Vilket rike brinner du för?

I sommar är det fotbolls-EM, och vi är många som hoppas att det kommer att gå bra för Zlatan och hans kompisar. Idrott har en märklig förmåga att trigga igång hängivna känslor av nationell identitet.

Tänk bara på hur supportrar beter sig när landslaget gör mål. Och visst är det okej att tycka om sitt land och heja på sitt ”jordiska rike”, men vi kristna tillhör djupast sett ett annat Rike – Guds rike.

Detta rike borde rimligen trigga igång minst lika hängivna känslor som vårt ”jordiska rike”. Ofta verkar det dock inte vara fallet. Hur kommer det sig?

Hur kan till exempel en kristen å ena sidan passionerat hänge sig åt att heja på ett fotbollslag, men å andra sidan tänka att det är "omoget" att fullt ut hänge sig åt Guds rike? Mer generellt uttryckt: Varför bryr vi oss så mycket om Sveriges rike och hur det ska gå för vårt land, och så lite om Guds rike?

Men vad innebär det egentligen att brinna för Guds rike? Det kan förstås betyda många saker, men jag hävdar att en bra temperaturmätare på hur pass mycket vi brinner för Guds rike är hur vi förhåller oss till frågan om församlingsplanteringar.

Den som brinner för Guds rike förhåller sig inte avvaktande och avmätt till att nya kristna församlingar bildas. Den som har en passion för Guds rike hejar ivrigt på när nya församlingar grundas i syfte att nå nya människor.

Är det vi gör i våra kyrkor och kapell inte bra? Jodå. Men det räcker inte med befintliga verksamheter och befintliga församlingar. Det räcker inte att säga "kom till oss och bli som vi". Tänk om vi i ännu högre grad kunde bli en dynamisk rörelse av församlingar som kontinuerligt och strategiskt grundar nya fräscha gemenskaper där Jesus står i centrum? Gemenskaper som i sin tur inte stelnar utan ger vidare som gåva det de har fått som gåva.

Då skulle vi påverka Sverige på allvar. Det är genom att vara sanna mot vår egen identitet som lärjungar till Kristus som vi bäst betjänar vår omgivning. Och denna lärjungaidentitet är missionell och transkulturell, den sträcker sig utåt och bryter ständigt ny mark.

Vi som finns i etablerade och stabila församlingar har ett ansvar att hela tiden tänka utanför våra trånga referensramar. Nya människor behöver nås, nya stadsdelar, nya områden, och det behöver göras på fräscha och innovativa sätt.

Det ligger i sakens natur att gamla etablerade församlingar inte förmår detta utifrån sin egna traditionella verksamhet.

Församlingsplantering är inte ett tillval för enstaka entusiaster, det är en del av det innebär att vara församling. Allt som har liv växer och fortplantar sig. Det gäller också i Guds rike.

Det verkar som att en del kristna har låg tilltro till den påverkan som Guds rike kan ha genom levande lokala församlingar.

Det är som om man inte på allvar tror att församlingen är en speciell gemenskap genom vilken den levande Guden kanaliserar sin närvaro i ett samhälle på ett speciellt sätt.

Denna påverkan går förstås inte att mäta, men om den helige Ande är på riktigt och om Nya testamentet har rätt i att församlingen är ett ”tempel” där den allestädes närvarande Guden koncentrerar sin närvaro – ja, då är det svårt att inte dra den teologiska slutsatsen att församlingen har en unik funktion att fylla.

Så vill du som kristen ta ansvar för Sverige? Brinner du för ditt lands framtid? Gott så, men se till att först och främst verka för Guds rike, se till att göra allt du kan för att stödja nya församlingsinitiativ. Det är bland det mest strategiska du kan göra. Ta ansvar för Sverige – grunda nya församlingar!

Emmanuel Bäckryd, församlingsledare i Ryttar­gårdskyrkan i Linköping