Sigfrid Deminger: Frikyrkligheten bar inte hela vägen

Observera: Den här artikeln publicerades den 3 februari 2012, men kan genom ny spridning i sociala medier dyka upp på mest lästa-listan på Dagen.se.

Frikyrkligheten har gett mig ett sammanhang, välkomnat mina insatser, stimulerat, utmanat och berikat. Där har jag mött goda människor och fått knyta många vänskapsband. Därför blir sorgen stor när jag märker att den inte bär hela vägen.

Folkväckelsen, och trossamfund som var dess arvtagare, hade en stor uppgift. Det gällde trons framtid i Sverige och det svenska samhällets utveckling. Det fanns en tid då starka motiv gav den svenska frikyrkligheten den legitimitet den behövde. I dag är situationen en annan.

Fortfarande bär många frikyrkoförsamlingar upp viktiga värden: aktiviteter av betydelse för många människor, sociala insatser eller arbete bland barn och unga. Människor erbjuds en känsla av tillhörighet, vars värde inte ska underskattas. Detta goda har emellertid inte kunnat hindra den förtunning av tron och dess uttryck som pågått under avsevärd tid.

En rad drag utgör exempel på detta. De framträder mer eller mindre tydligt i olika lokala församlingar. Främst märks det i den frikyrkliga gudstjänsten. Vördnad är i dag en bristvara. Framtoning, språk och klädsel visar att respekten klingat av. Ingenting tycks heligt längre. Människor och deras framträdanden står i centrum.

Bibelns texter har en undanskymd plats. Egentlig textläsning förekommer alltmer sällan. Predikan utgår ofta från ett ämne eller ett uppslag som är predikantens eget. Läses en text kommenteras den knappast. Andra infallsvinklar ter sig intressantare. Inte heller privat läser dagens frikyrkomedlem särskilt ofta sin bibel. Gudstjänsten saknar därmed nödvändig klangbotten.

Själva kyrkorummet har i många kyrkor genomgått en förvandling. Ofta utan hänsyn till vad arkitektur och symboler velat säga. Predikstolen kan vara borta. Man förstod inte att den var en del av en helhet och ett uttryck för Ordets plats i gudstjänsten. Nattvardsbordet kan också vara borta. Det fick inte plats på den "scen" som behövde bli allt rymligare. Orgeln kan vara låst eller såld. Variationen av musikaliska uttryck har på många håll ersatts av en bedövande enformighet.

På plattformen framträder man. Det hela ger intryck av uppvisning. Det är inte längre församlingen som firar gudstjänst. Den förblir passiv och benämns allt oftare ”publik”. De symboler som finns kvar i kyrkorummets främre del skyms av människor som uppträder. Att de bakom sig har en Kristusbild eller ett kors tycks inte stämma till eftertanke. Det emotionella dominerar. Reflektionen kring livets djupare frågeställningar har inte samma aktualitet som förr.

De böner som förekommer är ofta fragmentariska, slarvigt formulerade och vittnar knappast om någon djupare inlevelse. Världen utanför gör sig sällan påmind. Det hela har blivit alltmer internt. En bön för de egna scouterna kanhända. Inte att förakta i sig, men det räcker inte som uttryck för kyrkans förbön. Ljusbärare har blivit vanliga och har säkert ett värde för den som ber, men de kan inte ersätta den gemensamma bönen.

Perspektiven i övrigt blir också alltmer begränsade. Tidigare generationers engagemang i kultur- och samhällsliv saknas nära nog helt. Ingen frikyrkoledare deltar i dag i det offentliga samtalet. Om sin historia vet man allt mindre. Historielöshet har alltid förebådat undergång.

Samtidigt har de församlingar som ännu värjer sig mot dessa förändringar svårt att nå fram till de djup och den dynamik som är en förutsättning för att vara levande. Sekulariseringen bland de egna tycks ta ut sin rätt.

De senaste åren har Svenska kyrkans gudstjänster blivit ett alternativ för många. Svenska kyrkan har sina problem, men här finns de grundläggande, historiska och omistliga dragen kvar. Det ofta mäktiga kyrkorummet är i sig ett tilltal. Högmässan innefattar ett tydligt språk för vördnad. Här finns rum för det som är heligt. Här läses Bibelns texter. Förbönen har en central plats och sträcker sig över samhälle och värld. Predikanterna mäter sig väl med de frikyrkliga. Ord, sånger och psalmer som prövats av många människor över lång tid bär upp gudstjänsten. Det är församlingen som firar den. Liturgin bygger på de församlades delaktighet.

Vilken slutsats kan man dra av allt detta? Kanske att frikyrkligheten haft sin tid. Att den fullgjort sitt uppdrag. Ytterst är naturligtvis kyrkan en. I Sverige är Svenska kyrkan, med all dess rikedom och all dess brist, den naturliga orienteringspunkten. Som 17-åring gick jag ur Svenska kyrkan. Man borde inte tillhöra två trossamfund. Nu har jag blivit medlem igen. Frikyrkligheten bar inte hela vägen.

Sigfrid Deminger