Vi måste stå upp för flyktingbarnen

Tack Carl-Henric Jaktlund för ledaren om utvisningar i Dagen 27 september.

Med bestörtning har jag tagit del av migrationsverkets beslut om att ge barn på 16-17 år tillfälliga uppehållstillstånd, och sedan utvisa dem när de fyller 18. En utvisning som kan betyda att de helt enkelt lämnas av ensamma på en flygplats, utan att någon tar emot dem eller har någonstans att vända sig. Deras ursprungliga familj kan vara skingrad för länge sedan.

Är detta det Sverige vi vill ha? Jag känner att det är dags för framförallt oss kristna att gemensamt resa oss och ropa om barmhärtighet. Vi behöver en stark bönerörelse över vårt land, men vår kristna tro måste också få konsekvenser i våra liv. Enbart bön är inte tillräckligt. Vi måste också göra det Gud bjuder oss att göra (Jak.2:16–17).

Kanske kan vi starta en protestaktion? Namninsamlingar? Gå ut och berätta i media? Och så vidare, jag tror att kristna människor kan vara uppfinningsrika. Vi måste även öppna våra hjärtan och våra hem för dessa barn.

Kanske måste vi starta en hemlig, underjordisk motståndsrörelse för att gömma utvisningshotade. Än är det inte straffbart att gömma flyktingar. Det är också tillåtet att kritisera myndigheter i Sverige.

Vi har olika förutsättningar men tillsammans kan vi stå starka i denna fråga och bidra var och en efter förmåga.

För mig har berättelsen om Ismael betytt mycket. Abraham och Sara hade handlat orättfärdigt och drivit ut honom i öknen. "Men Gud hörde pojkens gråt" (1 Mos.21:17). Denna bibelberättelse är skriven som om den handlade om ett mycket litet barn, men läser vi lite andra bibelställen också så upptäcker vi att Ismael vid detta tillfälle var 16-17 år gammal, som alla de pojkar vi vill utvisa. De kan verka tuffa och starka, men många är inombords gråtande småpojkar som behöver föräldrar, morföräldrar och farföräldrar. Paulus skriver om mödrar och fäder i Kristus och vi kan be att Gud kallar ut dessa mödrar och fäder.

Dessa pojkar kan med rätt förebilder, omvårdnad och undervisning bli en tillgång för Sverige. Utvisade till länder som Afghanistan och Pakistan riskerar de att bli radikaliserade.

Jag hoppas att vi än en gång skall kunna få vara stolta över ”svenska värderingar” och få tro på ett svenskt samhälle som värnar om de svaga och om alla människors lika värde.

Ingrid Åsman