.

Olika krafter har hjälpt till att skapa denna situation. Samhällets normgivare har under många år bidragit till en yttre sekularisering. Kyrkan – Svensk­a kyrkan och en rad frikyrkor – har dessutom själv genom beslutande organ och l­edande personer aktivt anpassat den kyrkliga utvecklingen från ”klassisk kristen tro” till något annorlunda. Denna inre sekularisering är mera försåtlig.

En kyrkoherde yttrade att högmässan är "en alltför stor kostym" för traktens församlingar. Människor uteblir, sades det. Därför skräddarsys utbudet till förment publikvänliga gudstjänster. Visserligen visar det sig – på kort sikt – att n­ågot fler människor kommer dit. Men det som bjuds av det kristna f­rigörande budskapet förefallet svårt att hitta. Resultatet blir att människor knappast lockas att återvända. Många av dagens gudstjänster känns föga angelägna.

På senare år har – menar kritiker – ledande företrädare för Svenska kyrkan svävat på målet i frågan om Jesus eller rent av hävdat att man inte längre kan stå kvar vid Kristi exklusiva a­nspråk. Han är en väg. Att tala om den enda vägen till Gud riskerar att ifrågasätta och kränka andras tro, heter det. Resultatet av sådana signaler kan bli en förkunnelse med självcensur. Kyrkan sekulariseras på detta sätt inifrån.

Hur ska då kyrkan upptäcka förlorade insikter, hitta tillbaka till en genuin kristendom utan att fördöma männi­skor med annan ideologi och utan att anpassa sig till en s­ådan? Ett verkningsfullt sätt är att läsa historia och kyrkohistoria. Tidigare i år publicerades boken ”Som i en spegel. Kyrka och teologi i möte med DDR” (Erik Sidenvall, red, Växjö stift 2015). Det är en antologi bestående av föredrag vid ett symposium i Växjö. En rad forskare belyser ämnet ur olika synvinklar.

Det visade sig att kristna i kyrka och frikyrka under det kalla krigets epok i välmening men samtidigt i naivitet lät sig bedras. Stasi, den östtyska s­äkerhetstjänsten, hade sina tentakler nära nog överallt. Om detta var inte svenska kyrko­ledare och gräsrötter medvetn­a. Biskop emeritus Lars Carlzon var ordförande i Förbundet Sverige-DDR. I medlems­bladet från slutet av 1989 skriver han: "vår beundran kvarstår för allt det goda som ändå uträttats u­nder DDRs fyrtio år".

Det förra seklet såg två t­otalitära ideologier växa fram: N­azismen och kommunismen. De utövade påverkan på olika sätt. Den förra har blivit föremål för granskning och rättmätigt fördömande. Den andra är ännu märkligt försummad. Forskningen behöver nu skyndsamt söka kunskap om skeendet i vårt land under kalla k­riget på mikronivå, till exempel om e­nskilda personer, för att få hjälp att se en större struktur. ”Kommunismen hade en vanvettig plan”, skriver nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj, ”att göra om ’den gamla människan’, den skröplige Adam. Och man lyckades … kanske var det också det enda man lyckades med.”

En fara ligger inbäddad i kyrkans möte med andra tros­system, ideologier och ”i­smer”. I dag heter de sådant som m­oralism, konsumism, synkretism. Det finns en risk att s­ådana tankebyggnader kan komma att bestämma över k­yrkans a­utentiska ärende.

I dag dominerar ett kraftfullt förhållningssätt inom kyrkan i vårt land. Det går ut på att tona ner den egna ideologin till förmån för välvilja gentemot de andra. Man vill till varje pris undvika att stämplas som kränkande eller rasist.

När vågar kyrkan i Sverige i frimodighet att hålla på sin identitet utan anpasslighet – och samtidigt visa kärlek mot varje medmänniska?

GUNNAR HYLTÉN-CAVALLIUS, komminister emeritus, teol lic, med­verkande i ”Som i en spegel”.