Sexualfrågor kräver ödmjukhet

Joel Halldorfs ledartext (Dagen18/3) var ett välkommet inlägg: Ska vi komma någonstans i den såriga frågan om homosexualiteten och kyrkan behövs ett helhetstänkande.

Alla borde kunna vara överens om att homosexualitet inte är en stor sak i ett bibliskt perspektiv. Saken nämns bara ett fåtal gånger och utgör rand­anmärkningar jämfört med vad Bibeln säger om till exempel pengar och makt. Att frågan blivit så explosiv beror dels på att sex och religion är ett laddat område. Dels på att ett visst ställningstagande kommit att få signalvärde: Det visar vilken grupp du tillhör. Och, väl så viktigt, inte tillhör. Etiketteringen skapar trygghet.

Efter etiketteringen följer ett avfärdande: Inte värd att lyssna till. Så grävs skyttegravarna allt djupare. De teologiska projektilerna briserar och överröstar alla uppriktiga samtal.

Själva sanningsfrågan sätts i den här processen på undantag. Liksom frågan om kyrkan som en försonad gemenskap. Det kommer i stället bara att handla om vilken grupp som råkar ha maktövertaget för tillfället. När den som nyss var tystad plötsligt kan diktera dagordningen, tystas bara alltför ofta de gamla meningsmotståndarna. Så blir det nya grupper som inte är välkomna.

Hätskheten i debatten om kyrkan och homosexualiteten kan överrumpla mig. Fenomenet att människor som är övertygade om att Gud står på just deras sida hårdnar är inte nytt, det finns skäl till att man talat om odium theologicum, "det teologiska hatet". Men ändå: Vilket tonläge från bägge håll! Den tvärsäkre slutar att lyssna – han vill bara övertyga.

Som en klok vän påpekat uppstår dock konflikter just därför att det finns goda argument på båda sidor. Ödmjukhet är då inte bara klädsamt, utan också den enda vägen framåt mot en fördjupad sanning och verklig försoning. Den döva tvärsäkerhetens motsats är en storsint hållning som kan erkänna: Det ligger mycket i det du säger. Den engelske teologen James Alison talar om "glädjen i att ha fel". Att kunna tänka om och våga erkänna inför andra – och inte minst sig själv – att jag tänkt fel kan vara en verklig befrielse.

Det finns ingen vinnare när en komplex fråga reduceras till ett val mellan två polariserade positioner. Vad som står till buds är allt som oftast två förenklade hållningar: Varsågod och välj, ja eller nej? Det finns all anledning att vägra göra ett sådant falskt val.

När det gäller homosexualiteten finns många och mångbottnade frågor som hänger ihop. Det handlar om sexuell identitet, sexuellt utlevande och sexuellt ansvar. Alla vet vi att på sexualitetens område är blindskären djupa, längtan stark och nyanserna många.

Det som behövs är vad Anders Piltz kallat ”en avspänd reflektion över sexualitetens och kroppens mening”. Ingen är behjälpt av nervösa detaljregleringar, det mänskliga livet är alltför komplext för det. Men ingen är heller behjälpt av att vi kastar alla ideal och stöttor över bord.

Ingen har till uppgift att tvinga sin mening på andra. Inte ens själasörjare får tränga sig in i människors privatliv. Att respektera en människas ärliga samvete är att respektera att hon är skapad till Guds a­vbild. För mig som präst i Svenska kyrkan uppstår en ohållbar s­ituation kanske först i det ögonblick någon säger till mig: "Du måste viga."

Vi behöver trassla oss fram därför att vi – som en skotsk biskop uttryckte det – är en trasslig kyrka för trassliga männi­skor. I liv och förkunnelse måste vi därför också kunna hantera klyftan mellan ideal och verklighet. Jesus är tydlig: ”Barmhärtighet vill jag se och inte o­ffer” (Matteus 9:13). Den trassliga kyrkan har inte nytta av fördömanden över den som på ena eller andra sättet brottas med att integrera sin sexualitet i sitt liv.

Jag längtar efter en församlingsmiljö som är verkligt inkluderande och samtidigt tydlig, som lyssnar till Guds röst både i Bibeln och i människors e­rfarenheter, som står öppen för alla och samtidigt förmår "hålla äktenskapet i ära" (Hebreerbrevet 13:4). Jag vill tro att det går. Fast jag har ännu inte sett det – och vet knappast hur vägen dit ser ut. Men det kanske vi kunde samtala om? För jag vet att vi är fler som vill söka en tredje väg i detta landskap – mellan att fördöma och att viga.

I den stora kyrkliga traditionen har det livslånga, trogna äktenskapet mellan man och kvinna haft en särställning. Även för den som inte kan eller inte vill leva efter det, så ligger det ändå där som en form av orienteringspunkt. En konstruktiv fråga att börja i skulle kunna vara: Vilka värden är det som denna tradition har velat värna?

Mikael Löwegren, präst i Svenska kyrkan, skribent och retreat­ledare.