Religiösa frågor allt viktigare i EU-politiken

Halalslakt, religiös klädsel, dödshjälp, abort, religionsundervisning, flyktingar, integration, fattigdom, ett tredje kön. Många frågor har med religion och religionsfrihet att göra i dagens Europa. Och medan sekulära krafter vill motarbeta allt religiöst inflytande, försöker religiösa ledare se om de i vissa frågor kan göra gemensam sak. Frågan är: lyssnar politikerna?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

Vilken plats ska religionen ha i europeiskt samhällsliv? I dag är det allt fler politiska frågor som på ett eller annat sätt berör religion. I somras rapporterade till exempel Dagen om att Belgien fick rätt att förbjuda heltäckande slöja på allmän plats. Europadomstolen i Strasbourg kom fram till att detta inte innebar en kränkning av religions- eller åsiktsfrihet.

Allt fler europeiska länder vill i dag begränsa möjligheterna till religiös klädsel i arbetsliv och i skola. Här i Sverige har bland andra Sverigedemokraterna lagt förslag om förbud som har gällt både slöjor och andra religiösa symboler, som kors och kippa.

Det finns gott om andra frågor där människors önskan om att leva efter sin religion krockar med eller blir ifrågasatt av sekulära krafter eller sekulär lagstiftning i europeiska länder.

Halalslakt är en sådan fråga. Ska denna religiösa och rituella slakt tillåtas? Forskaren och debattören Eli Göndör sa i ett ”Dokument” i Dagen (april 2017) att han tycker att kristdemokraterna ska göra det till ”sin” valfråga att tillåta halalslakt i Sverige. ”Varför skulle KD inte kunna driva frågan om halalslakt, som i dag inte är tillåten i Sverige?” frågade han.

Man skulle kunna hävda, att detta handlar om religionsfrihet: om kristna vill kunna ha en livsstil som överensstämmer med tron, bör ju muslimer och judar också få ha det – och därmed borde religiös slakt, halalslakt, vara tillåten. Men det finns samtidigt kristna grupper som skulle protestera, de talar om djurens rättigheter och vill i stället se ett utökat djurskydd.

Just halalslakt är en fråga, där kristna företrädare och muslimska företrädare kan – eller åtminstone skulle kunna – samverka på europeisk nivå. Det menar den katolske prästen Olivier Poquillon OP. Han är generalsekreterare vid COMECE, de katolska biskoparnas representation i Bryssel, som arbetar med opinionsbildning och dialog med politikerna på EU-nivå.

En fråga om djurrätt

Dagen möter honom på en konferens om religions­dialog i kroatiska Zagreb (se artikel här intill). Olivier Poquillon säger att man från katolskt håll har pekat på att lagstiftningen runt djurskydd inte kan kopieras efter skyddet för mänskliga rättigheter, eftersom dessa är knutna till personen, till den mänskliga individen.

Frågorna om djurrätt är en av de frågor där företrädare för olika religioner kan dela åsikter, och kanske även ibland agera tillsammans, säger han.

– Det som påverkar våra muslimska bröder och systrar eller våra judiska syskon påverkar oss också, och alla de europeiska länderna.

Halalslakt och klädsel väcker debatt

Religiös klädsel och halalslakt väcker ofta häftig debatt, både i medier och på kafferaster. De är på många sätt symbolfrågor, och därmed lättare att diskutera än andra frågor, som är lika viktiga men kanske svårare att ha en uppfattning om. Hit hör till exempel frågan om dödshjälp.

Andra områden där religion och stat ibland krockar är hur religionsundervisning i skolan ska bedrivas och hur kristna/muslimska/judiska friskolor ska drivas. Flyktingpolitik är ytterligare en fråga – och så finns den viktiga integrationsfrågan.

Innebär till exempel den religionsfrihet vi ofta värnar bara att man ska ha rätt att tro och rätt att gå till kyrkan/moskén/templet? Eller ska medborgare också ha rätt att till exempel klä sig efter religionens bud på arbetsplatsen och i skolan, ha rätt till viss typ av mat, ha rätt till ledighet vid religiösa högtider, kunna säga nej till vissa arbetsuppgifter (som till exempel abort för barnmorskor) och få predika på allmän plats?

I många europeiska länder har frågor som alla dessa ställts på sin spets under senare år. Här är ytterligare några korta glimtar ur nyhetsflödet som berör religion:

• Fransk polis tvingar en muslimsk kvinna att ta av sig sin burkini på allmän badplats (DN 24.8 2016)

• En brittisk organisation, The Christian Institute, varnar för att kristna gatupredikanter kan få fängelse om en ny lag införs (Dagen 17.12 2015)

• Frankrikes Marine Le Pen föreslår att alla religiösa symboler tas bort på byggnader – även kristna kors (Catholic online, 18.10 2016)

Samtidigt som länderna i Europa verkar ha allt större problem med många av dessa frågor – inte minst med slöjfrågan – kommer helt andra signaler från andra delar av världen: i USA har nyligen armén och polisen gjort det tillåtet för både sikher och muslimer att ha vald huvudbonad på sig i sina jobb.

Det verkar som att det finns helt olika sätt att lösa frågor som berör religionens roll i samhället och definiera skiljelinjen mellan de områden som hanteras av en sekulär stat – som de flesta demokratier önskar ha – och områden där religiösa företrädare eller de troende bör få ha en talan.

– Religionen har kommit tillbaka i politiken. Religion har alltid funnits i samhället, men just nu ser vi att religion på ett nytt sätt tar plats, säger Olivier Poquillon.

Han tror att en av anledningarna till att religion blivit ett så hett ämne är inflödet av muslimer i Europa under de senaste åren. De frågor som väcks nu tvingar både kristna och sekulära att fundera över både sin egen religion och hur religionsfrihet ska utformas i ett föränderligt Europa.

Den analysen delas av Jan Olbrycht. Han är ordförande i en grupp som kontinuerligt bedriver religionsdialog organiserad av den konservativa och kristdemokratiska partigruppen i EU-parlamentet, EPP-gruppen.

– De lätta dagarna är över. Fler och fler frågor berör i dag religion. Det handlar till exempel om sociala frågor, om integration. Det handlar om ekonomi. Det handlar om immigration. Det handlar om de muslimer som kommer till Europa, men det handlar också om kristna. Många av de kristna som nu kommer till Europa är inte alls som vi hade väntat oss!

– Detta kräver av oss att vi lyssnar, att vi försöker förstå, säger han.

Inflödet av muslimer oroar många i Europa. Och just denna oro är av ondo, menar Olivier Poquillon.

– Oron ger rädsla och rädsla ger aggressioner. Och fientligheten smittar av sig så att man blir fientligt inställd även till andra religioner. Jag vill inte tala om islamofobi utan snarare om religionsfobi. I sin rädsla för muslimer blir man rädd för all religion: man kastar ut barnet med badvattnet!

– Ett färskt exempel är när man nyligen velat förbjuda manlig omskärelse. Motivet här är inte att skydda barnen, utan att uttrycka ett fördömande och därmed sin rädsla. Det är ett förbud som i första hand drabbar muslimer, men det påverkar också judar och i förlängningen hotar det allas våra rättigheter.

Botemedlet mot rädslan är samtal, dialog och utbildning, menar han. Just därför är det så viktigt att politiker och religiösa företrädare möts. Jan Olbrycht, som arbetat med just denna dialog i många år, instämmer.

I Europa – som varit, och fortfarande är – en kristen kontinent, kan och bör kyrkan också bidra till samhällsbygget på olika sätt, menar de båda. Kyrkan har till exempel tusenåriga erfarenheter av att driva skolor, sjukhus och välgörenhetsinrättningar, säger Olivier Poquillon, som skämtsamt säger att EU i jämförelse är ”en ung kvinna”.

Men i dagens samhälle utmanas kyrkans ställning både av inflödet av andra religioner och kanske framför allt av en alltmer högljudd sekularism, som vill mota bort kyrkan och andra religioner från allt större delar av samhället.

– Vi för ingen dialog med sekularisterna, förklarar Olivier Poquillon.

Försvarar den franska modellen

Han försvarar dock den franska modellen för samhällelig sekularism, ”laicité”. Men han varnar för tendenserna att utesluta kyrkan från allt fler sammanhang – och för tendensen att i rädsla för nytillkomna religioner som islam stänga dörren för all religion.

– Man försöker utvidga den sfär i samhället som är religionsfri. Och det, menar jag, är att kränka de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna är sammanlänkade och inte i en hierarkisk ordning: om man angriper en av dem, angriper man alla.

Har då de religiösa företrädarna något gemensamt? Finns det frågor där man kan driva en gemensam linje? Går det att komma överens bortom de stolta deklarationer som de flesta vill skriva under på, om religionsfrihet, om att värna individen och om vikten av dialog?

Jag ber prästen Poquillon och politikern Olbrycht att specificera sådana frågor.

Olivier Poquillon svarar genom att först ge mig en bild av varför och på vilket sätt religiösa människor faktiskt har något gemensamt:

– Religion, kommer från ”re” och ”ligio”. ”Re” betyder att binda, att det finns ett band. Det finns ett band mellan människor och också ett band till Gud. Vi säger också ”Vår Fader”, inte ”Min Fader”. Religion handlar om min medmänniska också och vårt gemensamma band. Jag menar att vi har detta gemensamt med andra religioner, förmågan att vända sig mot Den helt Andre.

Det är en vacker bild, men finns det mer konkreta svar, undrar jag. Olivier Poquillon nämner frågorna om livets början och slut som en av de frågor där de monoteistiska religionerna står väldigt nära varandra.

Bygger på kristna värderingar

Jan Olbrycht betonar att religionsdialogen på europeisk nivå så som den fungerar i EPP-gruppen bygger på de kristna värderingar som finns bland politikerna i denna grupp. Dessa är grunden, och trots att de kristdemokratiska partierna omfattar allt från Ungerns Viktor Orbán, som just nu beskylls för att drastiskt minska demokratiska rättigheter och har kritiserats av unionen, till mer liberala grupper som Angela Merkels kristdemokrater, så finns det en solid bas av kristna värderingar som har sin grund i Bibeln, menar han.

– Det handlar om hur vi behandlar vår nästa. Och vi har dialog med dem vi litar på. Den dialogen innefattar inte sekularisterna, men den innefattar människor med annan tro.

Jan Olbrycht säger att inom EPP-gruppen betyder de kristna värderingarna bland annat att man är Europavänlig och att man tror på marknadsekonomi. Men i dagsaktuella frågor är man inte alltid enig – vilket blir tydligt för den som följer europeisk politik.

Många frågor knutna till emigration

När det gäller frågor som rör religionens roll i samhället, varierar det vilka frågor som finns överst på dagordningen. Just nu handlar mycket om frågor knutna till immigration, säger Jan Olbrycht.

– Det finns en rad frågor just nu som alla hänger ihop med immigration. I dag pratar vi mycket om sharialagstiftning, om klädedräkt, om islamska banker.

Det är av stor vikt att vi som är kristna ger samma rättigheter att utöva sin religion till andra som vi kräver för egen del, säger han. Samtidigt finns en annan tradition av att organisera samhälle och religion bland muslimer, en tradition som blir problematisk i europeisk kontext:

– Vad betyder religionsfrihet i praktiken? Vad betyder den för muslimer i Sverige? För många muslimer finns inte den här uppdelningen som vi är vana vid: att ge ”kejsaren vad kejsaren tillhör” och till Gud det som tillhör Gud. Detta är en kristen regel, men det är inte en muslimsk regel.

Här stöter man på ett av de stora problemen inom dialogverksamheten mellan religioner och politiker, menar han. För många muslimer är samhälle och religion ett, man delar inte in livet i två olika sfärer. Därför saknas ibland förståelsen av vad det betyder att staten är sekulär och skild från kyrkan.

Så, hur kommer man vidare när det gäller frågor som dessa?

– Man börjar med att lyssna, säger Jan Olbrycht. Först måste vi förstå dessa människor. Vad är bakgrunden till detta tänkande? Och för oss är det sedan till exempel viktigt att ta kontakt med unga imamer som är motståndare till våld.

Men det handlar också, säger han, om att dialogen måste föras från båda håll, att det finns en ömsesidighet.

– Nu talar man om att bygga moskéer i Europa. Då måste vi ställa frågan: får vi bygga kyrkor i muslimska länder?

Man behöver lära känna sin religion bättre

Både Olivier Pocquillon och Jan Olbrycht säger också att en viktig framgångsfaktor när det gäller att bevara och utveckla religionsfriheten och hitta väl avvägda lösningar i olika politiska frågor, är att troende människor lär känna sin egen religion bättre. De påpekar att genom att lära känna sig själv lär man sig också om andra.

Han ger ett exempel:

– När det kommer kristna från Syrien, människor som vi betraktar som hjältar, och talar i parlamentet – då säger de att det viktigaste är att ta hand om människor. De har tagit hand om människor. De har skyddat muslimer. De säger: upprepa inte att det bara är kristna som förföljs i Mellanöstern. Snälla, berätta också att mängder av människor blir förföljda. Detta är något som vi bör lära oss! Vi får inte förenkla saker, vi måste vara noga med orden.

Till sist: lyssnar då Europapolitikerna på de religiösa företrädarna? Jan Olbrycht är självkritisk: mer borde göras. Men samtidigt, betonar han, är det inte i Bryssel eller Strasbourg som det verkligt viktiga sker. Olivier Poquillon instämmer i det påståendet: det är i levda erfarenheter man lär sig mer om varandra och av varandra.

– Det är ute på fältet som besluten tas, säger Jan Olbrycht.

– Religionens företrädare är jätteviktiga här. Vi befinner oss i ett läge när politiker behöver lyssna på de religiösa ledarna, och stötta dem. Och inte bara lyssna på dem, utan behandla dem som viktiga aktörer i samhällslivet.

Lissabon-fördraget

I Lissabonfördraget från 2007 görs det tydligt att kyrkor och samfund är en viktig del i byggandet av demokratiska samhällen i Europa. Artikel 17 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), som infördes genom Lissabonfördraget, tillhandahåller för första gången en rättslig grund för en öppen, tydlig och regelbunden dialog mellan EU:s institutioner och kyrkor, religiösa sammanslutningar samt filosofiska och konfessionslösa organisationer. Där sägs följande:
1.Unionen ska respektera och inte påverka den ställning som kyrkor och religiösa sammanslutningar och samfund har i medlemsstaterna enligt den nationella lagstiftningen.
2. Unionen ska även respektera den ställning som filosofiska och konfessionslösa organisationer har enligt den nationella lagstiftningen.
3. Unionen ska upprätthålla en öppen, tydlig och regelbunden dialog med dessa kyrkor och organisationer, varvid deras identitet och specifika bidrag ska erkännas.
Källa: Europaparlamentet

Nyhemsveckan
Annons
Annons