Utmana nya kolonialismen

Den nyliberala marknadens kolonialism har genom den nya globaliseringen sedan 1980-talet fått allt större makt över både internationell och nationell politik. Globala handels­avtal sluts som kan göra transnationella företag till supermakter och utgör därmed ett allvarligt hot både mot klimatet och demokratin. Hur påverkar detta kyrkans roll i världen?

”Tillväxt” har nu blivit nyckelordet för alla företags framgång och överlevnad. Men det har samtidigt lett till ökade klyftor mellan rika och fattiga, vilket även skapar allvarliga sociala­, ekonomiska och ekologiska kriser.

Omfattande ekonomisk forskning visar att klyftorna mellan rika och fattiga nu är lika stora som de var strax före de båda världskrigen. En procent äger 80 procent av världens förmögenhet. Ett tredje världskrig kan därför visa sig ha sina rötter i nykolonialismens hot mot de fattiga länderna.

Bara skatteflykten uppgår till gigantiska belopp som nu skulle behövas för att bekämpa fattigdom och klimatförändringar. Fascistiska strömningar gör också att allt fler länder i Europa nu stänger sina gränser för flyktingar från syd och många vill till och med förbjuda tiggeri.

Klimatavtalet och FN:s utvecklingsmål i all ära, men målen är obegripligt svaga när det gäller att peka på det som främst hotar klimatet och kampen mot fattigdomen, nämligen den rikedom och skatteflykt som vägrar ta ansvar för en hållbar utveckling. Vi har all teknisk, ekonomisk och ekologisk kunskap som behövs för att förstå, men när konsumismens krafter styr då blir etik, politiskt förnuft och vetenskap nästan obetydligt.

Det går alltså inte att rädda världen genom frihandel (trade­ not aid). Den blinda och den nästan ”religiösa” tron på marknadsfundamentalismen gör snarare att klyftorna ökar. Den främjar en ny och än farligare kolonialism genom att allt och alla kan göras till varor som kan köpas av den med mest makt och pengar. Ett skräckexempel utgör den försäljning av jordbruksmark (”landgrabbing”) i Afrika, som leder till katastrofal svält för ursprungsbefolkningen. Minnena från 1800-talets slaveri och kolonialism gör sig åter påminda.

Kyrkan och religionen i stort har nu en avgörande och profetisk roll som tecken för fred och rättvisa i världen. Det är tyvärr en roll som i stort gått förlorad alltsedan det romerska imperiets dagar på 300-talet. Sedan dess har kyrkans institutionalisering alltför ofta inneburit splittring och konflikter och gett legitimitet och stöd åt kejsaren eller staten (söndra och härska). Även i modern tid har till exempel missionen ibland applåderat kolonialismens härjningar när den skapat tillgång till nya missionsfält, vilket till och med ansetts bidra till Guds rikes tillväxt.

Den lutherska kyrkan har sedan reformationen förkunnat att det är "tron allena" som kan rädda människor. Javisst, men tron är ju här en fråga om tillit till Guds nåd och kärlek, som erbjuds till alla utan gärningar eller andra villkor. I förhållande till vår nästa och världen måste förstås detta evangelium samtidigt innebära en kamp för social och ekonomisk rättvisa liksom för jordens överlevnad om inte tron skall dö och kyrkan förlora sin profetiska roll som tecken för Guds rike.

Kyrkans förkunnelse om Guds rike kan alltså inte handla om imperiebyggande eller "framgångsrik kyrkotillväxt" utan om "vetekornen" som sås genom vittnesbörd av kärlek, medmänsklighet, fred och försoning. Men det är ett arbete som snarare leder till lidande och förföljelse på grund av statens eller marknadens motstånd mot rättvisa och jämlikhet. Det brukar då invändas att kyrkan inte skall vara politisk utan "förkunna evangelium". Visst, men evangeliets lag är ju grunden även för kyrkans samhällsansvar. Det uppdraget blir därmed mycket mer krävande än vad till exempel samhällets lagar föreskriver.

Genom kyrkans frigörelse från staten och genom religionens privatisering befinner sig kyrkan i vår tid i en helt ny situation efter många hundra år av institutionalisering och imperiebyggande sedan den tidiga kyrkans dagar. Kyrkans profetiska självförståelse som "Kristi kropp" borde därför liksom då innebära en politisk och ekonomisk maktlöshet. Samtidigt är kanske detta förutsättningen för en ekumenisk och interreligiös samverkan. För att världen skall tro.

Eskil Jonsson­, ekonomie doktor, forskare och debattör i gränslandet mellan teologi, ekonomi och ekologi