Sätt inte hoppet till den statliga sfären

Vi lever i en orolig tid där världen blir mer och mer polariserad och trasig. Det skapas allt större klyftor mellan vi och dem – oavsett vilka vi och dem är. Vår tilltro till samhällets fortsatta utveckling har fått en rejäl käftsmäll gång på gång den senaste tiden. Många människor har uttryckt en uppgivenhet inför framtiden. Och vi kan fråga oss själva: Hur formas världen?

Ofta tänker vi nog att världen formas i det stora och genom det statliga. Det är genom våra politiker och förtroendevalda som samhället formas och vår värld förändras. Ansvaret för om världen blir bättre eller sämre ligger hos staten. Vårt hopp står till kompetenta politiker som kan genomföra en vettig politik och till medborgare som röstar på dessa politiker.

Utvecklingen som varit den senaste tiden är då en fullständig katastrof. Gång på gång har vi tvingats konstatera hur folk röstat mot goda värderingar som öppenhet, gästfrihet och mångfald i demokratiska val. Om vårt hopp står till nationalstaten och politiker kommer vi känna oss uppgivna och bli missmodiga, vi kommer konstatera att världen är på väg åt fel håll och vi kommer känna oss maktlösa inför de förändringar som sker i omvärlden.

Och jag undrar: Kan det vara så att vi satt ett allt för starkt hopp till den statliga sfären?

Den kristna tron ger oss ju ett annat perspektiv. Den hjälper oss att upptäcka att det finns ytterligare en sfär som ofta är helt bortglömd och undanträngd. Vi kanske kan kalla den för samhällssfären, den plats där vi alla möts som medmänniskor. Upptäcker vi den tror jag att vi kan återfå hoppet för världen.

Vi kommer då lite krasst kunna konstatera att de politiska vindarna inom den statliga sfären har blåst åt olika håll vid olika tider under mänsklighetens historia. Politiska trender kommer och går och just därför kan vi inte sätta vårt främsta hopp om förändring till ett politiskt system, vi får i stället upptäcka den gemensamma samhällssfären.

Vi får inse att det framförallt är genom de mellanmänskliga relationerna som världen formas och inte genom överstatliga lösningarna. Den varaktiga förändringen sker underifrån, inte ovanifrån.

Den kristna bekännelsen är att vårt hopp inte står till en nation eller till en särskild politiker, utan till en levande Gud. Och hoppet om förändringen i världen står till att människor får möta Jesus, formas av honom och förenas med hans intressen för den här världen. Hoppet står till att kyrkan, Kristi kropp, låter Guds rike bli kroppsligt.

Vi behöver kanske ännu en gång påminna oss om att Guds rike liknas vid ett senapsfrö, att Guds rike börjar i det lilla och föraktade, men inom sig har en sprängkraft som kan förändra hela världen. Vi kan vara ljus i en mörk värld och vi kan besegra det onda med det goda. Vi kan komma med liv och låta kärleken segra över hatet.

Vi kan förändra världen, men förändringen börjar i det lilla. Låt den börja med mig.

Christoffer Abrahamsson,

präst i Betlehemskyrkan, Stockholm