Påsken behöver återuppstå

Det vore en god och offensiv pragmatik.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det har gått några veckor sedan Påsken. Jo, jag vet, det ska egentligen vara liten bokstav i början men skrivregler får faktiskt maka på sig för det var verkligen Påsken med stort P. Iskalla nätter och kyliga dagar så att den stora mängden snö stod sig utan att börja smälta och luckras upp, samtidigt som solen värmde från en klarblå himmel hela veckan – jo, hela veckan, varje stund! – så att det aldrig upplevdes kallt på dagarna. Ändå, trots den ultimata skidveckan i Åre kryddade med fina gudstjänster i fjällmiljö, är det något annat som främst dröjer sig kvar i funderingarna nu efteråt: Den svenska kristna påskens tendens till stegvis urvattning.

Besökssiffrornas utveckling är inte smickrande, många som jag pratat med rapporterar att påskdagens gudstjänst ligger en bra bit under en genomsnittlig söndag. Och detta trots att det alltså är själva uppståndelsedagen vi pratar om, dagen som allt – Jesus förstås men därmed också kyrkan – skulle ha varit dött och begravt utan.

Nu är ju statistik förstås inte allt, och uppståndelsen är en verklighet även om det skulle eka tomt som i Jesu grav i kyrkorna. Men ändå, bra känns det inte, tydligare tecken på den inre sekulariseringen än att kyrkans folk rycker på axlarna åt den mest avgörande kristna helgen finns väl knappast?

Så vad göra, besvara med moteld i form av vädjanden och skuldbeläggande? Nej, få goda ting kommer ur tvång och dåligt samvete. Men kanske en rejäl portion utmaning att omvända sig bort från prioriteringar i form av utlands- och skidsemestrar samt ”det gäller passa på att lägga i båten samt vårstäda sommarstugan nu när det är långhelg”-tankegångar i påsktid? Ja, det vore i alla fall klart rimligare och det skulle gå att argumentera för utifrån att påsken faktiskt är så central att tron urholkas utan den.

Eller, alternativt, så är det faktiskt dags att ge upp. Krasst konstatera att påsken infaller så perfekt mitt i terminen, just i skarven mellan vinter och vår, att det inte är möjligt att samla mycket folk då. Kapitulera och retirera.

Jo, jag vet, det känns märkligt och defensivt, men samtidigt, är det inte bättre att slå fast det så att vi som kyrka i nästa andetag kan formulera följande: Påskens budskap måste därmed konkret och påtagligt fokuseras även någon annan gång, allra helst den gång på året när det bedöms vara som allra enklast att samla mycket människor.

Det vore god och offensiv pragmatik.

För detta är en ren överlevnadsfråga, påsken med sina texter och sitt centrala budskap behöver få nytt liv, det behöver återuppstå, och då kan inte kyrkan ge upp utifrån att påsken dessvärre hamnat så till i kalendern att det inte fungerar. Därför: Låt oss, vid sidan om det ordinarie tillfället, fira påsk med ordentligt fokus på Jesu död och uppståndelse även under hösten.

Det kan knappast skada.

Annons
Annons