Viktigt val för Israels araber

Den 17:e mars är det nyval i I­srael. Det finns två stora partier som slåss om att bilda r­egering. Det mer högerinriktade Likud och det mer socialistiska Arbetarpartiet. Valet är också, i allra högsta grad, en fråga om vilken väg Israel ska gå.

Framträdande samhälls­debattörer som Ernst Klein och Anders Carlberg har länge oroat sig över den utveckling de upplever staten Israel har t­agit, främst med utrikesminister Avigdor Lieberman i förar­sätet. Redan 2006 varnade Ernst Klein att ”Israel fått en rasist i regeringen” med tydlig adress mot att Avigdor Lieberman och hans parti tog plats där (E­xpressen Debatt 1/11 2006). Avigdor Lieberman har genom en rad förslag velat ställa, bitvis odemokratiska, krav på de israelisk arabiska medborgarna för att testa deras lojalitet till judiska staten.

Även Anders Carlberg har i sin bok "När lojaliteten prövas" varnat för den väg Israel tar under Avigdor Lieberman, även här lyfts Liebermans komplexa och bitvis hatiska relation till de israeliska araberna fram.

Jag har med stark oro iakttagit det oroväckande paradigmskifte Avigdor Lieberman och hans parti tagit. De israeliska araberna är fullvärdiga medborgare och medlemmar av den i­sraeliska samhällsgemenskapen och har varit med och byggt upp det Israel vi ser i dag.

Det medför att de israeliska araberna tillhör en exklusiv skara. De är och förblir den enda grupp i Mellanöstern som har rätt att få ta del av de rättig­heter som en stat erbjuder, i form av socialt skyddsnät bland annat. Denna rätt, som israelisk medborgare, innefattar också politiskt delaktighet.

Inför det föregående valet i Israel hade Avigdor Lieberman på sin valplattform att höja tröskeln så att det skulle bli svårare för mindre partier att ta sig in i det israeliska parlamentet.

Ironiskt nog har Avigdor Liebermans parti dalat och står på gränsen till att nu komma in i parlamentet medan arab­partierna förstått att deras enda möjlighet för att klara av att komma in är att slå sig samman. Detta har fått som konsekvens att de arabiska partierna nu seglat upp till att vara bland de tre största i majoriteten av opinionsundersökningarna inför valet.

Israeliska Arbetarpartiet (även kallat socialdemokratin) har tillsammans med de israeliska araberna chans att på allvar rita om den politiska kartan om Arbetarpartiets ledare v­ågar bjuda in Arabpartiet till koalition.

Stort ansvar vilar även på de israeliska araberna och om de förmår sig att ta sig till val­lokalen. Det arabiska valdeltagandet har genomgående minskat på grund av en känsla av främlingskap från det israeliska samhället och att Arbetarpartiet har förrått dem.

Nästan inga arabiska medborgare röstar på sionistiska eller judiska partier längre, såsom många av dem gjorde i det förflutna. Man röstar antingen på arabiska partier eller håller sig borta från valbåsen helt och hållet.

Men med det enade arabpartiet ges en ny möjlighet för landets arabiska medborgare att till fullo utöva sin rösträtt. En återgång till högt deltagande (över 90 procent), skulle kunna leda till 14 eller till och med 15 mandat. Det skulle innebära både möjligheter och komplikationer för den israeliska demokratin.

Men framförallt har den israeliska demokratin en gyllene möjlighet att stärka arabernas rättigheter och visa Avigdor Lieberman en gång för alla att de israeliska araberna är här för att stanna och att de är en vital del av det israeliska samhället.

Martin Blecher