Spela roll

Vad betyder då ett enstaka övergivet barn med totalt hopplösa framtids­utsikter? Vem orkar bry sig?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Dagen efter firandet av de vise männens besök hos barnet i krubban står jag på ett barnhemstak i en mycket gammal stad dit Kasper, Melker och Baltsar (eller vad de nu hette) kunnat hamnat om de tagit åt höger i stället för vänster vid det första större vägskälet. Det är i Indiens hjärtland, inte långt från Varanasi och bara ett stenkast från platsen där Buddha enligt traditionen är begravd. Här är också befolkningstätheten, fattigdomen och analfabetismen fortfarande den största i landet.

Det är också klassisk missionsmark. Barnhemmet ligger på en närmare hundra år gammal före detta missionsstation och drivs av den indiska kristna organisationen ASSI.

Det femtio småbarnen här (ett bara en vecka gammalt) har hittats övergivna, de flesta i närheten av den alltid överfulla järnvägsstationen. Några kom bort i trängseln när föräldrarna försökte hinna med ett tåg. Men de flesta har medvetet lämnats åt sitt öde. Några framför bakhjulet på en parkerad bil. Några i en taxi som förgäves väntat på en mamma som skulle gå på toaletten. Några vid soptunnorna.

Övergivna barn finns överallt i det här landet. Det är en av fläckarna på Indiens utvecklingskarta och myndigheterna gör nog sitt bästa för att hitta lösningar. För borttappade barn finns till exempel nätverket Child Line dit föräldrar eller barn kan vända sig. Men i detta ekonomiskt allt framgångsrikare BRIC-land lever fortfarande hundratals miljoner i extrem fattigdom och befolkningsutvecklingen tyder på att Indien snart övertar Kinas plats som världens folkrikaste land. Vad betyder då ett enstaka övergivet barn med totalt hopplösa framtidsutsikter? Vem orkar bry sig?

Några bryr sig, tydligen. Barnhemmets resurser är små, lokalerna begränsade. Men stämningen är varm och god. Barnen är glada, verkar må bra, ger naturlig kontakt. Många kommer efter noggrann prövning att adopteras till indiska föräldrar. Alla får lära sig läsa och skriva.

Femtio barn. Det blir inte ens en krusning i statistikkurvan. Spelar det här arbetet någon roll?

Naturligtvis spelar det roll. Inte bara för enskilda barn, som de två småpojkarna som springer nere på gården och låter sina drakar tävla med mer normalt uppväxta Gorakhpur-killar. Det spelar roll som tecken.

Vår tid är paradoxal i sin allt starkare betoning av individen kombinerad med ett undergrävande av tron på människovärde. Det här barnhemmet påminner om ett annat sätt att tänka och vara: att i praktisk handling visa att människovärde är mer än ett ord.

Man blir klart imponerad av de svenska missionärer som under några generationer verkade här. De visste något om människovärde som de förde vidare.

Annons
Annons