”Förbönerna måste ha burit mig”

För andra året firar Gugge Strandh jul utan sin Jocke. Maken sedan 23 år tillbaka och pappan till de två barnen, som dog helt plötsligt, efter en hjärtinfarkt förra sommaren. Vännerna bar henne igenom – och Gudstron, som har färgats av sorgen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Först trodde Gugge att det var en telefonförsäljare som ringde, så hon lade på, men när personen ringde upp en gång till och frågade om han kommit till ”Gunilla Strandh” hann han lägga till att han ringde från polisen.

”Vet du om din man har varit ute och cyklat?”

Gugge som var och handlade, hade vaknat av att höra Jockes cykelskor mot hallgolvet på morgonen, och visste att det stämde. Hon hade hört garagedörren gå igen innan han drog iväg. Hon hade även noterat det vackra vädret och tänkt att han skulle få en härlig tur.

”Han är på Danderyds sjukhus. Han har fått en hjärtinfarkt. Kan du ta dig dit?”

När Gugge och dottern Matilda kom till sjukhuset efter en stund möttes de av vänlig personal som berättade om läget. Jocke levde, men var nedsövd och hade opererats efter att ha drabbats av hjärtstopp. Hon fick ta emot hans nycklar och en av hans cykelhandskar. Den som nu ligger på en hylla i vardagsrummet där vi sitter. Vi hör brasan som sprakar i bakgrunden.

– Jag ser att det är Jockes, men trots att jag har hans nycklar i handen när jag är på väg in för att se honom, tänker jag att ”det är nog inte han där inne”, ”han kanske är hemma och undrar var jag är”.

Men det var Jocke som låg där, uppkopplad med sladdar och slangar. En vecka tidigare hade Jocke, Gugge och deras två barn kommit hem från en vandring i alperna. De hade haft roligt, och glatts åt att barnen haft så kul ihop. Kvällen innan hade de grillat med vänner, och nu, helt utan förvarning hade ­Jockes hjärta lagt av mitt under cykelturen. Han hade hittats av en annan cyklist och en av de första på plats var en sjuksköterska som gjorde vad hon kunde för Jocke tills ambulansen kom.

I närmare en vecka stod tiden stilla, medan Jocke låg nedsövd på sjukhuset.

– Jag gick bara och väntade på att han skulle vakna och titta sig omkring och säga ”Hej, vad gör ni? Varför är jag här?” Men det hände inte.

Efter det fjärde väckningsförsöket, utan några reaktioner, gjordes en ny hjärnröntgen som visade att Jocke var nästintill hjärndöd. Han skulle inte vakna mer.

– Det var som att få en rejäl käftsmäll. ”Vad säger du? Vad då inte vakna?” Då var det inte långt ifrån en smocka från mig till läkaren.

Alla nära och kära samlades på sjukhuset. Pastorn från deras församling kom också.

– Vi bad och vi bad och smörjde hans panna med olja. Eller, vi! De bad. Jag orkade inte.

– Jag bara fanns där, säger hon medan tårarna stiger i hennes ögon.

Efter sex dagar togs beslutet att stänga av respiratorn. Vänner och familj kallades in, och de var runt 20–25 personer som turades om att vara inne hos Jocke.

– Barnen och jag hade bestämt att vi inte ville vara inne när de stängde av. Men han var aldrig ensam, och jag fanns ­utanför hela tiden.

Läkaren trodde inte han skulle klara sig på egen hand så värst länge, men Jocke krigade på. Utanför satt Gugge fylld av retoriska ekon till Gud, ”Kom igen nu! Hur svårt kan det vara?”.

– Efter sex timmar insåg jag att det inte skulle ske något under – det var ju ändå det jag väntade på, och då sa jag till en kompis ”Säg till Jocke att han släpper taget, han ska inte behöva ligga så här”.

Det blev Jockes bror som framförde Gugges hälsning, och som lovade att de skulle ta hand om henne och barnen.

– Sedan tog det bara en halv minut innan Jocke släppte och cyklade vidare.

Tårarna stiger åter i Gugges ögon när hon berättar. Hon drar efter andan och tar en klunk ur tekoppen hon håller i händerna.

– Det var så konstigt när jag kom ut från sjukhuset och såg folk gå ner i tunnelbanan, någon hoppade in i en taxi, och en kvinna kom med en barnvagn. För dem var allt som vanligt och för mig tog det stopp. Det var bara tomt.

Det var vännerna som bar henne tiden efter, och som fortfarande bär. De som fanns där hela tiden, hörde av sig, kom förbi, lagade mat.

– Och jag är så tacksam över att jag är med i en församling, att jag har ett så stort nätverk, annars vet jag inte vad jag hade gjort.

Jocke och Gugge hade varit gifta i 23 år när olyckan hände. De bodde i hennes morföräldrars gamla sekelskifteshus i Solna. Det fanns de som rådde henne att flytta, men hon blev kvar, så även Jockes tröja som han hade sista kvällen han levde. Den hänger ännu på stolen i sovrummet, och bilderna på honom syns överallt.

– Det är klart att jag undrat över varför jag inte fick bönesvar. ”Har jag för liten tro? Ber jag för lite eller på fel sätt?”. Jag bad inte på ett bra tag efteråt, men det var det andra som gjorde, och det måsta ha varit det som bar mig.

Hon har förändrats på djupet. Åldrats, säger hon. Och den ovälkomna erfarenheten har även medfört att hon i dag för helt andra samtal än tidigare, med människor som vänder sig till henne för stöd. Och Gugge räds inte att prata om det som gör ont. Men även om saknaden och sorgen är något hon tränar sig på att leva med varje dag, så är det ändå glädjen som paradoxalt är tydligast i mötet med henne.

– Sorgen och smärtan kommer alltid finnas där, Jocke var en stor del av mig. Men i början av hösten fattade jag ett beslut. Jag tvingades fundera över hur jag ville leva resten av mitt liv. Ville jag bli en bitter änka som är sur på Gud och sur på alla, och gräva ner mig? Nä, jag har bestämt mig för att leva.

– Jag vill inte sluta göra saker bara för att inte Jocke är med. Han hade inte velat det. Att resa och gå på konserter är en del av livet. Det finns mycket kvar än, och jag ska försöka. Inte ge upp.

– Och svaret på varför Jocke dog alldeles för tidigt, det får jag bara släppa. Jag har bestämt mig för att fortsätta leva.

Det här blir den andra julen utan Jocke. Förra julen firade hon och barnen hos hans släkt i Småland. Jockes familj har varit ett stort stöd och de står varandra närmare i dag än de någonsin gjort. De ska dit i år med. Det kommer bli tungt, det vet hon, men hon är så förberedd som det går att vara.

– Det finns annat som är jobbigare. Födelsedagar, bröllopsdagen och julen vet jag ju om att de kommer, men saker som jag inte är beredd på, en låt jag hör eller en plats som påminner om Jocke – det är svårare.

Men hon har upptäckt att hon är starkare än hon trott. Att hon klarar mer. Som att dra upp båten och backa in den i ladan, berättar hon stolt.

– Många säger ”Du är så stark Gugge” och på ett sätt är jag väl det, men de skulle bara veta hur det känns inuti, hur man mår. Hur jag åker berg-och-dalbana.

– Jag har kommit vidare, men stark? Ja, jag sitter ju här. Jag klarade det. Men det är tufft.

Det här samtalet hade hon inte klarat att ha för ett år sedan, berättar hon, eller ens i våras. Då handlade det fortfarande om att ta sig igenom dag för dag utan Jocke.

– Men jag har vänner som peppar och stöttar mig, och som finns här.

Ganska snart efter olyckan besökte Gugge kyrkan de tillhör. Att möta människorna där var tungt, ändå valde hon att göra det.

– Men oj vad jag dissekerade allt som sades, allt som bads, alla lovsånger som jag ju själv tidigare sjungit med i – allt plockade jag isär. ”Hur kan de sjunga så? Hur kan han be så? Hur kan de vara så glada?” Jag ifrågasatte precis allt.

Hon ifrågasätter mycket i dag med, men lägger till med ett svagt leende att nu är hon ”tillbaka”.

– Jag är inte helt hundra kompis med Gud ännu, men jag tror att han finns.

Fakta: Gugge Strandh

Ålder: 48 år.

Arbetar: På öppen förskola.

Familj: De vuxna barnen Emil och Matilda.

Bor: I Solna utanför Stockholm.

För ett och ett halvt år sedan förlorade Gugge Strandh sin make.

IT-skandalen på Transportstyrelsen
Annons
Annons
Annons
Annons