För gammal redan vid 40?

Det slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser som vi bevittnar just nu i Sverige stör mig.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det hände för bara någon vecka sedan. Jag tänkte söka ett jobb. Men det blev tvärstopp redan i portgången.

Så här var det. Jag såg en annons om en deltidstjänst – 20 procent av heltid – som skulle passa mig. Ett par dagar i veckan på en arbetsplats kändes lagom lockande. Och de krav som listades var inte avskräckande. Men när jag tog kontakt med arbetsgivaren var tjänsten redan tillsatt. Det var ett misstag att annonsen fortfarande låg ute, blev beskedet.

Jag tror att det var sant; arbetsgivaren var en ytterst seriös organisation som jag har fullt förtroende för. Ingen åldersdiskriminering, alltså. Men den finns. Den är ett samhällsproblem av format, och ett själsligt skavsår för drabbade individer.

För några månader sedan presenterade nationalekonomerna Magnus Carlsson och Stefan Eriksson en studie vars resultat förvånade forskarna själva. Chansen att få ett nytt jobb avtar redan vid 40 års ålder, visade undersökningen. Överraskande tidigt. Mer väntat var att möjligheten är minimal för den som närmar sig pensionsåldern.

Samtidigt som Sveriges ekonomi kräver att folk ska jobba längre och pensionera sig senare står alltså dörren till arbetsmarknaden bara på glänt för den som uppnått medelåldern. Trots att det finns en skriande brist på arbetskraft inom många sektorer. Om du är 60-plussare är dörren praktiskt taget igenspikad.

Hur går det ihop? Svar: Inte alls.

Forskarna pekade också på risken att den ratade individen blir psykologiskt knäckt av att inte längre känna sig behövd. Och så är det förstås. När dörr på dörr slås igen i ansiktet på någon så kommer självförtroendet förr eller senare i kläm.

Så vad gör vi?

Mer än en fjärdedel av alla röstberättigade till höstens val är pensionärer. Vi kan hjälpas åt att lyfta åldersdiskrimineringen som en viktig valfråga. Det pågår ett sorgligt slöseri med kunnande och erfarenhet i dag. Det drabbar individen. Men det slår också mot samhällsekonomin. Om detta må vi berätta.

Nej, jag är inte ute och fiskar efter ett nytt jobb med den här krönikan. Jag hör till de priviligierade som har hälsan och en vardag med behaglig balans mellan frilansuppdrag och frivilligarbete. Samt hustru, barn och barnbarn.

Så jag klagar inte för egen del. Men jag är en ganska sparsam typ. Det slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser som vi bevittnar just nu i Sverige stör mig. Frågan är om det stör dem som makten haver.

Annons
Annons