Kommunistskräck fick pingstvänner att flytta

Sovjetiska invasionsstyrkor på andra sidan Östersjön. En stark vänstervåg bland unga svenskar. Skulle Sverige snart vara en kommunistisk stat?
Detta är berättelsen om en tid när oron för samhällsutvecklingen gjorde att ett stort antal pingstvänner lämnade Sverige för Australien, Kanada och USA.

AV: JONATAN SVERKER OCH JOAKIM LUNDGREN

Den gamla pingstkyrkan i Jönköping var fullsatt. Stanley Sjöberg, den omtalade och orädde pingstpredikanten, var på besök och alla ville höra vad han hade att säga om den röda faran, frågan som han gjort till sin. Magnus Ramstrand, som då var ungdomsledare i församlingen och i dag är kristdemokratiskt kommunalråd, minns hur laddad stämningen var.

– Det var ju en rädsla, en riktig rädsla, för att kommunismen skulle ta över. Stanley var i kontakt med en avhoppare från någon av de kommunistiska sekterna som hade blivit kristen. Han kunde berätta att det där fanns dödslistor över människor. Det gav ju relief åt Stanleys engagemang, säger han.

Magnus Ramstrand.

 

Stanley Sjöberg var tydlig med att kristna kunde förvänta sig att bli förföljda om kommunismen tog över.

– Han uppmanade de som var beredda att dö för sin tro att ställa sig upp. Det var ju ingen människa som vågade sitta kvar. Jag vet att det var en tjej som inte vågade gå till kyrkan efteråt, för att det var så uppjagat kring detta med martyrskap, säger Magnus Ramstrand.

I Jönköpings fria press, en lokal socialisttidning från 1970-talet, pekades pingstvännerna Magnus Ramstrand, Åke Gröndahl, Bo Hörnberg, Jack-Tommy Ardenfors och Ingemar Jansson ut som fascister.

 

Pingstvänner pekades ut som fascister

Att det fanns ett verkligt hot mot kristna upplevde han själv. När vänstern arrangerade demonstrationståg i Jönköping så gick pingstvännerna ut i motdemonstration och delade ut Eldsflamman, den skrift som Stanley Sjöberg stod bakom och som varnade för kommunismen. Det gjorde att Magnus Ramstrand tillsammans med flera pingstpastorer hamnade på första sidan i en vänstertidning och pekades ut som fascister.

– Det var ju verkligen en kulturkamp och maktkamp som är ganska svår att förstå i dag, att det kunde bli så hätskt, säger han.

Nordkorea den enda kommunistisk staten

I dag är kommunismen död och begraven. Även formellt kommunistiska länder som Kina har i dag bytt ut den mot kapitalism, det är egentligen bara i Nordkorea som kommunismen lever kvar, som ett förvridet grin mot alla dem som i sin ungdom trodde att Marx och Maos läror skulle skapa ett paradis på jorden.

I år är det 50 år sedan en rad europeiska länder skakades av röda studentuppror. Även bland svenska ungdomar växte det fram en rad vänsterrörelser, somliga fredliga, andra var beredda att ta till våld för att kämpa ner den liberala demokratin.

Det verkliga hotet fanns dock på andra sidan Östersjön. När Sovjet hade kväst Pragvåren 1968 visade man tydligt att man inte tvekade att ta till vapen när de egna intressena hotades. Att kommunismen var ett hot präglade hela det svenska samhället. Sverige var formellt neutralt med det var en illa dold hemlighet att den stora svenska krigsmakten byggts upp för att skydda landet mot Sovjet.

Stanley Sjöberg.

 

Inget stöd i de breda folklagren

De svenska kommunistiska grupperna var små och saknade stöd i de breda folklagren, men övervakades ändå av staten. En av de mest hårdföra grupperna var Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna), (KPML(r)), som Frank Baude stod i spetsen för. Han säger i dag till Dagen att han inte kan tro att kristna kände sig hotade under denna tid.

–  Jag tror inte att vi uttryckte oss hotfullt eller på ett sätt som var svårt att förstå.

Vad tror du hänt med kristna och kyrkor om det blivit en revolution?

– Jag vet inte, det är ju inte så att revolutionen är direkt riktad mot kristna eller att man ger sig på kyrkor. Det har ju aldrig hänt.

Men kristna blev ju till exempel förföljda i Ryssland efter revolutionen?

– Det har jag svårt att tänka mig. De kristna slöt ju upp helhjärtat senare under andra världskriget. Så det var aldrig några sådana motsättningar. Det kan finnas ideologiska skillnader, men inte så att det går handgripligt till, säger Frank Baude.

Stanley Sjöberg är dock säker på att det fanns ett reellt hot. Han berättar att det fanns kommunister som öppet talade om att hänga kristna i lyktstolparna längs Sveavägen i Stockholm. Han, och många andra, påverkades även av profetiska förutsägelser om Sveriges framtid. En bok från början av 1950-talet fick stor betydelse, Birger Claesson hade fått en syn som han nedtecknade i ”Dom över Sverige”, där han gör en detaljerad beskrivning av en sovjetisk invasion.

Med detta spända läge i början av 1970-talet är det kanske inte så märkligt att pingstvänner faktiskt började fundera över sin framtid. Skulle man stanna i Sverige och riskera martyrskap, eller faktiskt försöka bygga upp ett familjeliv i ett säkrare land? I dag säger Stanley Sjöberg att han aldrig uppmanade någon att fly från Sverige.

– Men jag vet att en del tänkte att vi inte vågar bo kvar i landet, det kommer tas av kommunismen, säger han till Dagen.

 

 

alternative_text

Under 1970-talet var det vanligt att unga kristna demonstrerade för att sprida det kristna budskapet.

En av dem som funderade på att emigrera är Olle Lundgren.

– Jag gjorde vapenfri tjänst i Stockholm, och då mötte jag många kommunister. Det är klart man kände att vänstern gick fram starkt och man blev orolig, även om jag inte skulle säga att det var en renodlad skräck, säger han.

Olle Lundgren.

 

Han minns det inte som att faran med kommunismen togs upp i predikningar i hemförsamlingen, det var mer att man talade om det vänner emellan. Stanley Sjöberg fick dock stort genomslag, och Olle var själv med om att dela ut Eldsflamman i Ulricehamnstrakten.

– Jag tycker inte att han uppmanade folk att flytta från Sverige, mer att engagera sig att möta den gudlösa ideologin, som det naturligtvis var i kommunismen, säger han.

I dag tänker han att det är svårt att veta vilka bevekelsegrunder emigranterna från Sverige hade, för en del var det nog mer ungdomlig äventyrslystnad än rädsla för kommunismen som fick människor att ta steget. Själv var han nära att flytta till Kanada, han visste att han kunde få jobb där, men när han träffade sin blivande fru sköts flytten upp.

– Med tiden så svalnade det. Vi åkte över 1976 för att liksom känna oss för, men då var det inte så intressant längre och det rann ut i sanden. Och hotet från vänstern mattades ju också av, säger Olle.

Svårt att hitta svenskar som utvandrade

Men hur får man tag på de svenskar som faktiskt utvandrade? Det ska inte bli lätt visar det sig.

Dagen kontaktar svenska pingstförsamlingar som vi vet att folk flyttade från. Av äldre personer får vi namn. Vi hittar telefonnummer och mejladresser och efter några veckor får vi kontakt. Samtliga avböjer att medverka. Frågan verkar känslig. Vi frågar efter fler namn, och får lite hjälp. De kristna kanadasvenskarna verkar känna till varandra, men umgås inte regelbundet.

Till slut når vi en man som flyttade med sin familj till Kanada på 1970-talet.

Vi kan kalla honom Anders. Han blir först förvånad att vi hittat honom, och låter avvaktande i telefonen.

– Jag vet inte om jag vill medverka. Det blev en sådan cirkus när vi flyttade, och det kan riva upp gamla sår hos familj och släkt som bor kvar i Sverige, säger Anders.

Men han verkar ändå vilja berätta. Mot löfte om anonymitet börjar han dela med sig av sitt liv. Minnena från 1970-talet väcker fortfarande starka känslor.

– Folk kunde inte förstå hur vi kunde lämna välfärdslandet Sverige. De såg oss som svikare. Att vi var fega, när vi borde vara kvar och kämpa. Till och med pastorn i kyrkan fördömde att vi åkte.

Bad om Guds beskydd över Sverige

Anders och hans fru var medlemmar i en pingstförsamling i Mellansverige, och hade under 1960-talet deltagit i regelbunden bön mot ett ökat kommunistiskt inflytande.

– Vi kände en oerhörd nöd över Sverige. Det kan låta överdrivet i dag, men på den tiden fanns verkligen en rädsla för kommunismens framfart. Så vi bad om Guds beskydd över landet. Och vi fick ju veta senare att det fanns sovjetiska ubåtar nära oss.

Vad var skälet till att ni flyttade?

– Det var två orsaker. Politiska och religiösa skäl. När jag gick i skolan hade jag två timmars kristendomsundervisning i veckan. Men sedan kom Olof Palme, som var skolminister, och ville plocka bort kristendomsundervisningen. Det tyckte jag inte om, jag upplevde att landet gick i fel riktning.

Socialdemokratisk kamp mot kristendom

Anders tyckte att socialdemokratin förde en kamp mot kristendomen.

– Det var ju ett enormt beslut vi fattade när vi flyttade. Vi sålde våra hus och företag. Motivet var att ge en bättre framtid till våra barn. Att de skulle få komma till ett samhälle som accepterade kristen tro mer öppet.

Han tecknar i samtalet en mörk bild av Sverige, som en plats där det i dag knappt finns någon kristen tro alls.

– Jag hör talas om att de lägger ner kyrkor hemma. I Kanada startas det nya, hela tiden. Det är inget konstigt att vara kristen här, säger han.

Dessutom sågs egenföretagare med oblida ögon, minns han.

– Jag kände mig misstänkliggjord. Folk antydde att jag gjorde massa avdrag och ville smita från skatten. Att vi fifflade, fastän vi gjorde rätt för oss. Det tog mig väldigt hårt.

Anders tror att det rör sig om ett dussintal personer som följde i hans fotspår. Räknar man in andra familjer som reste blir det uppemot femtio personer – bara till Kanada.

Av hänsyn till Anders anonymitet lovar vi att inte skriva ut vilken stad han bor i.

Blev flytten till Kanada som du hade hoppats?

– Ja, jag är så tacksam att vi åkte. Jag ångrar det inte en sekund. Det är tråkigt att inte träffa familjen och släkten så ofta, men när vi har besökt Sverige har vi alltid känt att det var rätt att flytta.

Du sa att folk var skeptiska till att ni åkte. Känner du att ert beslut accepteras i dag?

– Jo, det känner jag. Folk i Sverige har accepterat vårt beslut. Många avundas att vi tog steget, när de själva stannade hemma.

70-talsvänstern

Under 1970-talet sköljde en vänstervåg över västvärlden.
Startåret brukar anges till 1968, då studentrevolten i Paris inleddes.
Många inom vänsterrörelsen var studenter, författare och intellektuella knutna till den akademiska världen.
I Sverige uppstod en rad vänster- och kommunistiska partier, som kallades ”bokstavsvänster”, eftersom partinamnet ofta bestod av förkortningar.
Dessa grupperingar propagerade i olika utsträckning för revolution.

alternative_text

Elise Hammarlund flyttade till Australien.

Det var inte bara till Kanada som pingstvänner reste, en våg gick också till Australien. Gunno Nylander utvandrade dit 1973 med sin familj efter att ha träffat flera svenskar som emigrerat.

– Det var väl en kombination som gjorde att vi reste. Vi hade fått höra att det var ett spännande äventyr, så det lockade. Men visst fanns det också något av oro för kommunismen, säger han.

Bara från Filadelfiaförsamlingen i Sundsvall var det fyra familjer som emigrerade, berättar han. I dag är Gunno och hans fru tillbaka i Sverige sedan många år, även om en dotter har stannat i Australien.

– Det var en lärorik och intressant tid, de 13 år vi fick därnere. Jag är mycket glad över den, för det var en ny upplevelse, och det var bra för våra barn, säger han.

Oro för sovjetisk invasion

Elsie Hammarlund lämnade också Sverige för Australien tillsammans med sin man Arnold och de två barnen. Han hade redan i sin ungdom upplevt en missionskallelse, och under 1970-talet var det öppet att flytta till Australien. Landet skrek efter arbetskraft.

– Vi bad mycket, att det skulle öppna sig om detta var Guds vilja. Och det ordnade sig på ett fantastiskt sätt för oss, säger hon.

För Arnold, som inte längre lever, fanns det även andra motiv. Hon minns att han oroade sig för en sovjetisk invasion över Östersjön.

– Min man sa till mig: Du vill väl inte att dina barn ska växa upp i ett kommunistiskt land?

De reste till Australien och fick en tid som Elise i dag minns med värme. De återvände till Sverige 1981.

– Varje land har sina fördelar. Samtidigt är hemlandet alltid hemlandet, säger hon i dag.

Med facit i hand är det lätt att se att förutsägelserna om en revolution inte slog in, Sovjet rasade i stället samman och de revolutionära svenska vänsterrörelserna tynade bort. De flesta emigranter som Dagen varit i kontakt med verkar dock inte ångra sitt beslut.

– Det var ju driftiga människor, fyllda av liv, som det gick bra för. Jag har aldrig mött några som blivit bittra, säger Stanley Sjöberg.

Seved Savedson.

 

Det finns andra bilder. Seved Savedson är svensk predikant och affärsman som i perioder levt i USA. Själv har han aldrig varit rädd för kommunismen, men han har mött kristna svenskar som flyttade från Sverige på grund av den oron.

– En del var nästan besvikna över att det inte blev som de trott, att kommunismen inte tog över som de förväntat sig i Sverige. Besvikelsen fanns där långt bak i deras liv, säger han.

Seved Savedson är kritisk till att stämningen tilläts bli så uppjagad i början av 70-talet.

– Jag tycker det var skrämselpropaganda som bedrog människor. Tyvärr blev ju även frikyrkan besmittad av det, säger han.

Stanley Sjöberg tycker att det var rätt att han och andra varnade för kommunismen som en fara för Sverige.

– Man kan ibland undanröja ett hot genom att tala om det, säger han i dag.

Samtidigt finns det delar som han ångrar.

– När det gäller sakfrågan så står jag för att det var viktigt att säga det, men sedan är det så kring mitt liv att jag kan ångra tonfallet och vissa moment där mitt temperament har orsakat för kraftfulla uttryck, säger han.

Livsavgörande beslut

Det är svårt att i dag avgöra hur många svenska kristna som faktiskt lämnade Sverige på grund av kommunisthotet, men en försiktig uppskattning är att det rör sig om åtminstone hundra personer, inklusive barn. Rätt eller fel, dessa livsavgörande beslut påverkade inte bara dem själva utan även tusentals vänner och anhöriga som blev kvar i Sverige.

 

JONATAN SVERKER

nyheter@dagen.se

08-619 24 00

 

JOAKIM LUNDGREN

joakim.lundgren@dagen.se

08-619 24 96