Joel Halldorf: ”Ta plats utan att be om ursäkt”

Kyrkan måste våga ta plats med sin unika röst i det offentliga samtalet. Det är författaren, teologen och Dagens ledarskribent Joel Halldorfs ärende i boken ”Kyrkan på torget”.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Den starka vårsolen skiner in genom fönstren i kapellet på Teologiska Högskolan Stockholm. Det är en onsdag i fastan och teologen Joel Halldorf håller predikan under veckans mässa. Temat handlar om Gud och ondskan, något som tycks ha ovanligt stark aktualitet just nu.

För några veckor sedan kom hans senaste bok ut, ”Kyrkan på torget” (Argument förlag), där han har samlat ett stort antal av sina krönikor ur olika tidningar från de senaste åren. Boken har mötts av både glada tillrop och en del oförstående. Texterna sticker ut hakan i tre kategorier, sorterade i boken under rubrikerna politik, kultur och kyrka. Och det är i skärningspunkten mellan dessa teman som Joel gärna vänder och vrider på argumenten.

– Torget står för en plats där människor möts på lika villkor. Det är en plats för hela samhället. Människor kommer ut ur byggnaderna och möts, och alla får vara sig själva, förklarar Joel över en kopp kaffe en stund innan gudstjänsten ska börja.

Men torget är inte någon neutral plats, utan snarare en plats där olikheter får brytas mot varandra, enligt Joel. Därför är det viktigt att kyrkan törs vara där, ute i det offentliga samtalet, just som kyrka.

Det är inte bara det offentliga samtalet i medier – såväl traditionella som nya och sociala – som Joel syftar på, utan även den typ av samtal som pågår på arbetsplatser och kring fikabord i människors vardag.

”Kyrkan”, det är den samlade kristenheten i Sverige. Men kyrkor och samfund i Sverige har också haft olika förhållningssätt till det offentliga samtalet.

– Det har funnits en känsla av att torget inte har tillhört oss, och så har vi bemött det genom att antingen känna att vi måste ”inta” det, genom gatuevangelisation, eller att anpassa oss till torget och tona ner vårt budskap. Men jag menar att kyrkan kan ta plats utan att be om ursäkt.

I sina texter, och redan i bokens undertitel, etablerar Joel att vi lever i en ”postsekulär” tid. Som den kyrkohistoriker han är – lektor i historisk teologi på THS – ger han en snabb sammanfattning av den så kallade sekulariseringsteorin, som föreställde sig religionens höjdpunkt någon gång under medeltiden, till dess nedgång genom upplysningen och sedan någon sorts död under 1800-talet och modernismen.

Modernitetens stora berättelse är den om hur sekularismen kommer in och tar över efter religionen. Men inom akademin har man sett att även sekularismen har sin uppgång och sitt fall, och det är den fasen vi är inne i nu, enligt Joel.

– Vi ser att det sekulära inte heller har ett strikt rationellt perspektiv, utan att det också där handlar om värderingar som inte är bevisbara.

Utifrån den insikten menar han att kristna och icke troende kan mötas på lika villkor, där man ser och respekterar att olika grupper har olika utgångspunkter utan att rangordna dem.

Joel ser också en trend i vår tid att frågor om tro har blivit aktuella igen. Han tar journalisten Eric Schüldts podd ”60 minuter” som exempel, när denne i en intervju frågade författaren P O Enquist om vad Jesus skulle tycka om hans böcker.

Men det finns en skillnad på när den frågan ställs av en sekulär journalist och när den ställs i exempelvis en frikyrklig tradition, där frågor som ”hur har du det med Jesus?” antyder att det finns ett facit att förhålla sig till. Så hur lyfter man frågan utan att framstå som den som sitter inne med svaret?

Det behövs särskilt tre egenskaper, menar Joel.

– Man behöver visa sårbarhet, att jag själv också kämpar med det här. Man behöver ha en öppenhet mot andra och inte avfärda deras erfarenheter, utan i stället våga knyta an till kanske oväntade saker. Och man behöver ha lite humor och självironi.

Något som är allt viktigare i vår tid menar Joel är att vara sann mot sin övertygelse. Det kommer fram i flera av hans texter, och bland annat får ärkebiskopen sig en släng av sleven när han beskriver hur Svenska kyrkan sätter sina löner utifrån standarden inom näringslivet.

– Det är ju inte Antjes fel, men det är ett systemfel som jag vänder mig emot, förtydligar han med ett leende.

En kristen ledare som han menar lyckas med att kombinera ödmjukhet och övertygelse är påven Franciskus. Joel återkommer till honom i flera av texterna, alltid i positiva ordalag. Senast samma dag som vi träffas har han haft ännu en ledare i Dagen om påven Franciskus och den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump.

– Jag tycker inte att det skrivs för mycket om påven i Sverige, säger Joel med en blinkning.

Att han gärna lyfter fram påven har flera orsaker. Dels är påven onekligen ledare för över 1 miljard människor. Och dels lyckas han kommunicera både inom och utanför sin egen kyrka och få ett enormt genomslag. Det beror, tror Joel, just på att liv och lära hålls ihop.

– Det är hyckleriet som ständigt avslöjas i medierna, konstaterar Joel. Och det kristna livet innehåller ett mått av askes. Det vore intressant att fråga kristna ledare och pastorer om de skulle göra samma jobb som de gör i dag även om de inte fick lön för det. Vad är det i lönen som motiverar, och vad är ett kall som man skulle se till att göra även om man inte fick betalt?

Flera av texterna i boken har väckt gensvar hos läsarna, men ingen text har gett så mycket reaktioner som den om homosexualitet. Den publicerades i Dagen för omkring ett år sedan.

– Mitt syfte var att förklara att så som vi resonerar om homosexualitet resonerar vi inte i en del andra frågor, till exempel när det gäller frågan om frånskilda personer får vara pastorer. Det fanns en tid då kyrkan kunde luta sig mot att en majoritet i befolkningen tyckte likadant, och då behövde man inte ha särskilt skarpa argument. Men om man vill hålla kvar sin åsikt i dag måste kyrkan se över hela vår kärleksteologi, hela vår sexualitetsteologi, den romantiska synen på kärlek, möjligheten att leva i celibat, möjligheten för människor som inte kan leva i tvåsamhet att hitta en gemenskap. Det kräver i så fall en rejäl revidering av mycket.

– Det uppfattades som att jag hade tagit ställning, men jag vill inte göra det. Det är upp till det kyrkliga ledarskapet att hantera den. Jag vill inte driva frågan, bland annat för att den har så pastorala dimensioner, och jag är inte pastor. Jag lever inte med uppgiften att vägleda människor i sådana situationer.

Att kyrkan behöver vara politisk är något han besvarar med ett tveklöst ”ja”.

– Equmeniakyrkan har som slogan ”En kyrka för hela livet”, och det säger mycket. Politik ingår i livet, människan är en politisk varelse. Det har varit förödande för kyrkan med tvåregementsläran, att kyrkan har hand om själen och fursten om kroppen.

Också här är det trovärdigheten som är det viktigaste. En politiker kan hämta drivkraft i sin kristna tro, men inte använda den som ett slagträ.

– Sedan måste vi våga lita på att samtalet leder oss rätt.

Fotnot: I morgon recenseras Joel Halldorfs bok ”Kyrkan på torget” på Dagen Kultur.

Fakta:

Joel Halldorf

Ålder: 35 år.

Familj: Fru Lydia, två barn, 3 och 6 år.

Jobbar: Som lektor i historisk teologi på Teologiska Högskolan Stockholm.

Övriga uppdrag: Är ledarskribent i tidningen Dagen, medarbetare på Expressen Kultur, medlem av Teologiska Nätverket Pingst, samt forskar och skriver böcker.

Aktuell: Med boken ”Kyrkan på torget” (Argument förlag) med samlade texter ur olika tidningar.

Händer framöver: Arbetar på en ny bok med titeln ”Biskop Lewi Pethrus: Biografi över ett ledarskap”.

Annons
Annons