Gripande tidsdokument från pastorssonen Sune Olofson

Journalisten och 40-talisten Sune Olofson har skrivit en bok om ett liv med ena foten i pingströrelsen och den andra i världshändelserna. Den är ett tidsdokument som många av hans generationskamrater kan känna igen sig i.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Få präglas så av en förälders yrke som ett pastorsbarn. I varje fall ett pastorsbarn i mitten av förra århundradet. Och då framför allt pingstpastorsbarn. Man behöver inte läsa långt i Sune Olofsons memoarer för att förstå varför.

Olofson har haft tillgång till pappa Unos 15 dagböcker, därtill brev och predikoutkast. Han brottas med sin ungdoms pingströrelse, dess värderingar och uttryck. Men mot alla odds har han bevarat sin tro och sitt engagemang och gett det utlopp inom den rörelse som ibland hanterade honom ganska hårdhänt.

Författaren använder en habil och effektiv journalistprosa utan stilistiska girlanger. Personteckningarna är närmast skissartade, det är händelseförloppen som lyfts fram.

Frågan är om det är detta raka språk, ämnets skörhet eller en begriplig respekt för andra närståendes reaktioner som gör att de delar som handlar om pappa pastorn känns ganska återhållna, som om det mesta återstår att säga. De femton dagböckerna och pastorssonens upplevelser och reflektioner kanske kan utgöra underlag för en ny bok? Men ibland skärps tonen, liksom i förbigående. Som när han frågar sig om det finns pingstpastorer i dag som gör samma prioriteringar som hans far, och därpå undrar om de i så fall bör finnas.

När Olofson sedan griper sig an berättelsen om sitt eget yrkesliv och sina insatser som bibelsmugglare och biståndsentreprenör i österled flyter orden lättare och ärendet blir tydligare.

Här kan man läsa in att pastorssonen fick med sig ett centralt förhållningssätt till Ordet och orden, tillsammans med en övertygelse att leva – och värsta fall dö – för. Med detta i bagaget har han letts in i många meningsfulla uppgifter och spännande situationer. En del av de äventyr han var inblandad i verkar väl mer än lovligt naiva, men det tillstår han också själv när han ser dem i backspegeln. De blir i alla fall underhållande läsning!

Bibelsmugglingen till den gamla Sovjetunionen skapar också intressanta berättelser så här i efterhand. Hans centrala roll i uppbyggnaden av ett barn- och familjecenter i Moskva efter Sovjetunionens fall är ett talande exempel på vad personligt engagemang kan betyda.

Den journalistiska banan inom kristen press fick ett brått slut sedan han i Evangelii Härold torgfört en annan mening än Lewi Pethrus angående Vietnamkriget. Expressens legendariske chefredaktör, pastorssonen Bo Strömstedt, tog emot frikyrkojournalisten som hamnat i kylan. Men när Olofson ombads lappa till maranataledaren Arne Imsen vägrade han i vändningen.

Från Expressen flyttade han till Svenska Dagbladet, där han till sin pensionering bevakade inrikespolitik, mänskliga fri- och rättigheter och försvarspolitik. Mot slutet av boken gör han en hedervärd kritisk omvärdering av sin egen och sina kollegors hantering av ubåtskränkningarna.

Beskrivningarna blir ibland lite episodiska och skulle vinna på mer bakgrund och sammanhang. Men det är en marginell anmärkning. Detta är ett tidsdokument som inte minst många av författarens generationskamrater kommer att läsa med stor behållning.

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
KNUTBY
Annons
Annons