Recension: Apokalypsen har aldrig varit vackrare än i ”Uppenbarelsen”

Mattias Andersson har med ”Uppenbarelsen” skapat en pjäs som inte liknar något annat i teaterutbudet i dag. En omskakande och förunderligt vacker föreställning om Gud, tro, tvivel, apokalyps och undergång.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Mattias Andersson är en av Sveriges främsta dramatiker. Djärvt tar han sig an ämnen som anses omöjliga att skapa scenisk energi runt – som godhet och Guds existens- och laddar tematiken med högspänning. Hans pjäser rör sig inom ett eget universum samtidigt som de borrar i ett absolut nu.

När andra teatermakare influeras av Mattias Anderssons berättargrepp är han på väg mot ett annat konstnärligt uttryck. Nyskrivna dramat ”Uppenbarelsen”, som nyss haft urpremiär på Dramaten, är så annorlunda i stil och ton att det inte liknar något annat i teaterutbudet.

”Uppenbarelsen” är en snillrikt konstruerad, omskakande och förunderligt vacker föreställning trots att handlingen utspelas på en sopstation. Pjäsens motor är att några människor har fått vad de kallar en uppenbarelse, en helig kallelse, och de brottsliga handlingar det paradoxalt leder fram till. Mattias Andersson vrider och vänder på frågor om tro, tvivel, moral och empati så det blir en spänd båge mot publiken.

På överraskande vis understryker han att alla människor har gott och ont inom sig. ”Vilken stig du går och om du lyssnar på skuggan som vandrar invid dig i mörkret är ett medvetet val du gör” lyder en viktig sentens i dramat.

Mattias Andersson lägger lager på lager av betydelser i sin text. Packar den nog medvetet så tätt att det känns som den skulle kunna brista. Bibliska referenser, de sju dödssynderna, offer vi människor måste vara beredda att göra, våldet och hatet som förgiftar vårt samhälle, klimathot, så kallade falska nyheter och terror är några inslag.

Det kan låta rörigt och spretigt och svårt att hinna ta in. Men alla delar glider effektfullt samman till en bild av en värld i obalans. Ur kaos stiger en bön att alla människor ska ha en rättmätig plats i världen där de kan andas frihet.

Ibland är språket hårt som ett slag i ansiktet och ibland vackert skimrande som ljusbloss i mörkret. Scener och repliker ligger kvar, förbryllar och skaver, i minnet efteråt. Mattias Andersson har alltid en allvarlig mening med sina pjäser, men det finns inslag av svartkantad humor. Stunder då publiken kan andas ut.

”Uppenbarelsen” har en uppfodrande ton men är på inget vis pekpinneaktigt mästrande. Under föreställningens bubblande svarta yta, likt ett träsk vår existens riskerar att dras ned i – finns som lisa en ömsinthet och en tro på människans förmåga till besinning och empati.

Det känns som om Mattias Anderssons text får ensemblen att lägga in en extra växel. Hans omvittnat lyhörda och vänliga registil bidrar säkert till att skådespelarna vågar sig ut på osäker mark. En anda av att ”Det är en tid när vi måste vi stå upp och tala” svävar över föreställningen.

Alla aktörer är värda beröm. Några rollprestationer ger extra avtryck. David Fukamachi Regnfors fångar skickligt det underliggande hatet hos den blide brodern som blir en mördare. Shanti Roney ger trovärdighet åt blind övertygelse hos mannen som tycker sig ha rätt att utnyttja en människa i underläge. Rebecka Hemse är som hans fru en pelare av glödgat raseri och samvete när hon konfronterar maken med övergreppet. Med tragikomisk udd gestaltar Bengt Braskered den mask av påsmetad förståelse makten – här en socialsekreterare – gömmer sig bakom och förvirringen när en ung klient vänder orden mot honom.

Till föreställningens starka intryck bidrar Charlie Åström som står för ljus och, tillsammans med Mattias Andersson, för scenografi. När publiken strömmar in i salongen är spelet redan igång. Scentekniker agerar sopgubbar och välter ut stora byggkassar med plastförpackningar som förstör vår oersättliga natur – inte minst haven. Skådespelarnas inträde i handlingen är en skarp kontrast till klassiskt storstilade skådespelarentréer.

De rör sig förstulet mellan scengolvets berg av sopor eller smyger in och står plötsligt i ett hörn som David Fukamachi Regnfors bortvände Tim. Bara brodern Sam, i Alexander Salzbergers gestaltning, skiljer sig från de övriga. Han är likt en apterad bomb och kan inte chilla ned.

Sammanfattningsvis är ”Uppenbarelsen” ett intensivt vibrerande drama om att alla handlingar får konsekvenser och korsvägar vi ställs inför. Slutet är kanske just ett slut. Först chockartat svart som om våra ögon har förblindats och sedan strålande av stjärneljus när porten öppnas mot en annan existens. Själv väljer jag att hålla fast i den symboliska repstege som slängs ner.

Ingegerd Rönnberg

Fakta: Uppenbarelsen

Vad: Pjäs av Mattias Andersson

Scen: Dramaten, Lilla Scenen

Regi: Mattias Andersson

Scenografi: Mattias Andersson och Charlie Åström (även ljus)

I rollerna: David Fukamachi Regnfors, Rebecka Hemse, Shanti Roney, Bengt Braskered, Electra Hallman, Alexander Salzberger och Nadja Weiss.

Annons
Utfrågningarna av partiledarna
Annons