Uppsatta livsmål kan bli destruktiva

Min farmor Adina hade aldrig lyxen att fundera på om hon skulle nå sin fulla potential eller hur hon skulle uppnå sina mål. Men jag minns henne ändå som en lycklig människa, tillfreds med det liv hon hade fått.

I en artikel i Svenska Dagbladet förklarar en 18-årig tjej att lunchsamtalen i skolan allt som oftast handlar om vad de gjort i dag för att komma närmare sina mål och nå sin fulla potential. Adinas liv står i total kontrast till samtalen på gymnasieskolan, men också från det som blivit mitt liv.

Hon föddes 1909. Den enda flytten i livet var de 300 meterna till granngården när hon i 20-årsåldern gifte sig med den tio år äldre Ola som kom flyttandes från Oskarshamn. Den gården blev platsen där hon nådde sin potential genom att troget arbeta, visa omsorg mot familjen och gäster. De böner hon bad under sitt liv bör också räknas till hennes trofasta liv. De sista åren av sitt liv fick hemtjänsten bokstavligen dra upp henne från grönsakslandet där hon med vilja vält rullstolen för att rensa ogräs.

Jag blir alltmer övertygad om att det är kontraproduktivt att ständigt utvärdera om man är på väg att nå sitt livs mål.

—  Fredrik Wenell

Hur ofta träffar du din coach för att hålla kursen mot dina mål? Frågan kom lite överraskande från killen i 25-årsåldern vid en after work häromveckan. Vi hade tidigare mötts kort i ett arbetssammanhang och stötte nu tillfälligtvis på varandra igen. Jag visste inte vad jag skulle svara eftersom jag varken har coach eller något annat livsmål än att leva trofast mot kallelsen.

[ Präst: När vi slutade låta för fromma kom folket ]

Det är naturligtvis inget fel med att vara målinriktad, men livet är alldeles för oförutsägbart för att vi ska kunna ta kontrollen och styra det mot vår egenhändigt uppsatta mål. Trots det lär vi våra barn med stor ihärdighet att de måste ta kontrollen över sina liv. Vi lär dem att de kan bli vad de vill bara de tror tillräckligt mycket på det och arbetar hårt. Till slut står vi där själva med ansvaret för det utfall våra liv har fått.

Jag blir alltmer övertygad om att det är kontraproduktivt att ständigt utvärdera om man är på väg att nå sitt livs mål. Det oplanerade som dyker upp i vår väg – sjukdom, att bli bortvald, uppsägning – tolkar vi som orättvisa eftersom det inte ingick i planen. Dogmen om att du är ansvarig för att uppnå dina mål blir ett tungt ok som läggs på våra axlar eftersom det är så mycket i livet vi inte kan göra något åt.

[ Efter avslöjanden om Hillsongledaren: Rörelsen ser över sin styrningsmodell ]

Människor som min farmor kan också i vår tid vara föredömen. Hennes liv var inte en dans på rosor. Den svårbrukbara lilla gården i Småland och naturens oförutsägbarhet lärde henne att livet inte går att styra. En bättre strategi för henne var därför att leva i takt med livet och naturen, och för att göra det krävs dygder som trofasthet och förnöjsamhet. De hjälper oss nämligen att ta emot livet som en gåva.