Vem ska du få att hoppsa?

Döda mig nu och jag dör som den stoltaste mamman­ i världen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

November. Den gråa dimman har lagt sig som ett raster över livet. Jag lagar falukorv medan jag sopar grus och tvättar leriga vantar. Jag vinner inga föräldraskapspoäng alls i november. Jag är en rätt tråkig mamma.

Men så sitter vi där i förskolans hall och säger hej då till varandra. Det är lite svårt att släppa taget och jag försöker peppa med allt roligt jag kan komma på.

– Hon är så tacksam, säger plötsligt pedagogen som har satt sig på huk bredvid oss.

Jag tittar frågande på henne.

– Varje dag när hon ätit lunch så går hon ut i köket och tackar för maten.

Dottern som hör vårt samtal lyser upp. Plötsligt känner jag mig som den bästa mamman i hela världen. Jag tror bestämt jag ska skriva handböcker för föräldrar. Jag har inte plastbantat vårt hem, jag har inte stannat hemma tills barnen var fyra, jag har inte gått ner mina mammakilon, jag serverar gladeligen pyttipanna från en plastpåse i frysen och jag har dålig koll på skärmtid. Men min dotter säger tack. Döda mig nu och jag dör som den stoltaste mamman i världen.

I bilen på väg till jobbet börjar jag fundera över det Rebecka brukar säga. Hon är en av mina närmaste medarbetare och när vi för ett tag sedan satte upp riktlinjer för hur vi vill jobba ihop så spände hon ögonen i oss och sa bestämt: – Vi ska alltid tacka varandra.

Rebecka vet vad hon pratar om. Hennes jobb handlar om att få fyrahundra ideella medarbetare att göra en festival tillsammans. Ingen har betalt, alla lägger mängder av tid. Det enda de får från sina arbetsledare är ett tack. Men som det tackas. Och hela tiden strömmar nya människor till som vill vara med.

Tänk om det är så vi ska bygga det här samhället? Kliva ur våra åsiktskorridorer och börja se tacksamt på varandra? Busschauffören på morgonturen. Undersköterskan i Vårdcentralens reception. Städaren på din arbetsplats. Vårdbiträdet som sköter om din mamma. Bankkvinnan som lägger om dina lån. Politikern som jobbar för ett tryggare samhälle. Tänk om vi skulle säga några fler tack? Tänk om fler vill vara med då?

I min lilla arbetsgrupp tackar vi numera frenetiskt. För de fånigaste småsaker emellanåt. Vi hoppsar också ganska ofta runt på kontoret. För vi känner oss sedda och uppmuntrade.

Jag vet att det är en stolt mammas lite överdrivna förhoppning, men tänk om kocken på en förskola i Örebros utkant också hoppsar lite ibland? Hur kan jag följa dotterns exempel och få någon att hoppsa lite extra idag? Hur kan du?

Annons
Annons
Annons
Annons