Afrika kallar tillbaka Marianne, 97

Burkina Faso. Marianne Johansson, 97 år, ska återse sitt älskade Afrika, kontinenten där hon varit missionär i omgångar sedan mitten av 1940-talet. Dessutom ska hon medverka på ett läger för afrikanska seniorer.

Det ska visa sig att hon är annonserad som veckans huvudtalare, men om detta är Marianne lyckligt ovetande när vi en tidig lördagsmorgon på Arlanda går ombord på SAS flight 589 till Bryssel för vidare färd mot Ouagadougou.

Resesällskapet består av tre personer. Förutom jag och Marianne är det Mariannes svärdotter, Ingrid Johansson, som är vår ledsagare. För henne är det också en resa tillbaka till jobbet. Ingrid är läkare och förestår arbetet på missionens sjukhus i Banankélédaga dit vi siktar på att anlända senast tisdag kväll.

Det ska sägas med en gång: Marianne är min äldsta vän. När jag började jobba på Dagen för nästan exakt 30 år sedan dröjde det inte länge förrän hon dök upp på familjeredaktörsstolen. Hon var nybliven änka sedan maken Olle hastigt segnat ner på gatan efter ett förmiddagsmöte i Filadelfiakyrkan i Stockholm. En händelse som i högsta grad kommit att prägla hennes fortsatta liv.

Marianne och Olle Johanssons bröllopsfoto från 1940.– Det var som att hela universum briserade, minns Marianne. Jag tänkte: Vad ska det bli av mig? Jag har ju aldrig varit änka förut.

Den tillvaro som varit omgärdat av trygghet och fasta rutiner var nu plötsligt ett oskrivet blad. Och Marianne visste ärligt talat inte vad hon skulle ta sig för.

Infrusna minnen tinar upp

Redan andra kvällen efter vår ankomst till den burkinska huvudstaden tar Marianne upp händelsen. Vi pustar ut i fåtöljerna i det lilla huset i Ouagadougou där vi sover de tre första nätterna innan vi drar vidare mot sydväst och resans slutliga mål. Luftkonditioneringen svalkar behagligt, en välkommen kontrast till den 35-gradiga hettan som slår emot en bara man sticker näsan utanför dörren. Dessutom är luftfuktigheten hög.

På Marianne verkar det som att den afrikanska värmen tinar upp infrusna minnen från barndomsåren och svunna dagar i missionens tjänst. Mörkret kommer snabbt på de här breddgraderna och på mindre än tjugo minuter skiftar det från fullt dagsljus till svart natt. Kanske är det också den rent fysiska ansträngningen som får tungans band att lossna, för på kvällarna är det som att det bubblar över av minnen.

Mariannes hårddisk, hon beskriver själv sitt kom-ihåg så, rymmer åtskilligt och hon är en berättare av Guds nåde när hon kommer igång. Hon har ett sinne för detaljer som gör minnena nästan lika levande för den som lyssnar som för henne som var med när det hände.

alternative_text

Matpaus. De 38 milen mellan Ouagadogou och Bobo-Dioulasso kräver en rast. Att söka skugga är ett måste i den 36-gradiga hettan.

Lägligt nog plockar hon fram berättelsen som tagit henne ända hit, ja, till en rad olika uppgifter och platser världen över. Den som handlar om Jabes bön, upptäckten som förvandlade hela hennes liv. Året var 1988 och hon hade just blivit änka.

– Jag satt på sängkanten i min lägenhet på Karolinagatan i Solna. Olle var död och jag läste en bok som heter ”Dessa bibelord har hjälpt mig dag för dag”. Jag kom till mars och där stod det ”Jabes bön”. Då slog jag upp det i Bibeln och läste det därifrån.

102996.jpg

Efter andra världskriget köpte eller chartrade kyrkorna gemensamt en DC3:a för att flyga ut missionärer i världen med. Ansgar hade beteckningen Joh 316.

 

Jabes namn omnämns endast tre gånger i 1 Krönikeboken och vid ett av dessa tillfällen ber han en bön till Gud om ett utvidgat område.

– Det var det enda jag brydde mig om, ett utvidgat område så att jag inte skulle dö, kvävas av min ensamhet och att tycka synd om mig själv. Så jag började läsa Jabes bön, läste den högt varje dag. Jag tror att det är väldigt betydelsefullt, att om det är någonting som man behöver, då ska man säga det högt så att öronen hör det. Inte bara sitta och mumla. Jag har sagt många gånger: Utvidga mitt område! Högt. Alldeles ensam.

102995.jpg

I maj 1946 flög Marianne och Olle Johansson till Kongo med sonen Björn. Lewi Pethrus var på Bromma flygplats och vinkade av dem. Det var första gången svenska pingstmissionärer flög till sitt missionsfält.

 

Bönesvaren har varit åtskilliga. Responsen på hennes första anrop om ett större livsrum blev ett oväntat erbjudande att hoppa in som familjeredaktör på Dagen, ett jobb som hon tidigare innehaft. Marianne tog emot platsen med öppna armar. Så småningom blev hon krönikör i tidningen, vilket fick henne att utveckla sitt skrivande.

Det i sin tur ledde fram till att hon så småningom gav ut flera böcker, men också att hon blev inbjuden som talare på kvinnofrukostar, dagledigsamlingar och allehanda tillställningar. I takt med att Marianne troget höll fast vid Jabes bön utvidgades hennes område. Även geografiskt.

Kom till Rwanda efter folkmordet

Marianne har rest åtskilligt sedan hon blev änka. Ett äventyr var i San Francisco där hon anmält sig som volontär hos Skandinaviska sjömansmissionen.

– Jag var där i tre månader och gräddade våfflor och städade och gick på båtar. Pastorn och jag var där och delade ut tidningar och julklappar och sådant. Jag gjorde väl en liten insats ibland.

Ett betydligt tuffare uppdrag var att komma till Rwanda kort efter folkmordet. En dag fick Marianne ett telefonsamtal från Pingstförsamlingen i Eskilstuna. De hade ansvar för pingsts missionärer i Rwanda och nu behövdes en person som kunde hålla ihop praktiska saker på basen i Kigali. ”Vi vill att du åker, Marianne”, förklarade den uppringande pastorn. Efter en kort betänketid och sedan hon pratat med sina tre pojkar, tackade Marianne ja till att åka. Hon skulle fylla 75 det året. Det blev en omtumlande period. Säkerhetsläget var inte det bästa. Det var 1995 och det hade inte gått ett år sedan massakern då 800 000 rwandier slaktades under knappa tre månader. Ett folkmord.

– Vi såg massgravar vid sjukhuset i Kigali. Hundratals lik som legat flera månader i jorden och sedan grävts upp. Då förstod jag varför Gud hade varskott mig på Lapplandsveckan ett och ett halvt år tidigare, för det gällde att vara säker på varför man var där.

Marianne syftar på ett möte hon hade sommaren 1993 på den årliga sommarkonferensen i Husbondliden. Där hade hon mött en pastor som sagt att han hade en hälsning från Gud: ”Du ska åka till ett annat land, inte Amerika. Det här gäller ett fransktalande land.”

– Jag trodde inte ett dugg på det, för jag kände inte pastorn ifråga, men sedan dingade det till i huvudet på mig när de ringde från Eskilstuna och frågade om Rwanda.

Har du sagt nej ibland när det kommit ett utvidgat område?

– En gång har jag sagt nej. Min pastor hemma i Solna bad mig att jag skulle gå ut i skolorna och ha lektioner. Kyrkorna fick gå runt i klasserna på den tiden. Då sa jag nej. Man måste veta sin begränsning och jag har inte tålamod med barn, konstaterar Marianne utan omsvep.

Bertil Johanssons mamma

Första dagen i Ouagadougou besöker vi en gudstjänst. Pastor Innocent Kientegas kyrka är en av huvudstadens drygt 100 pingstförsamlingar och har ett namn som direkt översatt betyder ”Den brinnande busken”. Det har regnat och på den halvleriga parkeringen samsas hundratals mopeder och mindre mc-fordon i snörräta rader. Det stora vita templet rymmer mer än 2 000 personer. Jag och Marianne och Ingrid är de enda vita i lokalen.

Som långväga gäster hör det till att vi delar några tankar i gudstjänsten. Förväntan är stor när Marianne mödosamt tar sig fram till talarstolen. Inte bara att hon är 97 år, hon är dessutom Bertil Johanssons mamma, vilket är oerhört respekt­ingivande bland pingstvänner i Burkina Faso. I år är det 40 år sedan Bertil och Ingrid som första svenska missionärer kom till landet för att arbeta, och de arbeten som de har byggt upp växer och skjuter nya skott hela tiden.

Marianne berättar en historia om ett av sitt livs största bönesvar. Ingrid tolkar henne till franska och en pastor tolkar vidare till lokala språket moori. Innan hon går tillbaka och sätter sig ber hon en innerlig välsignelsebön över alla män, kvinnor och barn. Kvinnorna först. Efter gudstjänsten vill många hälsa och tacka.

Marianne Johansson

Född: Den 15 juli 1920.

Familj: Änka sedan 1987 då maken Olle dog. Sönerna Björn, Bertil och Per-Anders med hustrur, sex barnbarn och åtta barnbarnsbarn.

Har varit missionär i: Belgiska Kongo, Burundi, Rwanda.

alternative_text

Långväga talare. I kyrkan ”Den brinnande busken” i Ouagadougou berättade Marianne historien om hur hennes lägenhet i Solna blev en tryckpress i Burkina Faso.

Det räcker med en blick över plattformen för att förstå att här hör kvinnliga talare inte till vanligheterna. Men Marianne kliver gärna fram. Livet har lärt henne att våga ta plats. Och lite senare, i den där fåtöljen, delar hon händelsen som gjutit mod i henne. Det var på 1970-talet och Den kristna bokringen hade gett ut en bok skriven av världsartisten Pat Boones fru, Shirley Boone. Marianne läste den inte, men baksidan minns hon mycket väl. Där stod följande:

”Jag är Shirley Boone och jag är Pat Boones fru och de vackra flickorna Boones mamma. Men själv är jag ingenting.”

– Hon var bara en nolla, kände hon, men då var det någon som sa till henne att börja säga så här: ”Jag heter Shirley Boone och jag är Guds dotter”. Det tog jag till mig, för då var jag Olle Johanssons fru och jag var Björns och Bertils mamma. Men själv var jag aldrig Marianne Johansson. Så jag gick över Solna kyrkogård vid sjutiden på morgnarna på väg till jobbet och sa högt för mig själv: ”Jag heter Marianne Johansson och jag är Guds dotter”. Dag efter dag.

– Min rygg växte och blev stark! Och jag tror att jag fortfarande vid min ålder varje dag tackar Gud för att jag är hans dotter. Man sparkar inte på en Guds dotter! Men det för med sig ett ansvar också, för jag kan inte säga att jag är Guds dotter och sedan gå ut och göra vad skit som helst.

Shirley Boones budskap har Marianne vidareförmedlat många gånger genom åren, till både kvinnor och män

alternative_text

Bönesvar. Här trycker pingströrelsen i Burkina Faso material för information, undervisning och evangelisation. Tryckpressen betalade Marianne med överskottet från sin lägenhetsförsäljning. Att få se den i arbete var en av hennes drömmar med resan.

På måndagen besöker vi pingstsamfundets tryckeri. Marianne vill så gärna se tryckpressen i arbete. Det är nämligen den som är bönesvaret hon berättade om på gudstjänsten. Berättelsen trådar spänner över nästan ett sekel och genom de olika händelserna kan Marianne se Guds stora omsorg. Hon är helt övertygad att det är Han som knyter ihop det på slutet. Så här var det:

När Marianne var sju månader gammal dog hennes pappa. Så småningom gifter mamma om sig med en baptist från Närke och Marianne får flera halvsystrar. Men hennes biologiska farföräldrar håller kontakten och när farfar slutligen dör visar det sig att han i alla år satt in pengar på en bankbok för Mariannes räkning.

För pengarna kan hon och Olle så småningom köpa en lägenhet i Solna. Familjen växer och de skaffar en större lägenhet i samma hus. Många år senare, när Marianne passerat 90-årsgränsen beslutar hon sig för att sälja lägenheten. Vid det här laget har hon flyttat till Fjugesta, nära Bertil och Ingrid. Lägenheten värderas till ett bra pris, men Marianne får för sig att hon ska göra en deal med Gud.

– Om du kan pressa ut mer pengar ur den där lägenheten än vad mäklaren värderat den till, så är de pengarna dina, säger hon till Gud.

Och mycket riktigt. Budgivningen bär i väg och överträffar utgångspriset med ett sexsiffrigt belopp. Men vart ska pengarna gå? Spontant tänker hon till ögonsjukhuset i Banankélédaga, men i samma stund som Bertil berättar att pingströrelsen i Burkina Faso mist sitt tryckeri i en brand blir hon viss om att det är dit pengarna ska gå. Och tack vare lägenhetspengarna kan Bertil införskaffa en begagnad tryckpress från Kroatien som efter genomgång fraktas till Ouagadougou. Tacksamheten vet inga gränser för tryckeriet har en central roll i samfundets arbete. Hela personalstyrkan samlas med Marianne kring tryckpressen och vi fotograferar, allt medan nytryckta sångblad spottas ut.

– Gud kan använda oss alla till våra dagars slut, säger Marianne, och tryckerichefen Raphael Yara ger ifrån sig ett knäppande ljud långt bak i halsen som man gör i Burkina när man verkligen instämmer med någon.

alternative_text

Fullsatt. Marianne fängslar hela pensionärs­lägret med sina färgstarka berättelser. De som inte får plats lyssnar genom fönsteröppningen.

Bilresan från huvudstaden till Bobo-Dioulasso och Banankélédaga tar hela tisdagen i anspråk. På onsdagsmorgonen kliver vi upp tidigt för att åka ut till pensionärslägret som huserar på bibel­skolan några få kilometer från sjukhusområdet där vi bor under vår tid i Banankélédaga. När vi anländer är lägerdeltagarna redan bänkade i den stora samlingssalen och det är inte lite folk.

Det visar sig att 600 personer anmält sitt intresse. I fjol var de runt 100 på lägret. Anledningen till sexdubblingen stavas Marianne Johansson, Bertils mamma. När Ingrid, som tolkar Marianne, berättar att hon är 97 år går ett sus genom lokalen.

Vid fyra tillfällen under de närmaste tre dagarna talar Marianne till pensionärslägret. Hon delar med sig av sitt långa liv och sina lärdomar. Hon berättar om sin familj, sitt ursprung, åren som missionär i Östafrika och första besöket i Burkina Faso julen 1977. Hon berättar om att bli änka, om Jabes bön och hur hon sett sitt område utvidgas, om lägenheten som blev en tryckpress och slutligen om fallolyckan i Örebro för ett par år sedan när hon vaknade upp och trodde att hon var död. Men också hur hon efter tre operationer mirakulöst repade sig, skrev en ny bok som härvidlag genererat 50 000 kronor till ögonoperationer i Banankélédaga.

Det är som att Sverige och Burkina smälter samman när hon berättar och efter varje session omsvärmas hon av människor. Särskilt kvinnorna vill tacka och byta några ord. En dag tar lägrets fotograf en bild på Marianne med alla kvinnorna och kort därefter finns den upptryckt som vykort. Många vill köpa.

Några kvinnor förklarar för Marianne att den här bilden ska de minsann ta hem och visa för sina barnbarn som inte kunde förstå varför någon i deras ålder skulle åka på läger. ”Titta på den här kvinnan, hon är 97 år och har åkt ända från Sverige för att vara med!

Pensionärslägret

Startade 2002 i Ouagadougou. Sju personer deltog.

Initiativ­tagare var Jean Ouedraogo, en ”vanlig” församlings­medlem.

Blev nationellt 2015.

Årets läger hölls i Banankélédaga och lockade 600 deltagare.

Arrangeras numera av pingstsamfundet.

Deltagarna är 50 år och äldre.

Lägeravgiften är cirka 170 kronor vilket är kraftigt subventionerat.

alternative_text

Synen tillbaka. Med kirurgisk precision byter Joël Dayamba ut den förstörda linsen mot en ny och patienten kan se igen.

På fredagsförmiddagen besöker vi ögonsjuk­huset. Väntrummet är redan fullt med patienter och anhöriga. Patienterna har en liten vit tejpbit ovanför det öga som ska opereras. Framför allt är det människor som lider av starr. Några måste ledas in till undersökningen. De är helt blinda.

Tack vare Ingrid får vi komma med ända in i operationssalen. Självklart måste vi ta på oss sterila kläder först. På operationsbordet ligger en äldre man. Specialutbildade ögonsköterskan Joël Dayamba håller i instrumenten. Med kirurgisk precision avlägsnar han den grånade linsen och ersätter den med en ny. Jag är minst lika fascinerad som Marianne över det vi ser. Här får blinda bokstavligen talat tillbaka sin syn och det tack vare en operation som kostar 900 svenska kronor. Vi står ganska länge och tittar och när vi kommer ut behöver Marianne sätta sig.

– Jag är väldigt tagen. Jag darrar inom mig, säger hon.

Sista kvällen i Banankélédaga är vi inbjudna på familjemiddag hemma hos pastor Job Ilboudo, som också är rektor för pingstsamfundets bibelskola här. Till ris och kyckling och massor av grönsaker har vi två timmars intressanta samtal om burkinsk familjekultur. Vem ärver? Vem bestämmer? Hur ser kvinnans roll ut?

– Det märktes kring middagsbordet vem som var storebror och lillebror, konstaterar Marianne efteråt.

alternative_text

Hemtam. Det går sakta men det hindrar inte Marianne från att gå vidare mot nya upplevelser.

Nästa morgon är det gudstjänst i Bobo-Dioulasso och därefter startar färden tillbaka till Ouaga som huvudstaden heter i dagligt tal här. Lätt utmattade efter åtta timmars bilresa kan vi äntligen sträcka på benen ordentligt. Väl tillbaka i huset i Ouagadougou sträcker Marianne armarna i en segergest där hon står mitt i vardagsrummet.

– Jag har klarat det!

103091.jpgMåndag är sista dagen i Burkina och vi unnar oss att bli turister. En tur till hantverksbyn där vi kan hitta lite lämpliga gåvor att köpa med oss hem känns som en lagom utmaning.

– Jag behöver inte köpa så mycket för jag kan inte behålla det så länge, säger Marianne med en 97-årings realism.

På hemvägen stannar vi vid en supermarket för att Ingrid ska köpa kött till middagen. Hon undrar om Marianne vill sitta kvar i bilen medan hon handlar. Men Marianne vill så klart följa med in och det är bara att plocka fram rollatorn och göra hela utstigningsproceduren en gång till.

– Man ska inte dö nyfiken, säger hon bestämt.

Sista kvällen avlöser besökarna varandra. En efter en kommer de för att säga adjö till Marianne. Den tillförordnade ledaren för pingstsamfundet. Vår chaufför och hans familj. Chefen för tryckeriet. Den sistnämnde vill Marianne be en välsignelsebön över. Han går ner på knä och hon lägger sin hand på hans panna. Stunden känns helig.

103109.jpg

Efter tio dagar och en nattflygning halar Marianne och Urban fram Burkina Fasos flagga i ankomsthallen på Arlanda.

 

Nattflyget från Ouagadougou blir en prövning och tröttheten blir inte hjälpt av att anslutningen i Bryssel är försenad en och en halv timme. Men vid tvåtiden på eftermiddagen kan både Marianne och jag kliva ut i ankomsthallen på Arlanda, och den här gången kom allt bagaget fram. Även Mariannes rollator, vars hjul fortfarande bär spår av Burkinas röda jord.

Ännu ett utvidgat område är intaget.

Men tro nu för all del inte att detta var sista gången som Marianne gav sig ut på äventyr. I mars bär det av till Sydafrika och Johannesburg. Barnbarnet Erik ska gifta sig och ett släktbröllop kan man ju bara inte missa.