Törstig Bono låter sitt sökande bli en stark berättelse

Aktivisten och U2-sångaren Bono har inte slutat söka. Och tur är väl det. Annars hade nog inte den här fascinerande boken, där tron är ständigt närvarande, blivit till.

Titel: Surrender – 40 låtar, en berättelse

Författare: Bono

Översättning: Cecilia Berglund Barklem

Förlag: Bokförlaget Polaris (590 sidor)

Genre: Biografi/musik

Det är åtskilliga minusgrader när jag och några vänner tillbringar en hel vinternatt i sovsäckar utanför Scandinaviums biljettkassa. Utmaningen, som i dag (en körkortsålder senare) ter sig smått galen, är att knipa ett antal åtråvärda biljetter till U2:s sommarspelning på Ullevi 2005. Tilltaget lyckas som väl är och vi kan under förmiddagen tina upp i studentboendets bastu.

Se den hängivenheten som en bild för hur mycket jag lyssnat på U2 genom åren och du kan ana hur förväntansfull jag var inför att ta del av Bonos berättelse (Paul David Hewson, född 1960). Besviken blir jag inte. Målmedvetet, och flera gånger med stort känslosvall, jobbar jag mig (tillsammans med en given spellista) igenom Surrender. En anrättning som närmar sig boken Shantaram i omfång.

Formatet bygger på 40 av U2:s låtar. Ett nummer som inte är en slump med tanke på låten ”40″, vilken alluderar på Psaltaren 40; ”I waited patiently for the Lord …”. Samtidigt fungerar kapitlens låtnamn mer som anekdotiska språngbrädor än som innehållsförteckningar. Boken är inte kronologisk (som tur är!), men decennierna passerar när vi får följa med bandet och dess teatraliska sångare från de tidiga musikaliska ansatserna i Dublin och vidare till så gott som hela världen.

Gitarrsoundet signerat The Edge (David Howell Evans) är snudd på patenterat vid det här laget och musikspåret är självklart. Men boken handlar om så mycket mer än så. Avsiktligt valde jag att sätta epitetet ”aktivisten” först i ingressen.

Parallellt med de musikaliska framgångarna och bakslagen löper Bonos engagemang för dem som, till skillnad från hans familj, inte kan semestra i Nice. Skuldavskrivning och insatser mot aids är områden där han engagerat sig. Läsaren får ta del av mycket intressant kring Bonos andra ”band”; de sociala organisationerna han är med och driver.

Den aktivistiska resan är kantad av fascinerande möten med världens mäktiga, inte minst flera amerikanska presidenter som förmås att plocka fram plånboken. Samtidigt sipprar dubbelheten hos honom själv fram: ”Jag har aldrig gjort någon hemlighet av det paradoxala liv jag levt, den överbetalda rockstjärnan som ständigt tjatar om hur mycket de fattiga lider”, skriver Bono.

Möten med andra musikskapare kryllar det av. David Bowie dyker upp (och går i sömnen), en ny dag börjar hemma hos Quincy Jones, Paul McCartney hämtar Bono på Liverpool John Lennon airport, Bob Dylan, Johnny Cash … De kollegiala relationerna är många såväl som uttrycken för banddynamikens både kreativa och frustrerande sidor.

Det går även att läsa boken med fokus på de närmaste relationerna. Som den ansträngda till pappan Bob Hewson, operafantasten som Bono hjärtskärande sjunger om i Sometimes you can´t make it on your own, såväl som relationen till mamman Iris Hewson som dog när Bono var 14 år och som gett namn till Iris (Hold me close) liksom den till livskamraten Alison Hewson, Bonos vän sedan tonåren.

Lika självklar som de senares relation verkar vara, lika självklara är passagerna om tro och tvivel på Gud utmed sidorna. Från avstampet i den kristna gemenskapen Shalom förefaller Bonos tro växa och omformuleras i en ständig rörelse. Vägen (reflektionen och handlandet) är viktigare än målet för honom och han har ”fortfarande inte hittat det han söker”.

Om du bara ska läsa ett kapitel, välj då ”One” som kretsar kring den kreativa ångesten när albumet Achtung baby skulle ta form i Berlin vid murens fall. The Edge låter där gitarren skrika om hans kraschade äktenskap i Love is blindness och det blir tydligt att Until the end of the world handlar om ett samtal mellan Jesus och Judas. Eller varför inte kapitlet drygt 100 sidor senare när Bono postumt på något sätt försonas med sin far i ett sydfranskt kapell, lättad reser sig och börjar bli ”en riktig tenor i stället för att bara låtsas vara en”.

Sammantaget är Bono en läsvärd skribent även i format som sträcker sig längre än låttexter. Boken har dessutom fått mig att börja lyssna mer på basen, det fascinerande bandbyggets stadiga botten. Långt under de glimrande gitarrerna.

[ Så blev rockikonen Bono kristen ]