Varje röst lika mycket värd?

Så här ett par veckor efter ett dåligt val funderar man lite. Vi lever ju i en demokrati där alla har lika rättigheter, där alla får göra sin röst hörd, där varje röst är lika värdefull och så vidare. Men det finns verkligen gränsskikt i idyllen.

Här i Karlshamn valdes 51 ledamöter till kommunfullmäktige. Då borde det räcka med knappt två procent av rösterna för ett mandat, men det gjorde det inte. Varför?

Vallagen säger att om det finns mer än 24 000 röstberättigade och man ska välja minst 51 ledamöter så ska man dela kommunen i två eller flera valkretsar. Så har alltså skett, helt enligt lagen. Men om man låtit den Västra valkretsen få 26 mandat (platser i kommunfullmäktige) i stället för 25, och den Östra valkretsen fått 25 mandat i stället för 26, hade vi fått ett annat utslag av valresultatet. Med samma avgivna röster!

Om man sluppit ha två valkretsar – vi är ju bara 25 295 röstberättigade – hade vi fått ett helt annat resultat. Då hade Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet missat var sitt mandat, som i stället skulle gått till Folkpartiet som då hade fått två, och var sitt till Kristdemokraterna och Kommunistiska Partiet, som båda nu i stället blev utan i valet.

Mandatfördelningen är lite lynnig.

Om KD fått 18 röster till i Västra valkretsen hade vi tagit ett mandat från M. Och om KD fått 31 röster till i den Östra valkretsen så hade vi tagit ett mandat från S. Med 49 röster till – rätt placerade – hade vi alltså fått två mandat i stället för att som nu bli helt utan.

Det slog hårt i år, men 1988 fick vi vårt tredje mandat på sista rösten i sluträkningen på valmyndigheten. Det slog då mot Miljöpartiet som trodde att de skulle komma in i kommunfullmäktige i Karlshamn, men de förlorade det i slutsammanräkningen hos valmyndigheten.

Carl-Gunnar Madestam