Malin Aronsson: Måste tonårsmorsor backa?

Ingen tonåring vill ha med sig en skeptisk mamma som spion.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det är fredag kväll och min tonårsdotter är på väg bort. Hon och flera hundra andra ungdomar ska åka på ett stort, kristet event i en annan stad. Jag är förstås glad att hon hänger på en så trygg plats som kyrkan. Inga skumma droger där inte. Men ändå. När hon går känner jag att jag hade velat följa med och kontrollera. Så att ungdomsledarna i den där kyrkan är bra. Att de förmedlar en sund gudsbild och lämnar utrymme för ifrågasättande. Sådant som jag tycker är viktigt. Men ingen tonåring vill ha med sig en skeptisk mamma som spion.

Jag antar att det är rädslan för att mina barn ska gå på smällar som gör att det känns lite läskigt att släppa dem. Ända sedan jag blev mamma har jag satt en ära i att eliminera sådant som jag tyckte var jobbigt som barn, för mina egna barn. Detta har gällt i stort och i stort och i smått.

Strumpbyxor till exempel. Det var en prövning för mig när jag var liten. Grenen åkte alltid ned och satte sig vid knäna. Så jag har köpt bomullsleggings till mina barn i stället. De sitter i alla fall uppe.

Jag har också försökt bespara mina barn onödig, fysiskt smärta. Jag minns ju hur det kändes när man kraschade med cykeln och händerna tog i asfalten. De där otäcka skrubbsåren fulla med grus. Det ska mina barn slippa, tänkte jag och tvingade dem att ha fingervantar på sig under sina första vingliga år på hjul.

Även det där med Gud har jag försökt förenkla för dem. För tro var i perioder jobbigt för mig som barn. Jag tolkade Bibeln så att det kristna livet blev kravfyllt. Ibland lyssnade jag på tillresta predikanter med flåsig ton som gav mig tryck över bröstet. Sådant har jag velat skona mina barn ifrån. Därför engagerade jag mig som söndagsskollärare när mina barn var små. På så sätt har jag kunnat vara med och påverka vad de har fått höra när de kommit till vår kyrka.

Varje söndag har vi betonat att barnen först och främst är älskade av Gud. Precis som de är. Men nu har min tonårsdotter vuxit ur söndagsskolan. Hon behöver mer, och hon behöver möta andra som visar henne sin bild av Gud. Och framför allt. Hon måste få göra sin egen resa.

Jag måste backa. Fast ändå. Kanske inte helt och hållet.

För även om vi egentligen inte kan hindra våra barn från att gå på egna smällar, måste det vara vår skyldighet att inte lämna dem i sticket. Kan man hitta ett sätt att bidra med sin egen erfarenhet utan att styra? Jag är ny som tonårsmamma och letar fortfarande efter den där balansen.

– Ha det så kul, ropar jag efter min dotter när hon går.

Hon ser glad ut. Jag är lite avundsjuk faktiskt. I morgon ska jag fråga hur de hade det. För även den som gör sin egen resa kan man behöva någon att prata med.

Annons
Annons
Annons
Annons