Elisabeth Sandlund: Ny livsstil ökar dödskonflikterna

I brist på försoning behöver anhöriga klara direktiv, skriver Elisabeth Sandlund.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Vid den här tiden på året avsätter tidningarna mer utrymme än vanligt till sina familjesidor. Det är ett välkänt faktum att cirka 25 procent fler dör per dag under årets första tre månader än under sommarkvartalet.

Då och då – sällan när det gäller riktigt gamla men oftare när den som avlidit varit i aktiv ålder – publiceras två annonser samtidigt, sida vid sida. Man kan av innehållet gissa sig till att den ena är beställd av barnen i ett första äktenskap och den andra av den nya äkta hälften. Och man kan bara ana hur livet har tett sig, för den som nu är avliden och för de anhöriga, när det inte ens inför döden var möjligt att komma överens om hur dödsfallet skulle tillkännages.

De dubbla dödsannonserna är ett tecken i tiden. Det är också den kraftiga ökningen av riktigt svåra konflikter kring begravning och gravsättning, som Dagen berättar om på nyhetsplats.

Vi lever i ett samhälle som inte accepterar polygami, utom när den uppträder i seriell form. I tv-serien Bonusfamiljen hålls skrattspegeln upp för att belysa konsekvenserna av skilsmässor följda av nya förhållanden. Men det blir ett skratt som fastnar i halsen, särskilt när barnens situa­tion blir tydliggjord. Att eufemismen ”bonus-” har fått ersätta det hårda ”styv-” som prefix till mamma, pappa och syskon kan inte dölja att tillvaron blir mer komplicerad när livet levs i kappsäck, en vecka här och en vecka där, eller när kontakten med en biologisk förälder tunnas ut eller till och med bryts.

Det är helt naturligt, men djupt tragiskt, att livets konflikter följer med in i döden.

Kan man inte enas om sådant som kremering eller jordbegravning och familjegrav eller asklund är det inget att förvånas över att striderna fortsätter när arvet ska fördelas och ger upphov till livslång bitterhet hos den som, rätt eller fel, anser sig förfördelad.

Läs också: Allt fler anhöriga bråkar om begravningen
 

Släktkonflikter har alltid förekommit men har fått nya förtecken när livslång trohet och stabil familjebildning satts på undantag. Liksom tidigare är det den obevekliga döden som ofta ställer saken på sin spets. Och situationen försvåras av att det inte sällan är oklart vad den som avlidit själv skulle ha önskat.

Om döden kan många tala och tänka i princip men när det kommer till den egna hädanfärden är det betydligt färre som i förväg vill låta tankarna löpa linan ut.

För alla, alldeles särskilt för den som kan ana att ens frånfälle kommer att skapa problem, borde incitamenten vara starka för att minimera risken för split och splittring bland de efterlevande.

Det finns numera flera olika möjligheter att göra sin sista vilja känd i förhoppningen att önskemålen kommer att respekteras. Vid sidan av det som är ännu viktigare, att medan tid är arbeta för försoning i de egna relationerna, finns inte mycket mer att göra.

Men det är inte heller så litet att lämna efter sig eftermälet att man gjorde så gott man kunde för att underlätta för de närmaste att på ett praktiskt plan hantera sorg och saknad.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons