Därför är talet om mångfald en återvändsgränd

Alla företag och organisationer med självaktning bör ha ett mångfaldsarbete. Men det är kontraproduktivt och hindrar snarare framväxten av en verklig mångfald och motverkar också möjligheten till integration. Den är en tes som framförs av statsvetaren och mångfaldskonsulten (sic!) Barakat Ghebrehawariat i den nyligen utgivna boken Får man säga svart?

Problemet, enligt Ghebrehawariat, är att allt tal om mångfald riskerar att dölja de kulturella hinder som försvårar för människor med annan hudfärg, religion eller kön att bli en del av samhället. Det talas om att olikheter och att skillnader på arbetsplatser berikar trots att alla egentligen är påtagligt lika. Det blir, som det heter i kyrkan, en läpparnas bekännelse men inget görs åt det i verkligheten.

Ett besläktat problem är den överfokusering som finns på att använda rätt ord. Ord blir som språkliga minor som riskerar att brisera och dölja värderingar som utgör hinder. Får man exempelvis säga svart eller heter det färgad? Beror inte det på i vilket sammanhang ordet används?

Det kan vara helt avgörande att använda ordet ”svart” för att adressera de strukturella hinder som människor med mörk hudfärg möter för att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Hur ska de kunna åtgärdas om inte de verkliga hindren adresseras?

Vi är nämligen inte färgblinda, lika lite som vi är omedvetna om vilket kön en människa har. Det är så vi är konstruerade. För att skapa ordning ger Gud Adam uppgift att namnge djuren. Problemet är inte att vi delar in människor utan att vi tenderar att tillskriva vissa – till exempel svarta – negativa egenskaper. Då är det uttryck för rasistiska omdömen.

Ska integrationen lyckas räcker det inte med att ha en idé om mångfald.

—  Fredrik Wenell

Vilket ord som kan, eller bör användas, handlar alltså vilket syftet är och om värderingarna som associeras med dem. Ibland bör ord användas, trots dess sociala laddning, så att de strukturella hindren synliggörs, medan det vi andra tillfällen inte över huvud taget ska brukas.

Ska integrationen lyckas räcker det inte med att ha en idé om mångfald, vi behöver bli medvetna om att vi gör skillnad på människor, hur det sker och på vilka grunder.

Trots detta är kyrkan kallad att inte göra skillnad på människor. Den teologiska övertygelsen om att alla först och främst är Guds skapelser är den självklara grunden. Inte sällan har minoritetskyrkor haft ett försprång när det gäller detta eftersom de själva upplevt negativa värdeomdömen från majoritetskulturen. I den sortens kyrkor har Paulus ord om att de som döpts in i Kristus inte längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna varit normerande. Det betyder givetvis inte att skillnaderna har upphört utan snarare att de genom dopet inte längre har haft samma betydelse.

I samhället bör det få följden att kyrkan är kallad att inte göra negativ skillnad på människor. Då kan kyrkorna både vara en del av lösningen på samhällets integrationsproblem och samtidigt en del av Guds mission i världen.

[ Debatt: Kristna måste göra sig av med förenklade bilder av Islam ]