Turerna kring Bjärka-Säby visar precis hur svårt ekumenik kan vara

Det slog ned närmast som en bomb i svensk kristenhet – nyheten att pingstförsamlingen i Linköping säger upp avtalet med Ekumeniska kommuniteten som i många år haft ansvar för gudstjänstlivet på slottet. En kommunitet som med Peter Halldorf som en förgrundsgestalt fått vara med och beröra svensk kristenhet över alla samfundsgränser.

Till Ekumeniska kommuniteten har människor från hela Sverige med hemvist i alla delar av kyrkan vallfärdat för retreater, för att ta ett år som husfolk eller för att delta i de uppskattade gudstjänsterna, tidebönerna, höstmötena och andra samlingar. Andra har bosatt sig i Nya slottets närhet för att få vara en del av livet i kommuniteten som blivit till en del av den egna identiteten. Många är de som kan vittna om starka gudsmöten och en fördjupad och berikad tro och också en tacksamhet till pingstförsamlingen i Linköping som gjort det möjligt.

Nya slottet Bjärka-Säby donerades av Oscar Ekman 1980 till pingstförsamlingen Sion i Linköping (och inte – som många nog förväntat sig – till Svenska kyrkan) med ett uttalat syfte: Pingstförsamlingen skulle låta platsen förbli ett religiöst och kulturellt centrum med ekumenisk profil. Och sedan dess har detta varit pingstförsamlingens strävan, på senare år i samverkan med Ekumeniska kommuniteten, som inbördes haft olika ansvar för livet på Nya slottet.

Det har inte varit helt friktionsfria år. Inslag i kommunitetens gudstjänstliv och liturgi har kritiserats för att vara långt ifrån det som vanligtvis förknippas med pingströrelsen. Synen på sakrament, liturgiska kläder, rökelse och ikoner har skavt särskilt. Det är också en av anledningarna till varför avtalet nu sägs upp. Marcus Sönnerbrandt, pastor i pingstförsamlingen, efterfrågar en “tydligare koppling till den pentekostala traditionen” och att Nya slottet “bredare och mer än i dag” ska vara en plats “för möten och retreater i pentekostal miljö”.

Kan Bjärka-Säby också vara en plats där en psalmsjungande biskop berikas av en tungomålstalande lovsångsälskande pingstvän?

—  Frida Park

Reaktionerna från Ekumeniska kommuniteten, nu senast i ett långt svarsbrev, visar att det nog inte är alldeles glasklart för envar vad “det pentekostala” innebär i det här sammanhanget. Vad fattas i gudstjänstlivet på Bjärka-Säby för att det ska vara bredare ekumeniskt och ha en tydligare pentekostal koppling? Handlar det om den urgamla frågan huruvida liturgi går att kombinera med karismatik eller snarare om behovet av en tydligare koppling till den lokala församlingen som grund för ekumeniken?

[ Uppsagt avtal på Bjärka-Säby möter förståelse hos Daniel Alm ]

Även om en del kritiserar beslutet och med sorg frågar sig om svensk kristenhet inte har råd med sådana här berikande inslag möter det förståelse hos andra. Eleonore Gustafsson, gästkrönikör på Dagens ledarsida och tidigare husfolk på Bjärka-Säby, saknar inte poäng när Dagen intervjuar henne: “Bjärka kan inte bara vara en mötesplats där lågkyrkliga personer möter en högkyrklig spiritualitet, det måste också finnas en möjlighet för högkyrkliga personer att möta en lågkyrklig spiritualitet”.

De nyligen sända tv-gudstjänsterna i SVT då Sönnerbrandt gästades av ledare från olika samfund på Bjärka-Säby kanske kan ses som exempel på vad pingstförsamlingen i Linköping eftersträvar. Kan Bjärka-Säby också vara en plats där en psalmsjungande biskop berikas av en tungomålstalande lovsångsälskande pingstvän?

[ Joel Halldorf hoppfull att kommuniteten kan stanna på Bjärka-Säby ]

Lösningen i den uppkomna situationen är densamma som själva grunden till all ekumenik: dialog och tillit.

—  Frida Park

Turerna kring Bjärka-Säby visar precis hur utmanande ekumenik kan vara. Berikande, välsignande och absolut nödvändigt – men också svårt. Även om det verkar som att kommunikationen brustit från båda håll är missförstånd och konflikter likt dessa inte alls omöjliga att reda ut när viljan finns. Och lösningen i den uppkomna situationen är densamma som själva grunden till all ekumenik: dialog och tillit.

Såväl Ekumeniska kommuniteten som den pentekostala traditionen är omistliga för svensk kristenhet. Exakt hur vägen framåt ska se ut får samtalen framöver utröna. Men det finns fortfarande gott hopp om att Bjärka-Säbys unika bidrag till svensk kristenhet får fortsätta att utvecklas och blomstra många år framöver.