Hennes dotter blev offer för Mattias Flink

En juninatt för snart 24 år sedan mördades Helle Jürgenson. I dag ser hennes mamma Yvone tillbaka på ett liv som aldrig blev det samma: pianot som fick stå orört, tomheten som följde på år av bearbetning. Men mitt i sorgen har också funnits stråk av ljus.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Många minns det säkert: nyheten briserade mitt i skir försommargrönska. Fänrik Mattias Flink hade i ett vansinnesdåd i Falun skjutit ihjäl hela sju personer och skadat en. Obegripligheten och grymheten chockade hela samhället, och mest av allt förstås de människor vars barn föll offer för Flinks alkoholdränkta skjutningar efter att flickvännen gjort slut med honom.

Jag möter Yvone Jürgenson på ett café i Stockholm. Det har snart gått 24 år sedan dådet. Dottern Helle var ett av alla offer för det meningslösa och urskillningslösa våldet i samhället, en typ av våld som under senare tid har eskalerat – både i form av terrorattentat och gängskjutningar.

Människor som bara råkat vara på fel plats vid fel tid har av olika och oklara anledningar blivit attackerade och dödade. Bakom varje våldsdåd finns också anhöriga som drabbas, familjer vars liv slås sönder.

Läs också: Inger Alestig: Tankarna går till de anhöriga

Hur ter sig livet därefter? Hur tänker man och hur gestaltar sig sorgens olika faser? Finns där några lärdomar att dra? Det är med dessa frågor i bagaget som jag möter Yvone.

Hon har tänkt mycket på just dessa frågor. Vi pratar en stund om tiden som följde direkt på morden.

För er som inte minns: Mattias Flink sköt natten mellan 10 och 11 juni 1994 sju personer. Fem av dem var unga lottor på kurs i Falun, på hemväg efter kursavslutningen. Mattias Flink stod bakom ett träd, såg gruppen komma, och sköt dem. En av dem var Helle Jürgenson, 21 år gammal. Sedan öppnade Flink också eld mot en cyklist och en hemvärnsman. Båda dog. Till sist stoppades vansinnesfärden genom att en polis, Olavi Blomfjord, sköt Flink i benet.

En grupp bildades snabbt av mammor och pappor till mordoffren. Stödet från dem har varit viktigt, säger Yvone. Gruppen har träffats på årsdagar efter morden och haft minnesstunder i Falun.

– I början kunde jag själv också åka upp till Falun med tåget och gå omkring där ensam några dagar. För mig bor Helles själ där någonstans bland träden, säger hon.

Men om stödet från andra anhöriga var stort, var det i stort sett frånvarande från de olika myndigheter som haft kontakten med familjerna. Yvone är i dag mycket kritisk till Försvarsmaktens agerande, och även till hur kriminalvården hanterat information till de anhöriga.

Den mesta av informationen runt vad som hänt fick hon och de andra familjerna från pressen. Kanske, funderar hon, trodde man att de anhöriga skulle besparas att få veta.

Ändå blev det helt fel. Själv fick hon till exempel se Helle först när kroppen transporterats till Stockholm. Hon fick också vid ett tillfälle besöka platsen för dådet och möta de två yngre fänrikar som var först på plats – men det var på hennes eget initiativ

– Där låg en massa grus, och jag förstod inte varför det var så mycket grus. Men min son sa, att du förstår väl att det är för att det var så mycket blod.

Långt senare, först när gärningsmannen Flink blev frigiven, läste Yvone i utredningen om hur kulan gått igenom Helles kropp. Att den dödade direkt. Hon säger i dag att det hade underlättat sorgeprocessen att få information, att bli delaktig. Till andra som drabbats av våldsdåd i familjen vill hon säga: Kräv att få bli delaktig.

– Det blir ett utanförskap. Det var mycket hysch-hysch på den tiden, myndigheterna hade ett stort behov av att dölja saker, man ville inte ta på sig någon skuld.

– Om man ska kräva mer: Ja! Se till att få information. Från källan. Det är våra barn det handlar om. De som drabbas har rätt att veta vad det var som hände. Där har man ofta gjort fel.

Hon tycker också att Försvarsmakten borde ha tagit mer ansvar för vad som hände, att man brustit i kontrollen av det vapen som Flink kunnat hämta ut och förvara hemma.

– De svarade när vi påpekade detta, att de inte kunde ta ansvar för vad de kallar ”abnorma händelser”.

Under åren som gått har Yvone haft kontakt med många präster, och hon fick också till sist tack vare en vän kontakt med en terapeut för kristerapi. Men inget av detta erbjöds familjerna när morden inträffade. Något skadestånd att tala om fick man inte heller. I dag hoppas hon att situationen för anhöriga har förbättrats.

För sorgen är något man måste leva med resten av sitt liv. Yvone berättar att när det var dags för frigivning av Mattias Flink, år 2014, gick hennes eget krisbearbetande in i en ny fas.

– Jag tänkte mycket kring begrepp som förlåtelse och försoning. Jag fick mycket hjälp av det jag läste, bland annat en bok av Ann Heberlein.

Resultatet av Yvones bearbetning blev en bok, "Min väg till försoning". Där berättar hon om resan fram till att kunna försonas med vad som hänt. Det är skillnad på förlåtelse och försoning, säger hon.

– Det är inte upp till mig att förlåta Flink. Det är något mellan honom och Helle, och jag kan aldrig gå in i någons ställe och förlåta. Det blir en uppgörelse mellan dem och det ska bli genom Gud Fader själv. Jag är nöjd med att jag nått försoning.

Yvone är aktiv i en svenskkyrklig församling, och säger att tron är viktig för henne. Hon växte upp på västkusten och det fanns en schartauansk strömning av stränghet i den gudstro hon fick med sig. Samtidigt, säger hon gav tron en moralisk kompass och var ett stöd, tycker hon.

– När man står där väldigt ensam – för det blir man ju när alla har försvunnit – frågar man sig kanske: Gud varför har du gett mig det här straffet? Men jag upplever det inte som ett straff, utan kanske som att det är någonting som Gud vill i det. Det har tröstat mig att veta att jag överlåter mitt liv. Om man är uppvuxen med en kristen tro då finns tilliten i att någonstans i allt detta så får man hjälp, även om det går långsamt.

Om tron har hjälpt, har det ibland varit svårare med församlingsbor och andra kristna. När någon kommer fram till henne och säger att hon ”måste förlåta”, då reagerar hon inför sådana förenklade uttalanden. Men försoningen har hon nått fram till, och hon säger att hon i dag kan unna Mattias Flink ett liv i frihet.

– Ja. Jag har inget hat till honom längre. Men hatet har ju funnits där, och ilskan, raseriet. Jag tänker att Gud har skapat oss till människor och då har han ju också skapat detta, att vi har dessa känslor.

Efter Flinks frigivning – som också den var illa planerad av Kriminalvården, eftersom den inföll på 20-årsdagen av skjutningarna, vilket många av brottsoffren upplevde som mycket jobbigt – har Yvones sorgearbete gått in i ännu en fas.

– Jag tänkte ju att jag var färdig med detta. Att det var klart. Men nu har det i stället kommit en tomhet. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Man blir rastlös när man upplever tomhet. Och man kan bli liksom lite kantig. Hon säger att hon har blivit en ”rakt-på-sak-are”. Att människor kan uppleva det lite jobbigt.

– Jag tror jag har blivit sådan genom vad som hänt. Ibland tänker jag att ja, jag är kanske lite annorlunda. Andra människor tycker att det finns vissa saker man inte talar om…

Just annorlunda-skapet, att tänka och veta att man har erfarenheter som inte många delar, kan vara tungt, säger hon. Värst var det när sorgen var akut. Själv gick hon tillbaka till jobbet ganska snabbt, men vissa dagar var svåra.

– Jag stod utanför jobbet och försökte ordna till ansiktet innan jag gick in.

Kanske handlar den tomhet hon upplever i dag om sorgen över allt som försvann med Helle? föreslår jag. När sorgen efter den älskade personen har lugnat sig, kanske det dyker fram andra sorger: att inte fått ha levt det liv man drömt om, att inte ha fått glädja sig över dotterns liv, att ha varit en sörjande i så många år?

Hur hade livet blivit om mordet inte hade hänt? Går det att säga något om det? Undrar jag.

Yvone funderar en stund.

– Ja. Jag tyckte ju mycket om att spela piano. Det var det jag helst ville göra. Jag var ju pianopedagog på kommunala musikskolan. Men efter det här hände – ja, då kunde jag inte röra pianot. Och jag minns en av alla de psykologer jag träffade som sa att när man drabbas av en chock, då mister man kreativiteten.

Yvone har fortsatt att arbeta, men med barn inom barnomsorgen. I barnens sätt att närma sig henne har hon upplevt läkedom.

– Barn är naturliga, de förställer sig inte. De har behandlat mig vanligt. Värre var det med de andra anställda. Man blev ofta en belastning, säger hon.

I den tomhet hon känner i dag funderar hon också en del över om det skulle bli ett bra avslut att träffa dotterns mördare.

– Jag har tänkt mycket på det. Jag kan inte ge ett svar om jag skulle vilja det eller inte. Men där finns ju en fråga som jag skulle vilja ställa, och det är: Var det ett hat mot alla kvinnor som gjorde att han sköt de här flickorna? Eller var det en hämnd för att flickvännen gjort slut? Det skulle jag vilja fråga.

Mitt i sorgen och det liv som blev så annorlunda, har Yvone ändå upplevt stunder av ljus och glädje. Och hon säger att det som hänt också har lärt henne saker om livet och om våra villkor som människor. Hon har fått lära sig att ta hand om sig själv, säger hon.

Hennes man hade dött några år innan Helle mördades, och hon har inga nära släktingar i Stockholm.

– I dag vill man att allt ska vara ljus, allt ska vara fint. Men jag tänker att utan det där mörkret som har varit så fasansfullt hade jag inte uppskattat ljuset när det ibland kommer på det sätt jag gör i dag. Det kan vara ett möte med en människa, några vänliga ord, ett telefonsamtal. Då får man tillbaka sitt hopp, säger hon. I sitt arbete i församlingen försöker hon i dag kanalisera det som blivit lärdomarna av ett liv som drabbats mer än många andras liv av stor bottenlös smärta.

– Jag tänker att min tid är nu, nu ska jag göra det jag drömmer om. Jag arbetar med de gamla i församlingen. Många av dem är ensamma, som jag. De sitter i sina lägenheter och kommer nästan inte ut. När de kommer till kyrkan vill jag se dem, jag säger: ´så roligt att se dig här i dag´, jag klappar dem på armen. Det behöver inte vara så komplicerat.

Hon säger att hon har börjat skönja en acceptans för det som har blivit hennes livs stora trauma.

– Försoningen har delvis gett mig en befrielse från destruktivt tänkande.

Den befrielsen kommer stegvis, men Yvone säger att hon med tiden känt sig allt mer befriad.

– Jag tycker att Desmond Tutu (Sydafrikansk ärkebiskop, teolog och författare, red:s anm) uttrycker det fint när han säger att den svåraste delen av försoningen är att förlika sig med sig själv.

– Att erkänna sina egna sårbarheter, styrkor, svagheter och fördomar. Och att vi rent av inte alltid har rätt.

Fakta:

24

år har gått sedan händelsen i Falun då Yvone Jürgensons dotter Helle sköts till döds av Mattias Flink.

Annons
Annons