Frida Park: Vem vågar föda barn som har funktionsnedsättning i dag?

Tillräckligt stöd från samhället kan man se sig om i stjärnorna efter.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

“Vi orkar inte mer … En av oss måste säga upp sig från sitt jobb … Vi får inte den hjälp vi behöver på långa vägar … Våra andra barn - de får lida när vi inte räcker till ...”

Hur många sådana reportage ska vi få ta del av innan regeringen reder ut LSS-katastrofen? För katastrof är precis vad det blivit - för så många familjer. Eller hoppas Regnér att alla berättelser ska göra oss avtrubbade? Att föräldrar som gråter i TV av rädsla för att det egna barnet ska dö i sömnen, av utmattning, av uppgivenhet över att inte räcka till, ska bli så vanliga att ingen längre bryr sig?

Avtrubbning är inte det enda som kan hända med oss. Varje berättelse om ett samhälle som sviker de mest utsatta, de med störst behov av hjälp, de som Jesus skulle kalla “dessa mina minsta”, blir till tankefrön om att i Sverige kan man inte leva ett värdigt liv med funktionsnedsättning, får man inte leva ett värdigt liv.

Det borde få oss alla att gå man ur huse, vilket många också gjort, och demonstrera högeligen om den hemska sanningen att funktionsnedsattas rättigheter är satta på undantag i det här folkhemmet.

Vad gör det med vår syn på funktionsnedsatta? Och, en annan outhärdlig fråga, hur många, som i dag får besked om att det barn man väntar har en funktionsnedsättning, väljer abort utifrån det obefintliga stöd samhället (inte) erbjuder?

Många är de som kan omfatta att kärleken till barnet skulle infinna sig oavsett om det uppfyller normen för vad samhället anser vara perfekt. När förvissningen infunnit sig att kärleken räcker, kommer nästa fråga: Kommer orken räcka? Och kommer stödet från samhället vara tillräckligt om vi behöver?

Och det är här assistansnedrustningen får ytterligare förödande konsekvenser. För det står med all oönskvärd tydlighet klart att tillräckligt stöd från samhället kan man se sig om i stjärnorna efter.

Varje gång jag har hör politiker försvara regeringens hårda linje med “det finns ändå ett föräldraansvar” har jag känt rysningar ända in i ryggmärgen. Som om föräldrarna inte vill finnas där för sina barn. Som om föräldrarna inget hellre vill än att springa på spa och manikyr eller spela golf hela dagarna i stället för att orka finnas till för ens högt älskade barn.

Men också som om det mellan raderna bara är en hårsmån bort att budskapet från svensk regering är: “Du valde ju att föda ett barn med funktionsnedsättning. Då får du minsann ta hela ansvaret själv.”

Nej, det här handlar inte om att fördöma enskilda kvinnors svåra val. Det här handlar om det utsorteringssamhälle Sverige blivit. Det här handlar om samhällets syn på den som kanske inte har turen att födas med tio fingrar eller tår. Och det här handlar om samhällets skyldighet att se till att frånvaron av stöd inte är orsaken till att någon mot sin vilja tvingas välja abort.

Annons
Annons