”Det här är vårt uppdrag, vår skyldighet”

I kyrkor runt om i Sverige utförs varje dag ett stort integrationsarbete. Journalisten och fotografen Pierre Eriksson har i boken ”Tillsammans” besökt många av dessa församlingar. I samarbete med Argument förlag publicerar Dagen Pierre­ Erikssons reportage om Svenska kyrkans arbete bland flyktingar i Piteå.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

– Ett fackförbund som har dålig strejkkassa vågar inte gå ut i strejk, förstår du. För då får inte medlemmarna någon ersättning.

Den tunnhårige mannen med runda stålbågade glasögon och grå tröja med uppkavlade ärmar förklarar energiskt för den fundersamme mannen i dunjacka mitt emot. Hade man inte vetat om förutsättningarna skulle man kunna tro att det handlade om någon form av facklig värvningskampanj. Piteå är trots allt ett starkt arbetarfäste där Socialdemokraterna är överlägset största parti. Men i stället är det den pensionerade gymnasieläraren Hans Groth som läser enkla nyheter på sajten 8 Sidor tillsammans med Abdullah Haidari, och försöker förklara vad ett fackförbund är för något. Ett begrepp som är bra att känna till som nysvensk men som inte är en självklarhet om man kommer från en liten by i Afghanistan.

Sedan september 2015 har de träffats varje måndag eftermiddag för att i första hand gå igenom Abdullahs SFI-läxa men även öva svenska genom att samtala om vardagligheter och läsa de där nyheterna.

– Det är jättebra. Här får jag prova vad jag lärt mig på SFI. Här får jag träna prat, säger Abdullah­.

De två har en glad och hjärtlig jargong som smittar där de sitter på varsin sida av bordet och översätter ord med hjälp av Hans surfplatta. Han tipsar om sajten Lexin, som är ett lexikon med femton minoritetsspråk. Det kom till stor användning när Abdullah höll på att ta körkort och skulle köpa bil.

– Då pratade vi mycket bil. Bagagelucka, ratt och såna grejer, säger Hans och de båda skrattar.

Sedan 2007 driver Svenska kyrkan i Piteå läxläsning för SFI-elever två timmar i veckan. Verksamheten är inarbetad och inskriven i flyktingarnas etableringsplan som pågår i två år. SFI på förmiddagarna, praktik på eftermiddagarna – förutom på måndagarna då de samlas i Stora salen i Kyrkcenter i stället. För tillfället är det drygt sextio elever som är inskrivna i arbetet och lika många volontärer. Många av volontärerna är – precis som Hans – pensionerade lärare och de lovar att stå till förfogande under hela terminen. Men de flesta är engagerade mycket längre än så. Tanken är att elev och volontär, så långt det är möjligt, ska följas åt under de två år som etableringen pågår. Eftersom de träffas regelbundet under så lång tid lär de känna varandra, och samtalen blir därför mer stimulerande och utvecklande. De behöver inte börja om från början med de mest grundläggande frågorna vid varje möte.

Arbetet har gått så bra att volontärerna fick ta emot pris för Årets medarbetare i Luleå­ stift 2015. Och initiativtagaren­ och spindeln i nätet, diakon Anna-Stina Eriksson, fick i juli 2016 ta emot utmärkelsen Årets Pitebo med motiveringen ”För hennes osjälviska arbete och engagemang för alla som flytt krig och elände och kommit till Piteå. En eldsjäl utöver det vanliga och som kommit att bli en extra mamma för alla utsatta människor.”

Hon tycker att det är självklart att kyrkan ska engagera sig i den här typen av arbete. Det handlar om att hålla människovärdet högt, säger hon. Att alla har samma värde. Hon citerar Jesus ord från Matteusevangeliets tjugofemte kapitel: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig.”

– Det här är vårt uppdrag, det är vår skyldighet och en av kyrkans viktigaste saker­ att göra i dagsläget. Givetvis­ evan­geliet och Kristus, men också det här med människovärdet. Både gentemot flyktingar och mot svenskar. Det finns inget alternativ om vi ska vara trovärdiga. Sen får man inte förenkla. Det här är vår tids utmaning, säger Anna-Stina och syftar på flyktingsituationen i Sverige.

Redan klockan halv ett börjar de första deltagarna ramla in i vad som ser ut som en typisk församlingssal. Vita väggar, guldiga armaturer med små runda glaskupor, brunspräcklig plastmatta och längst fram en bonad med Jesus som den gode herden bakom en neddragen filmduk.

Människor sätter sig i små klungor och snart fylls rummet av ett inbjudande sorl. Det är gott om grånade huvuden, blandat med betydligt mörkare och många som är helt täckta. Här verkar man heja på alla, även dem man inte känner igen. Ett leende, en liten nick, en rörelse­ med ögonbrynen. Bekräftelsen­ av varandra är viktig. Det är uppenbart­ att de som samlats är här för att de trivs.

Samtalen slingrar snabbt i väg. Det uppdateras om vad som hänt sedan sist, det skrattas och någon slänger fram en mobil som spelar arabisk musik. I den baslösa högtalaren låter det mer som en cembalo.

Monica Eriksson har varit volontär­ i mer än två år. Hon är pensionerad lågstadielärare och blev först tillfrågad av en vän. Hon tycker att uppdraget känns meningsfullt. Att det är nödvändigt att ta hand om alla nysvenskar och att språket är en nyckel för att man ska kunna komma in i samhället.

– Det är berikande att möta människor från andra kulturer som inte tänker exakt likadant som jag. Det ger mig mycket, säger hon.

Efter att alla har tagit fika delar klungorna på sig och elever och volontärer sprider ut sig två och två i lokalen.

I ett angränsande rum hittar jag Terttu Häggström och Leyla Pirin. Terttu är inne på sitt fjärde år som volontär och har lärt sig vilka som är de största språkliga utmaningarna. Som att vissa grupper har problem med att uttala svenska vokaler.

Leyla skrattar och håller med genom att exemplifiera med o och y. Hon kommer från Iran och har varit i Sverige i drygt ett år. Hon har med sig läxan från SFI och läser högt för Terttu. Den handlar om Linda som har ett dilemma. Men vad är egentligen det?

– Jag vet inte, säger Leyla.

– Men du har läst stycket så du vet vad det handlar om? frågar Terttu.

– Mmm. Lite grann.

– Kan du försöka förklara? Det är Linda som hamnar i ett dilemma. Varför då?

– Nej, jag vet inte.

– Det här är ett väldigt svårt begrepp, men om man hamnar i en situation där man inte vet vad man ska göra, om man ska säga åt henne eller låta bli, då är man i ett dilemma. Man kan inte besluta vad som är rätt och bra att göra, förklarar Terttu.

Terttu är duktig på att fånga upp när Leyla inte förstår vad hon läser. Och så samtalar de tills Terttu känner sig nöjd.

– Det där är ett bra exempel på vad jag kan bidra med, säger Terttu som är utbildad vård­lärare. Men jag är mer nöjd med min insats om jag får träffa samma människa många gånger och lära känna personen. Då är det lättare att förklara genom att knyta an till den personens livssituation.

Och Leyla som bara kommit hit några veckor tycker att det verkar bra.

– Jag trivs här. Och Terttu är bra.

Församlingens SFI-arbete började med en notis i Piteå-Tidningen. Anna-Stina läste att staden skulle ta emot kommunplacerade flyktingar och slog en signal till kommunens verksamhetsutvecklare och erbjöd­ sin hjälp. Anna-Stina föreslog att det skulle kunna vara något­ språkrelaterat eftersom hon tycker att språket är nyckeln till såväl vänner som studier och arbete. Kommunen tyckte att det lät som en bra idé och när arbetet drog igång hade Anna-Stina fixat fram femton volontärer.

Arbetet utvecklades snabbt och Anna-Stina har numera ett nära samarbete med arbetsförmedlingen, SFI-lärarna och flyktingsamordningen. Så fort det kommer en kommunplacerad flykting till Piteå, får hon ett meddelande från arbetsförmedlingen med lite information om familjesituation och om personen är läskunnig eller analfabet. Allt för att hon ska kunna matcha elev med lämplig volontär. Det optimala är om en analfabet kan få en lågstadie­lärare, medan en högutbildad får en gymnasielärare.

Hon har tre krav på volontärerna: De ska ha ett hjärta för människorna, de ska kunna jobba självständigt och de ska kunna dyka upp varje måndag. Inför varje termin skriver de en överenskommelse. Långt ifrån alla är kyrkligt aktiva, men enligt Anna-Stina får de en positiv bild av kyrkan som sprider sig i samhället. Verksamheten är därför i stort sett självrekryterande.

Under åren har representanter för olika föreningar och verksamheter kommit på studiebesök. Enligt Anna-Stina är det många som påpekar att flyktingarna är annorlunda, att de är väldigt glada, under timmarna hos Kyrkcenter.

– Då brukar jag säga: titta ut över det här rummet. Det är fullt av svenskar som älskar de här människorna. Det är klart att de känner det. Volontärerna skapar en stämning och en positiv miljö i rummet. De är super­duktiga.

Att arbeta med den här typen­ av projekt, som involverar människor med många olika kulturella bakgrunder, innebär givetvis­ utmaningar av olika slag. Anna-Stina är noga med att alla ska kunna känna sig hemma och välkomna, oavsett religiös tillhörighet, men säger samtidigt att hon inte gömmer vare sig sin egen eller kyrkans tro. Inför påsk gjorde hon till exempel ett kompendium till deltagarna om varför vi firar påsk, och vid jul tog hon med alla till kyrkans julspel.

Ibland blir det samtal om tro mellan elev och volontär och det händer att biblarna åker fram för att man ska kunna jämföra var exempelvis kristendom och islam skiljer sig åt.

– Jag har haft muslimer som kommit till mig när de har mått jättedåligt och frågat om jag kan be för dem. Visst, vi tror olika, men samtidigt har vi det gemensamt att vi alla är människor. Det är väl mycket av det som det här arbetet handlar om.

Vid ett flertal tillfällen har Anna-Stina haft föreläsare på besök för att fortbilda volontärerna. Inte minst hennes egen syster som både arbetat som SFI-lärare i Rinkeby och skrivit en bok om sina erfarenheter av kulturkrockar när hon arbetade som missionär i Egypten. Alla volontärerna läser boken och får därmed en större förståelse för de olika faserna man kan gå igenom i ett nytt land. Som att den första glädjen och lättnaden över uppehållstillståndet ofta ersätts av frustration och besvikelse när det nya inte längre upplevs så spännande. När det nya språkets alla komplexa beståndsdelar, dess olika tonfall och undertexter verkar oövervinnerliga. Att det varken är konstigt eller personligt om eleven plötsligt verkar arg eller nedstämd Det gäller bara att veta hur man hjälper dem vidare.

Anna-Stina är noga i rekryteringen av volontärer, och påpekar att det inte är alla som är lämpade till just den här uppgiften. Det här är inte i första hand en social mötesplats för dem som är ensamma utan gruppen har ett åtagande från kommunen. Hon har grundliga samtal med varje intresserad och de som hon inte tycker passar som volontärer i SFI-verksamheten­ slussar hon vidare till andra uppdrag. Som projektet Flyktingvän, där församlingen samverkar med Piteå kommun för att finnas till hands och vara en medmänniska för nyanlända pitebor­. De har även möjlighet att engagera sig i församlingens internationella kafé.

När etableringsfasen är över går de nyanlända in i samma åtgärdsprogram som arbetslösa svenskar. De får en annan arbetsförmedlare, får aktivitets­ersättning och går ut i praktik. En del lyckas få ett arbete, några av eleverna går undersköterskeutbildning med språkstöd. Till sin hjälp har de två vårdlärare som är volontärer på måndagar.

En del av eleverna och volontärerna fortsätter att ha kontakt­ även efter de två åren, vilket kanske inte är så konstigt när de lärt känna varandra så bra. Några elever har dessutom återkommit som volontärer. Med ovärderliga kunskaper, både i det svenska språket och som kulturtolkar.

Även om Piteå inte har några stora problem med rasism tycker Anna-Stina att hon hör samma argument som på många andra ställen: att flyktingarna tar jobben och att de kostar pengar. Därför ser hon till att hålla volontärerna uppdaterade om politiska beslut i närområdet, så att de kan möta rykten med fakta. Eftersom volontärerna lär känna nysvenskarna personligen och pratar väl om dem ute i samhället, blir volontärerna de nyanländas bästa ambassadörer.

– En av kyrkans uppgifter är att skapa en positiv motkraft till det mörka. Det gör man genom att få fler och fler engagerade och fler och fler som pratar väl om arbetet. Jag väljer att tro på att det goda ändå segrar till sist. Visst, det finns rasister här, men det stora flertalet är det inte.

Pierre Eriksson

Fakta:

Hjälpmedel

8sidor.se har lättlästa nyheter med språkhjälp. Sajten översätter enstaka ord och man kan även få texterna upplästa.

Lexin hittar man på lexin.nada.kth.se

Anna-Stina Erikssons systers bok heter ”Färgresan – att anpassa sig till en främmande kultur, den inre och yttre resan”. Författare är Margareta Mörling.

Annons
Annons
Annons
Annons