Veckans bibelkrönika: Guds rike kommer när vi tar emot det

Vi ser inte fredsriket som erbjuds, utan sträcker oss efter svärdet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

”När kommer Guds rike?” Jesus svarar: ”Guds rike ser inte ut som ni förväntar er, det är redan inom räckhåll för varenda en.” Om ni tillåter mig att parafrasera Luk 17:20-21.

Fariséernas fråga inleder evangelietexten. Men varför just denna fråga? Fariséerna var del av en judisk väckelserörelse som trodde att om folket bara skärpte sig, bad och följde de religiösa förpliktelserna så skulle Gud gripa in och befria Israel från Roms förtryck. Frågan som fariséerna ställer är en testfråga för att Jesus gång på gång provocerade dem. Han attraherade nämligen ”fel” sorts människor.

Allt det som i deras ögon var dåligt med Israel drogs till Jesus. Tullindrivare (som samarbetade med ockupationen), prostituerade, människorna i marginalen, de som i evangelierna ibland går under benämningen ”syndarna”. Klart att de undrar. Tragedin i texten är att Guds rike finns framför näsan på dem. Trots att Jesus med all tydlighet i ord och handling visat vad riket handlar om, nämligen hopp, förlåtelse, upprättelse och helande, så missar Fariséerna detta nya rike totalt. De sista blir de första och de första de sista.

Det som sedan följer (Luk 17:22–37) är konsekvensen av att tacka nej till Guds rike när det erbjuds. För vad är alternativet till Jesus och hans rike? Ett alternativ är samma gamla visa av nationalism, krig och våld. Texten med sina dramatiska bilder beskriver inte så mycket en straffande Gud som vad som händer när vi människor drabbas av våra val och handlingar. Vi ser inte freds-riket som erbjuds, utan sträcker oss efter svärdet. Språket är svårt, rent av skrämmande, det fyller oss med frågor. Vad handlar det om? Jesu återkomst? ”Den sista tiden”?

Risken finns att vi antingen blir paralyserade av rädsla eller så uppgivna att vi förskjuter allt till en diffus apokalyptisk framtid. Jag tror faktiskt att merparten av det som beskrivs i söndagens evangelietext äger rum redan år 70 efter Kristus.

Efter att ha tackat nej till Guds erbjudande i Jesus (Luk 17:25) görs ett sista uppror mot Rom. Ett uppror som slås ner av Kejsar Titus så brutalt att paralleller dras till två av Gamla testamentets svåraste berättelser. (Luk 17:26-30)

Kanske var det detta Jesus förutsåg. Hur vi än läser texten så är utmaningen till dig och mig att här och nu vänta på detta annorlunda rike. Det är fortfarande lätt att missa där det jäser i marginalen.

Vilken väckelse längtar vi efter? Vi behöver vaksamhet så att vi inte sövs av nationalism, egoism och konsumtion. Erbjudandet om riket handlar alltjämt om hopp och upprättelse. Som Fariséerna lärt oss: Guds rike kommer inte för att vi skärper oss, det kommer när vi tar emot.

Joachim Elsander, sjukhuspastor i Falun och Säter.

 

Söndagens bibeltexter:

Söndagen före domssöndagen 
Tema: Vaksamhet och väntan

Gamla testamentet: Amos 8:9–12,

Den da­gen, säger Her­ren Gud,låter jag so­len gå ner vid mid­dags­tid och lägger jor­den mörk på lju­sa da­gen. Jag vänder era fes­ter i sorg och al­la era sång­er i kla­gan, jag klär al­la höfter i säckväv och låter al­la gå med ra­kat hu­vud, jag sänder sorg som ef­ter en­de so­nen och låter slu­tet bli en bit­ter dag. Ja, den tid kom­mer, säger Her­ren Gud, då jag sänder hung­er över lan­det – in­te hung­er ef­ter bröd, in­te törst ef­ter vat­ten, ut­an ef­ter att höra Her­rens ord. Då skall de ir­ra från hav till hav, dri­va om­kring från norr till öster och söka ef­ter Her­rens ord, men de skall in­te fin­na det.

Episteltext: Filipperbrevet 3:20–4:1,

Vårt hem­land är him­len, och däri­från väntar vi också den som skall rädda oss, her­ren Je­sus Kristus. Han skall förvand­la den kropp vi har i vår ring­het så att den blir lik den kropp han har i sin härlig­het, ty han har kraft att lägga allt un­der sig. Stå därför fas­ta i Her­ren, mi­na kära bröder som jag äls­kar och läng­tar ef­ter, ni som är min glädje och min segerkrans.

Evangelietext: Lukasevangeliet 17:20–30,

Till­frågad av fa­ri­se­er­na om när Guds ri­ke skul­le kom­ma sva­ra­de han: ”Guds ri­ke kom­mer in­te på ett sådant sätt att man kan se det med si­na ögon. Ing­en kan säga: Här är det, el­ler: Där är det. Nej, Guds ri­ke är in­om er.” Till lärjung­ar­na sa­de han: ”Det skall kom­ma en tid då ni läng­tar ef­ter att få upp­le­va en en­da av Människo­so­nens da­gar men in­te får det. Man skall säga till er: Där är han, el­ler: Här är han. Spring in­te dit de pe­kar, ru­sa in­te ef­ter dem. Ty lik­som blix­ten flam­mar till och ly­ser upp he­la him­len från ho­ri­sont till ho­ri­sont, så skall Människo­so­nen vi­sa sig på sin dag. Men först måste han li­da myc­ket och förkas­tas av det­ta släkte. Som det var i No­as da­gar, så skall det bli un­der Människo­so­nens da­gar. Folk åt och drack, gif­te sig och blev bort­gif­ta, ända till den dag då Noa gick in i ar­ken och flo­den kom över dem och gjor­de slut på dem al­la. El­ler som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, plan­te­ra­de och bygg­de, men den dag då Lot lämna­de So­dom reg­na­de eld och sva­vel från him­len och gjor­de slut på dem al­la. Li­ka­dant blir det den dag då Människo­so­nen up­pen­ba­ras.

Psaltaren: Psalm 139:1–18

För körle­da­ren. Av Da­vid, en psalm.

Her­re, du rann­sa­kar mig och känner mig. Om jag står el­ler sit­ter vet du det, fast du är långt bor­ta vet du vad jag tänker. Om jag går el­ler lig­ger ser du det, du är förtro­gen med allt jag gör. In­nan or­det är på min tunga vet du, Her­re, allt jag vill säga. Du om­ger mig på al­la si­dor, jag är helt i din hand. Den kun­ska­pen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skul­le jag kom­ma un­dan din närhet? Vart skul­le jag fly för din blick? Sti­ger jag upp till him­len, finns du där, lägger jag mig i döds­ri­ket, är du också där. Tog jag mor­gon­rod­na­dens ving­ar, gick jag till vi­la yt­terst i ha­vet, skul­le du nå mig även där och gri­pa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, lju­set om­kring mig bli natt, så är in­te mörk­ret mörkt för dig, nat­ten är ljus som da­gen, själva mörk­ret är ljus. Du ska­pa­de mi­na inälvor, du vävde mig i mo­der­li­vet. Jag tac­kar dig för di­na mäkti­ga un­der, förun­der­ligt är allt du gör. Du kände mig allti­ge­nom, min kropp var in­te förbor­gad för dig, när jag for­ma­des i det fördol­da, när jag fläta­des sam­man i jor­dens djup. Du såg mig in­nan jag föddes, i din bok var de re­dan skriv­na, de da­gar som ha­de for­mats in­nan någon av dem ha­de grytt. Di­na tan­kar, o Gud, är för höga för mig, väldig är de­ras mång­fald. Vill jag räkna dem är de fle­ra än sand­kor­nen, når jag till slu­tet är jag ännu hos dig.


 

Annons
Annons
Dagens människa
Annons
Annons