Till skillnad från många andra ledare var Martin Lönnebo aldrig fokuserad på sig själv

Biskop emeritus Martin Lönnebo gick ur tiden onsdagen den 26 april. Han var en stor berättare vars ödmjukhet hade sin grund i uttrycket ”förmågan att vara vem som helst”. Lönnebo var aldrig fokuserad på sig själv, vilket är frestelsen för vår tids uppburna ledare, utan han ägnade sig åt att tjäna med fokus på uppdraget.

I boken Religionens fem språk möter vi det omfattande och gedigna förarbete som till sist mynnade ut i Frälsarkransen som genom bönen påminner oss om Gud. Som en slags livboj i vardagen. Dessa 18 pärlor har hjälpt många till återkommande bön, som också Peter Halldorf skriver i en vacker text om Lönnebo. Inte minst genom detta initiativ blev Lönnebo en portalfigur långt utanför Sverige.

Hans omfattande författarskap hämtade sin ton från den västerbottniska myllan. Samma som för P-O Enqvist, Torgny Lindgren och Sara Lidman och han ägnade sig in till slutet åt att skriva. Utan tvekan var Lönnebo en andlig ledare som satt djupa spår bland sina läsare.

Som kyrkans ledare startade han inom EFS en tjänst som tog honom ut i världen. Han fortsatte som präst och lärare i homiletik och kom till Linköping som biskop 1980. Efter 15 år blev han emeritus. Som inspiratör till ljusbäraren visar han också sitt starka fokus på kyrkans inre liv, bön, överlåtelse och förtröstan på Gud.

Martin Lönnebo var en enhetens ledare som genom sina breda kontaktytor både i och utanför Svenska kyrkan också har haft stor betydelse för den andliga utvecklingen inom frikyrkorna. Han var ett föredöme i ledarskap och han kommer bli djupt saknad.

[ Martin Lönnebo gav svenska folket en tro att ta på ]