Sverige kan lära av Kongo

Våld i nära relationer förekommer i alla samhällen, även inom kyrkan. De strukturer som möjliggör våld i fredstid gör också att våldet förvärras i tider av konflikt, vilket syns inte minst i Demokratiska Republiken Kongo, som har blivit känt för det brutala sexuella våldet som drabbar kvinnor och barn. Vi behöver se vilka dessa strukturer är, och lära av varandra för att komma längre i vårt arbete för jämställdhet i både Sverige och DR Kongo.

Den 7 april arrangerar PMU och Bilda tillsammans med Pingst och Dagen en konferens om våld i nära relationer, där berättelser och erfarenheter från både Sverige och DR Kongo kommer att delas.

Relationerna mellan Sverige och DR Kongo går långt tillbaka. 1921 startade missionärer från svensk pingströrelse en av de kongolesiska pingströrelserna, och relationen har fortsatt till dags datum genom stöd och utbyte inom både andligt och diakonalt arbete. Ett exempel är samarbetet kring Panzisjukhuset, som bland annat fokuserar på kvinnors och flickors rättigheter och vård till överlevare av sexuellt våld.

Läs mer: Hashtag ska hjälpa kvinnor i Kongo

Frågan om sexuellt våld och våld i nära relationer är en utmaning som kyrkan i DR Kongo står mitt i. Våldet i samhället är och har under lång tid varit oerhört omfattande. Detta har under senare år skapat en medvetenhet inom pingströrelsen om betydelsen av att aktivt arbeta med frågan om jämställdhet, då man insett att det är en förutsättning för att komma åt frågan om sexuellt våld.

I arbetet har man sett betydelsen av att genomföra en teologisk reflektion, samt att ägarskapet för frågan måste ligga hos ledarskapet. Fortfarande återstår mycket arbete, men faktum är att det som kyrkan gör har bidragit till att starta viktiga samtal om jämställdhet i församlingarna och därmed bidragit till förändring av attityder och beteende. Genom åren har unik kunskap och kompetens byggts upp inom den lokala pingströrelsen som vi gemensamt kan lära oss något av i dag.

När vi som kyrka i ett av världens mest jämställda länder jämför oss med kyrkor i andra länder tycker vi oftast vi kommit väldigt långt när det gäller just jämställdhet. Det kan stämma inom vissa områden, men samtidigt gör den självbilden att vi också riskerar att missa de områden och strukturer vi behöver arbeta med aktivt och strategiskt. Precis som i Kongo är även kyrkan här en del av samhället, och det som finns i samhället omkring finns också inom kyrkans väggar. Den är därmed inte en plats fri från våld i nära relationer och andra övergrepp. Det har berättelserna från uppropet #sanningenskagöraerfria, som är en del av den svenska #metoo-rörelsen, gjort smärtsamt tydligt.

Läs mer: Förlängd version av Mukwege-film visas på kvinnodagen

Ibland kan det rentav vara ännu svårare att upptäcka våldet inom församlingen. Det kan bero på att det finns ett tabu kring frågan, vilket gör det ännu svårare för den som utsatts att våga berätta. Det kan också bero på att strukturer som gynnar män och som ger män den större delen av makten är starka även inom kyrkorna, vilket kan innebära att den som utsatts för våld skuldbeläggs och den som utövar våld beskyddas. Det finns också exempel på fall där man på ett oförståndigt sätt har velat pressa den utsatta till att förlåta alltför snabbt, i stället för att göra det tydligt att man står på den utsattas sida.

Utmaningarna skiljer sig åt mellan Kongo och Sverige, men det vi ser på båda platser är att jämställdhet inte är något valfritt som vi eventuellt kan jobba med utöver vårt ordinarie arbete. Det är många gånger en livsavgörande fråga om alla människors lika värde och möjligheter, men det är också en förutsättning för att skapa en hållbar kyrkorörelse som speglar Guds rikes värderingar.

Läs mer: ”Be för Kongo och Sydsudan”

Erfarenheten från Kongo har visat att teologisk reflektion måste utgöra basen för förändringsarbetet och även visat på behovet av att ledare måste ta frågan på allvar och vara de som driver den. Något som är lika sant här som där. Bibelns berättelse handlar om en upprättad skapelse där alla samspelar på jämställda villkor. När den berättelsen får utgöra grunden i vårt arbete blir ett aktivt jämställdhetsarbete centralt, och evangeliets helande och upprättande kraft verklig för alla.

Maria Bard, påverkans­strateg, PMU. Fredrika Uggla, policyrådgivare jämställdhet, PMU. Anne Collén, verksamhetsansvarig, Pingst omsorg. Anders Karlsson, konsulent, Bilda.