Det var inte gravplundring - det var tecken på liv!

Hur ska man kunna tolka sådant som man aldrig har varit med om förut? När man är mitt i, menar jag.

Maria vaknar tidigt på morgonen. Ute är det mörkt. Hennes vän har blivit mördad. Sorgen är ett tungt täcke, men hon kravlar sig upp ur bädden, kanske tassar hon tyst för att inte väcka dom andra, och går ut i Jerusalems morgonkyla.

I de andra evangelierna har Maria åtminstone sällskap av sina vänner, men här i Johannesevangeliet går hon helt allena, som för att understryka känslan av ensamhet. Hon vandrar genom tomma gator med ett hjärta lika tungt som stenen framför graven.

När hon kommer fram blir hon förvirrad. Varför är stenen borta? Vad betyder det? För inte så länge sedan återuppväcktes Lasarus, det kunde kanske vara en ledtråd? Men nej, för Maria är den mest troliga orsaken gravplundring, ett välkänt problem i antiken.

Vad är det som formar att vi tolkar världen som vi gör? Maria är mitt i en kosmisk u-sväng. Här vänder historiens riktning. Men Maria kan ändå inte se den. Hon behöver släppa taget om den Jesus som står framför henne för att kunna ta emot trons blick. Och när hon har fått den, då kan hon börja tolka allt det hon varit med om på ett helt nytt sätt. Aha! Var det detta Jesus pratade om och gjorde!

Vi kan nästan höra “klonket” när kugghjulen och bitarna faller på plats i Marias föreställningsvärld. Men det är inte bara en fråga om tolkning. Det tunga hjärtats sten rullas undan på samma sätt som gravstenen.

Jesus har uppstått från de döda. Hans kropp kom tillbaka till livet, han steg upp från den hårda stenhyllan han låg på i graven, tog av sig bindlarna och vek prydligt ihop linnedukarna. Ingen kunde hindra honom. Från och med nu vet vi att Guds kärleksmakt är starkare än ondskans tyngsta artilleri. Och det ritar om hela kartan. Döden tappar sin udd. Mörkret får inte stå oemotsagt. Där natt råder kommer solen att stiga upp och aldrig mer gå ner.

Vi är inte ögonvittnen till uppståndelsen som Maria, men vi har samma inbjudan som hon; att släppa taget om våra små föreställningar och öppna upp oss för återuppståndelsens kraft mitt i våra liv. Det som ser ut som gravplundring kan vara ett oväntat livstecken. Ända sedan den där första påskdagen går Gud runt och rullar bort stenar. Ibland ser vi det, ibland inte.

Lyssna på podcasten Veckans bibelkrönika

---

Påskdagens bibeltexter - Tema: Kristus är uppstånden

Gammaltestamentliga texten: Jona 2:1-11

Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. Därifrån bad han till Herren, sin Gud: Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig. Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst. Du slungade mig i djupet, mitt i havet, där strömmarna fångade mig. Alla dina brottsjöar slog samman över mitt huvud. Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen? Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjdes kring mitt huvud där nere vid bergens rötter. Jag sjönk till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt. Men du gav mig liv, o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven. Då mina krafter sinade vände jag mig till Herren. Min bön nådde dig, nådde ditt heliga tempel. De som dyrkar falska gudar överger sin trofaste hjälpare. Men jag skall offra åt dig under lovsång och infria mina löften. Räddningen kommer från Herren. På Herrens befallning spydde fisken upp Jona på land.

Episteltexten: Apostlagärningarna 13:32-37

Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: ‘Du är min son, jag har fött dig i dag.’ Och att han lät honom uppstå från de döda så att han aldrig mer skall återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: ‘Jag skall uppfylla åt er de heliga och oryggliga löften jag har gett David.’ Ty på ett annat ställe säger han: ‘Du skall inte låta din helige möta förgängelsen.’ David, som på sin tid tjänat Guds vilja, insomnade och förenades med sina fäder och mötte förgängelsen. Men han som Gud uppväckte har inte mött någon förgängelse.

Evangelium: Johannesevangeliet 20:1-18

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: “De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.

Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: “Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: “De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: “Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: “Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: “Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: “Rabbouni!” (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: “Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

Psaltaren: Psalm 118:15-24

Hör hur segerropen skallar, jubel stiger från de trognas läger: Herrens hand har visat sin kraft. Herrens hand är höjd till seger, Herrens hand har visat sin kraft. Jag skall inte dö, jag skall leva och vittna om Herrens gärningar. Hårt har Herren tuktat mig, men han gav mig inte i dödens våld. Öppna för mig rättfärdighetens portar! Jag vill gå in och tacka Herren. Här är Herrens port, här får hans trogna gå in. Jag tackar dig för att du hörde min bön och blev min räddning. Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Detta är Herrens eget verk, det står för våra ögon som ett under. Detta är dagen då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada!

---

[ Dagen Play: Varför firar vi påsk? ]