Unga tar sikte på framtidens frikyrka

Under helgen har Svenska alliansmissionen, Equmeniakyrkan och Evangeliska frikyrkan, sina årskongresser. Dagen stämde träff med tre unga ledare för ett samtal om samfundens roll, framtida utmaningar och förmåga att vara relevanta bland unga.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

Mycket har hänt sedan grunden lades till frikyrkosamfunden för över hundra år sedan. Nya samfund, som Evangeliska frikyrkan och Equmeniakyrkan, har bildats genom hopslagningar. Dubbelanslutna församlingar och gemensamma utbildningar är andra exempel på där samfunden närmat sig varandra.

När gränserna suddas ut och samfunden allt mer närmar sig varandra kan man fråga sig hur nödvändiga de egentligen är i dag?

Samfunden fyller en viktig funktion

För de tre unga ledarna Edvard, Ida och Jakob har samfundstillhörigheten i sig aldrig varit något de lagt någon större vikt vid. Däremot ser de att samfunden fortfarande fyller en viktig funktion.

– Jag tror att församlingar är lite som människor, vi behöver alltid kontakt med andra. Ensam är inte stark. En ensam församling är aldrig stark, och där fyller samfunden en jätteviktig roll. Om det krisar i en församling behöver man andra som hjälps åt att hitta en gemensam väg framåt, säger Ida Tonnvik, 24, som hela livet har tillhört det som i dag är Equmeniakyrkan.

Just nu är hon barn- och ungdomsledare i Bifrostkyrkan i Mölndal. Men till hösten börjar hon läsa till pastor på Teologiska högskolan i Stockholm.

Jakob Winberg, 24 år, håller med Ida om att samfundens funktion att knyta enskilda församlingar till ett större sammanhang har stor betydelse.

– Det är jätteviktigt. Jag tillhör ett litet samfund som är väldigt koncentrerat till Småland så för mig är samfundet något väldigt konkret och nära. Men jag kan tänka mig att det är annorlunda för er som kommer från lite större sammanhang.

Jakob är uppvuxen i Svenska alliansmissionen och har i likhet med Ida börjat läsa till pastor efter en tid som ungdomsledare i Opalkyrkan i Göteborg. Han har nu läst sitt första år på pastors- och ledarprogrammet på Akademi för ledarskap och teologi, ALT, och under studierna har han bland annat fått en ökad respekt för frikyrkans plats i kyrkohistorien.

– Man talar ofta om hur frikyrkan varit dömande och präglats av syndakataloger men jag upptäcker mer och mer vad frikyrkan byggt upp och hur den fått vara en positiv kraft i samhället. Samtidigt kan jag se att idén med samfund kan kännas förlegad, säger Jakob.

– Ja, egentligen finns det ingenting bibliskt med samfund i sig. Det räcker med att titta på medlemsbegreppet som egentligen är en helt formell föreningshistoria som inte har med Bibeln att göra. Något som är bibliskt är gemenskap och att vara lemmar i Kristus, säger Edvard Wiberg, 27, som arbetar inom Evangeliska frikyrkan, EFK, som projektledare för ungdomsfestivalen Frizon och kommunikatör med inriktning på social medier.

Har vandrat mellan olika samfund

Edvard berättar att han hela uppväxten vandrat mellan de olika samfunden Pingst, Alliansmissionen och Svenska kyrkan. På senare år blev EFK hans hemvist där han alltså nu även arbetar.

Edvard: Där jag växte upp fanns en rivalitet mellan kyrkorna och jag ser inget gott i det alls. Även om jag är glad att vi rört oss bort från det så ser jag att vi ändå ärvt en viss rivalitet.

Ida: Jag tror ändå att de flesta från vår generation inte riktigt bryr sig så mycket om vilket samfund man tillhör. Om man kommer till en ny stad väljer man snarare församling där man känner sig hemma och inte utefter samfund.

Edvard: Nej, precis. Och eftersom vi inte längre lever i ett kristet samhälle skulle det vara att skjuta sig själv i foten att tänka samfundsbaserat i stället för att se att vi behöver varandra som kristna syskon. Det kommer nog naturligt för unga som ofta ser samfundet som något väldigt sekundärt.

Men kan det finnas en risk också att egenarterna försvinner när man står allt närmare varandra?

Jakob: Jag tror att vi behöver fundera över hur mycket vi vill anamma av varandras tankesätt. Ibland är det bra att se att vi är olika och tänker ”let’s agree to disagree”. När vi ser att vi står tillsammans i en mångtusenårig tradition spelar de relativt små skillnaderna mindre roll. Jag har börjat uppskatta skillnaderna mer och mer för jag upplever att vi betonar olika aspekter av tron, men att vi har ett centrum i Jesus Kristus.

Ida: Ja, vi har olika uttryckssätt och jag tror det är viktigt att se att det ena inte behöver vara bättre eller sämre än det andra. Enhet är så klart bra, men kanske inte till vilket pris som helst.

Edvard: Där har trosbekännelsen fått en stor betydelse för mig, att vi alla skrivit under på det som förenar oss.

Jakob: Där håller jag verkligen med. Största behållningen av årets studier är att se att jag är del av något mer än bara mitt eget liv. Det gör det lättare att säga ”vi tror”. Vi har tappat att se kyrkan som ett gudsfolk. Frikyrkan betonar ofta individen och missar att välkomna in i den stora gemenskapen.

Edvard: Vad fantastiskt att det är det du tar med dig, Jakob. Jag kan känna att jag ofta måste tvinga mig att vara del av något större och säger till mig själv att ”nu fortsätter du att gå till kyrkan för du behöver ett sammanhang som är större än dig själv”. Allt är så individanpassat i dag och det finns nästan inget som uppmuntrar till gemenskap förutom dejtingsajter. Det saknas andra perspektiv.

Individualisering största utmaningen

Alla tre ser de att individualiseringen i samhället är en av de största utmaningarna för kyrkan i dag. Inte minst när det kommer till att nå ut med sitt budskap till den unga generationen. Edvard förklarar att han i arbetet med att nå Frizons målgrupp nästan uteslutande måste gå genom relationer.

Edvard: Allt är så relationellt i dag. Det som varit de vanliga kanalerna för marknadsföring funkar inte alls i dag. Vad någon bekant har sagt trumfar nästan allt, till och med vetenskap ibland, som vi annars håller väldigt högt. Det här är något som blir väldigt tydligt i vår generation. Det är på gott och ont men blir lite läskigt när det kommer till kyrkan.

Ida: Ja, det stora fokuset på ”min” tro är nog en återspegling av samhället där allt nu ska vara extremt individualiserat och effektivt. När jag häromveckan pratade med några tonåringar så slogs jag av hur mycket som förändrats. Det är väldigt jag-orienterat med stort fokus på pengar eller karriär. Där har kyrkan en så viktig roll att berätta den större berättelsen.

Jakob: Ja, vi behöver återta den stora berättelsen.

Vilken roll spelar samfunden i det individualiserade samhället ni beskriver?

Edvard: Jag tror på det Bill Hybels brukar säga att den lokala kyrkan är världens hopp. I den värld vi lever är samfundens roll viktig ur en organisationsaspekt för att fånga upp tankar och samla krafter. Juluppropet (en namninsamling initierad av Sveriges kyrkor för att uppmana till en mer human migrationspolitik) är ett klockrent exempel på det. Ingen kyrka skulle klara det på egen hand.

Jakob: Ja, samfunden har potentialen att sluta upp kring viktiga frågor och göra kyrkan till en samhällsaktör. Där behövs hela kyrkan och ett pågående samtal kring hur vi vill att tron ska gestalta sig. Utmaningen i ett individualistiskt samhälle är att undvika att organisationen blir något abstrakt och istället skapa en närhet mellan lokal församling och samfund.

Edvard: Där pratar vi mycket inom EFK hur vi ska komma närmare rörelsen. Det är en utmaning men är samtidigt nödvändigt, för samfundet finns bara till för att församlingarna själva vill det.

Ida: Och allt måste hela tiden ske genom att vi själva fått uppleva något. Paulus talar om att Kristi kärlek tvingar oss till det vi gör. Jag gillar vår slogan i Equmeniakyrkan att mötet med Jesus förvandlar dig, mig och världen. Det måste på något sätt gå den vägen. Det är svårt att göra det själv.

I de tre samfunden har man valt lite olika vägar när det kommer till att lyfta barn- och ungdomsperspektivet. Både Equmeniakyrkan och Svenska alliansmissionen har separata ungdomsorganisationer, Equmenia och Svenska alliansmissionens Ungdom, SAU, medan EFK vid en omorganisation, det så kallade ”omtaget”, för en tid sedan valde att lägga ner EFK Ung för att i stället låta allt arbete med barn och ungdomar uppgå i moderorganisationen.

Förankra och skapa delaktighet

Hos alla tre samfund tycks det finnas liknande utmaningar hos organisationerna med att förankra och skapa delaktighet hos unga, tror Ida, Jakob och Edvard.

Ida: Att Equmenia faktiskt startade innan själva moderorganisationen tycker jag var ett fint tecken på hur man faktiskt banar väg för unga. Men sedan tror jag att unga kan hamna vid sidan av ibland­ i de lokala församlingarna. Eftersom vi har två separata organisationer så behöver man arbeta för en tydlig koppling däremellan.

Jakob: Jag känner mer och mer att man ger förtroende till unga i SAM. Att jag och en klasskompis ombetts att hålla i bibelstudium under årskongressen, tycker jag tyder på det. Men många unga känner nog inte någon direkt koppling till samfundets organisation. Det finns bra tendenser men man behöver bli bättre på att kommunicera att samfundet finns till även för unga.

Edvard: Det fanns många åsikter när EFK Ung lades ner. Det finns en stor poäng med att man ville att ung-frågan skulle finnas inbyggd i rörelsen och jag gillar verkligen tanken men samtidigt så kan det vara svårt att realisera.

Jakob: Sedan tror jag att det är viktigt att bredda och blanda generationerna. Du jobbar ju på EFK, Edvard, och är ganska ung. Det tycker jag är föredömligt, att man vågar satsa ungt, för jag tror att det blir lättare att relatera till människor i sin egen ålder.

Vad drömmer ni om för framtidens kyrka?

Jakob: Jag tror att den lilla gemenskapen är central. Det är där man kan leva ut den större frälsningsberättelsen. Det kan se olika ut men det viktiga är att man möts. Våra samfund ser olika ut men kan få slipa varandra – och på samma sätt kan människor slipa varandra.

Ida: Där håller jag verkligen med. Jag drömmer om en kyrka där det inte går att inte vilja möta Jesus. Vi pratar mycket om att ingen är perfekt men det behöver vi också bli bättre på att visa för att kunna vara trovärdiga, annars blir det hyckleri.

Edvard:Jag längtar efter en kyrka där alla ska ha en plats och rustar för det alla står i. Att få växa där man är tänkt att vara.

Hur ska man nå dit?

Jakob: Jag tror vi måste våga vara mer experimentella ibland.

Edvard: Ja, och vara välsignande mot de som vill experimentera. Vi kan behöva ändra våra idéer om vad mission är. Hur är vi genuina gemenskaper och hur möter vi till exempel flyktingar och skapar mötesplatser för dem? Det är nog den största utmaningen i vår tid, större än vi förstår.

Ida: Jag tror även att det finns möjligheter i det som kan se utmanande ut. I dag motarbetas tron på många håll i samhället. Man ifrågasätter symboler och religiösa uttryck i det offentliga. Därmed kan det också bli ett större ställningstagande att vara kristen i dag, men där finns också möjlighet att vara kristen på ett nytt sätt.

Fakta:

IDA, JAKOB, EDVARD

Ida Tonnvik, Equmeniakyrkan

Ålder: 24 år.

Gör: Barn- och ungdomsledare i Bifrostkyrkan, Mölndal. Från hös­- ten studerar hon till pastor på Teologiska högskolan.

Mer: Är en engagerad person som älskar att vara en del av en Equmeniakyrkan, som hon både beskriver som en föreningskyrka och samhällsförändrande kyrka.

Jakob Winberg, Svenska alliansmissionen

Ålder: 24 år.

Gör: Läser första året på pastors- och ledarprogrammet på Akademi för ledarskap och teologi. Tidigare ungdomsledare i Opalkyrkan.

Mer: På väg att lämna Göteborg för landsbygden i Småland. Tror bland annat att den lilla gemenskapen och den stora berättelsen är viktiga för framtidens kyrka.

Edvard Wiberg, Evangeliska frikyrkan

Ålder: 27 år.

Gör: Anställd på EFK som projektledare för ungdomsfestivalen Frizon och som kommunikatör med inriktning mot sociala medier.

Mer: Har sedan uppväxten varit på en ekumenisk resa mellan högkyrkligt och frikyrkligt. Hittade under tiden som ekonomistuderande hem i EFK.

Annons
Annons
Utredning om religion
Annons
Annons