Ta brett fredsansvar för Mosul

För två år sedan utropade Daesh/IS sitt kalifat i den irakiska staden Mosul. Nu bekämpas samma terrorgrupp av en bred koalition av anti-Daesh-styrkor för att befria staden från terrorn.

Den USA-ledda koalitionen som genomför offensiven i Mosul utgörs främst av irakiska regeringsstyrkor, kurdiska Peshmerga och andra etniska gruppers skyddsstyrkor, bland annat kaldeér/syrianer/assyrier.

Dessa aktörer har tidigare varit inblandade i interna konflikter om maktfördelningen i Irak, men i det gemensamma målet att bekämpa Daesh har de nu lyckats lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och samarbeta.

Men vad händer när terrorgruppen har drivits ut ur staden och det är dags för Mosul att återuppbyggas? Mycket talar för att nämnda samarbete inte är en garanti för fred och att ouppklarade frågor riskerar att flamma upp igen med tilltagande styrka och komplexitet.

Det vi såg i Jugoslavien efter Tito och i Libyen efter Ghadaffi kan hända igen i Irak. Precis som för 15 år sedan när Saddamregimen störtades och den irakiska armén upplöstes. När den shiamuslimska regeringen installerades ökade det spänningarna mellan shia och sunni, vilket delvis lade grunden till Daesh framfart.

Det räcker alltså inte med att störta förtryckare för att skapa långsiktig fred – det måste även finnas en hållbar plan för återuppbyggnaden, särskilt när det redan finns underliggande spänningar i samhället.

Samtliga etniska och religiösa minoritetsgrupper bör därför bjudas in till förhandlingsbordet och deras krav bör tas på allvar, vare sig det handlar om att etablera autonoma regioner eller att utgöra en del av den nya irakiska regeringsstrukturen. Förhandlingarna bör ske med stöd av det internationella världssamfundet.

Förutom dessa utmaningar och hur välkommen befrielsen av Mosul än är, så sker den samtidigt till ett pris för civilbefolkningen i staden som står inför en humanitär katastrof. Det förutspås att striderna kan leda till att upp emot en miljon människor tvingas fly från Mosul, varav 700 000 kan behöva inhysas i närliggande flyktingläger, som redan är överfulla och saknar kapacitet att ta emot fler.

Hjälporganisationer bad i somras om totalt 284 miljoner dollar för att kunna hantera situationen kring Mosuloffensiven men hittills har de bara fått en liten del av utlovade medel.

Situationen är ömmande och kräver gemensamma och ökade insatser från det internationella samfundet när det gäller humanitär hjälp och bistånd till området. Därför välkomnar jag regeringens besked förra veckan om att Sverige ska utöka biståndet till Irak med 90 miljoner kronor i höst och dessutom ta fram en ny femårig biståndsstrategi för Irak.

Även EU-parlamentet har lyft frågan om situationen i Mosul och norra Irak. Under plenarsammanträdet i Strasbourg förra veckan röstade parlamentet igenom en resolution som pekar på vikten av att minoriteter i regionen skyddas. För oss gröna som arbetar för ökad kontroll av vapen var texten problematisk eftersom den även uppmanar EU:s medlemsländer att stödja lokala miliser.

Jag hade önskat att EU-parlamentet tagit kraftigare ställning också för ökat humanitärt bistånd i regionen. EU kan spela en viktig roll i förhandlingarna om styrelseformerna i Mosul efter befrielsen genom att se till att samtliga etniska och religiösa minoriteter får komma till tals och utgöra en del av den nya administrationen. Jag förväntar mig också att EU agerar för att minska civilbefolkningens lidande under den pågående offensiven, men även efteråt.

Bodil Valero, EU-parlamentariker, Miljöpartiet