Livets ords första årtionde var en medieföljetong som saknar motstycke i svensk nutidshistoria. Spaltmeter upp och spaltmeter ner rapporterade och granskade. Den 29 oktober 1991 skedde det som församlingens pastor Ulf Ekman själv räknar som vändpunkten. Då satt han ensam i en tv-studio med journalisten Göran Skytte och kände att han egentligen för första gången fick tid att förklara och förtydliga sina åsikter och ställningstaganden. Sverige satt bänkat och lyssnade. Del 2 i serien om Livets ord fokuserar på teologin - kontroversiell eller konventionell?
Ulf Ekman var den okände svenskkyrklige prästen som plötsligt blev super-(ö)känd i hela landet. Löpsedlarna blev hans och församlingens hem, och den sekulära pressen skrev mestadels om vad som ansågs vara manipulerande och duperande av människor. Och kanske triggade man allra mest igång på Ekmans mer ideologiska ställningstaganden om att Sverige behövde en ny borgerlig regering och att "socialismen är instiftad av djävulen", "en tankebyggnad som exkluderar Gud och upphöjer människan".
Men även en del teologi blev omskriven emellanåt, i alla fall om den på något sätt innefattade pengar eller demoner.
I kristen press var det desto mer debatt kring teologin. Eller debatt är kanske inte rätt ord. Ulf Ekman deltog sällan. I Livets ords nyhetsbrev gav han sin förklaring på varför, nämligen att kritiken ofta kom utifrån missuppfattningar.
"Sådana brukar kunna klaras ut bara genom att tala med varandra. Jag talar hellre personligen med människor än om dem och tycker att personliga samtal ofta ger mycket mer än hetsiga debatter".
Andras tolkning blev dock snarast att han kanske helt enkelt inte kunde försvara sig mot den kritik som fanns.
En av dem som skrev mest och intensivast kring teologin på 1980-talet var Olof Djurfeldt, chefredaktör på Dagen, vid tidpunkten helt pingströrelseägd. Ekman och Livets ord tyckte att inställningen från tidningen ofta var kylig och bedömde skriverierna som mestadels kyrkopolitik i ett "försök att värna om de egna snarare än ett försök till samtal och samförstånd", säger Ulf Ekman i dag.
Olof Djurfeldt ser tillbaka:
"Deras starka betoning på tron och dess möjligheter var jag inte negativ till förstås. Men jag blev betänksam inför en del betoningar i undervisningen där jag upplevde att man gick utanför skriften".
Det mest omskrivna ämnet blev den så kallade JDS-läran om att Jesus skulle ha dött andligen på korset. 1984, året efter Livets ords grundande, blev Djurfeldt uppmärksammad på ett stencilmaterial som användes på församlingens bibelskola. Det ledde vidare till böcker av de amerikanska pastorerna E W Kenyon [fig1 ] och Kenneth Hagin [fig 2 ] vars teologi i stor utsträckning influerade Livets ord.
"Att han blev gjord till synd innebär enligt denna lära, att han antog syndig mänsklig natur, ja till och med fick del av djävulens natur, så att denne blev hans herre", skrev Djurfeldt i Dagen.
Undervisningen ansågs vara en ny försoningsförkunnelse [fig 3] som inte överensstämde med bibelordet utan gjorde Jesus korsdöd om intet och istället placerade försoningskampen till dödsriket.
De uteblivna beskeden från Ekman om var han stod i frågan föranledde att frågan togs upp på pingstkonferensen Predikantveckan december 1986. Samlingen refererades i Dagen. Rubrik: "Starka angrepp på Livets ords teologi" [fig 4]. Bland annat diskuterades JDS-läran, återigen med hänvisning till Hagins och Kenyons böcker. Skarpast i sina kommentarer var pastorn Jack-Tommy Ardenfors:
"Livets ord har en annan Jesus än den Jesus vi tror på och som Nya testamentet talar om", "Det är ett annat evangelium de predikar".
Olof Djurfeldt minns:
"Det talades mestadels i termer som 'om det är så här, då?'. Det var inte så att vi förnekade dem som trossyskon, men så uppfattades det ändå. Efter det var det några år av inga kontakter alls mellan oss".
Frågorna kring JDS-läran och Ulf Ekmans syn på den blev hängande i luften och hänger för somliga kvar där än. Lite frustrerande och märkligt tycker han själv, som menar att han gång på gång tydliggjort sin åsikt i böcker, artiklar och nu senaste på den nystartade bloggen.
"Och egentligen är det så att jag grundläggande står där jag alltid stått. Jag tror att jag bara vid ett tillfälle i början snuddade vid detta, därefter har jag korrigerat åtskilliga gånger och slagit fast att jag är fullständigt övertygad om att försoningen fullbordades och åstadkoms på korset. Jesus gick ner i dödsriket i härlighets- och inte förnedringsgestalt. Sen vet vi inte allt som hände i andevärlden kring korset, bör inte spekulera kring det. Det viktiga är att korset är nog, det behövs ingen annan död."
Dog Jesus andligen?"Det beror på vad man menar med andligen. Betyder det att man upphör att existera, eller att man blir skild från fadern? Dö är att vara frånskild från livets källa och det är klart att Gud [Jesus] skiljdes från Gud under en viss period. Om du kallar det för 'den andliga döden' är det inga problem. Om det däremot skulle betyda att han upphör att existera och inte längre är Gud, då talar vi om något annat. Luther säger kärnfullt: 'Gud dör på korset'. Det är ett mysterium som slår mot den rationalistiska liberalteologin som har problem med att Gud dör. Gud dör, men Gud finns - vem kan förklara det?"
Du menar att det blir teologiskt hårklyveri när man försöker bevisa och reda ut varje detalj?"Ja, det är klart att det blir. Det viktiga är att Jesus var ett oskyldigt offerlamm som dog, inte en person som förvandlades och antog en annans natur. Jag förstår invändningarna mot JDS, absolut, och att det var viktigt för oss att tidigt markera här eftersom en del talare och skribenter vars böcker vi använt går längre än jag är beredd att göra."
JDS-läran brukar kopplas ihop med läran om att 'människan är en ande som har en själ och bor i en kropp'..."Just det, men det där är ingen teologisk utsaga utan något som använts i predikan av Hagin för att förklara det andliga livet. Det där uttalandet ska ses som andlighet/spiritualitet, som att det finns sånt som är från oss själva och behöver rensas ut, sånt som är från mig och inte från Gud. Men om man tar det och gör systematisk teologi av det och sätter in det i gnostiskt mönster så blir det hur tokigt som helst. Om man med det där menar att vi är någon slags supervarelser där bara anden är viktig, då håller jag inte med."
Det finns dock de som hävdar att undervisningen, i alla fall inledningsvis, inriktades så mycket på djävulen och den andliga striden som skulle vinnas att effekten för många blev att de såg sig som just någon form av supervarelse.
"Undervisningen gjorde mig mer och mer centrerad kring mig själv. Jag blev som en gerillasoldat med uppdrag att kasta handgranater, som en andlig Rambo som skulle befria områden från demoner. De distanserade mig från Gud. Sån är trosförkunnelsen, den kopplar bort Gud på något sätt. Tron blir ett vapen att använda för egen vinning och det gäller att lära sig använda de redskap som Jesus gett oss. Fokus blir på människan", säger Ingemar "Inka" Gustavsson, medlem Livets ord på 1980-talet.
Petra Hellsing var en av dem som gjorde ett uppmärksammat så kallat avhopp 1988. Expressen ägnade löpsedeln och uppslag åt hennes berättelse.
"Det blir liksom att det är vi som ska ha makten. Det handlar mer om vem jag är i Kristus, än om vem Kristus är i mig. Det blir mer att kämpa mot djävulen för att vinna seger än att klamra sig fast vid Gud [fig 5]. Det är en liten förskjutning på allting", säger Petra Hellsing om sina erfarenheter från förr.
Hans Lindholm är präst i Lötenkyrkan i Uppsala, och var på 1980-talet generalsekreterare i Sveriges evangeliska student- och gymnasierörelse (SESG) när Ulf Ekman arbetade som studentpräst där. Lindholm var en av de första som skrev kritiskt om trosförkunnelsen, som han hellre benämnde som framgångsteologi. När han i dag minns hur han tänkte låter han snarlik Petra Hellsing i hennes kommentar.
"Om man ser kristna livet som en tårta så är varje tårtbit lite vriden. Jag tror exempelvis att Gud vill hela på jorden - men alla, som man sa då? Om man säger många så kan det verka som en liten skillnad men jag tror att den har stor betydelse i praktiken. Men jag vill gärna lägga till att jag har stor respekt för Ulf Ekman och det arbete han utfört och står i, de mål och intentioner han har. Och även om jag tycker att en del var lite snedvridet så tror jag även att en del tog till sig undervisningen fel, som den inte var tänkt. En kommunikationsmiss".
Det ska sägas att det vid sidan om dessa berättelser och åsikter även finns en mängd andra av motsatt riktning, som talar om sin tid på bibelskolan och i församlingen som fantastisk och betydelsefull. Som Jimmy Patring, ungdomspastor i Sionförsamlingen i Västerås.
"Jag värdesätter mina två år på bibelskolan oerhört högt. Mitt liv förankrades i Guds ord på ett helt nytt sätt, det blev en stabil grund att stå på både i det egna livet och i arbetet som pastor. Framför allt berörde skolan och församlingen tydliga fokus på bibelordet", berättar han.
Ulf Ekman säger att det är de senare historierna han främst tänker på kring Livets ord, inte konflikterna eller oliktänkarna. Men han vet att de finns och förnekar inte att de kan ha sina poänger, även om han mer verkar luta åt att beskriva det som en kommunikationsmiss än en snedvriden teologi.
"Vi hamnade i någon slags tvåfrontskrig inledningsvis. Dels mot den rationalistiska otron som fanns bland myndigheterna med sitt avkristningsprogram, men även bland kristna med den akademiska teologi som fick ökat inflytande även inom frikyrkan. Det var det vi ställde oss upp emot och sa: 'Nej! Bibeln är Guds ord, Jesus gör under, Jesus vill frälsa'. Och det small, från alla håll. Så det är klart att det blev rörigtibland och att vi var långt ifrån perfekta att förklara. Sen måste man ställa sig frågan: vad sades egentligen, hur uppfattades och användes det? En del som påstås har aldrig sagts, annat har vi sagt men det har tolkats annorlunda och så finns det sånt vi inte skulle säga i dag. Så det är en blandning förstås".
Att han och Livets ord skulle ha undervisat så att människor blev rädda för djävulen snarare än trygga i Jesus håller han inte med om. Men i förhållande till övrig kyrklig miljö som i stort sett helt förteg den onda verkligheten så var det förstås anmärkningsvärt, säger han.
"I varje väckelsesituation är det så. Jag minns ett tillfälle, i samband med kritik för detta, och jag skulle förbereda en predikan och slog upp Luthers kommentar till Galaterbrevet. Djävulen sida upp och sida ner. Men visst, vi talade mycket om djävulen, men inte mer än om Jesus". [fig 6]
Ulf Ekman säger att en breddning, utveckling och nyansering ägt rum genom åren. Men det betyder inte ett brott mot förr, i grunden menar han att förkunnelsen är densamma och att betoningen nu som då är att predika om tro. Och enligt Ulf Ekman innebär inte hans undervisning ett fokus på människan istället för Gud.
"Nej, och det handlar inte om att manipulera Gud, jag håller med om att man inte kan det. Det är inte jultomten vi pratar om här. Men när väl det är sagt - att det är vi som underordnar oss honom och inte tvärtom, att det är vi som tjänar honom och inte tvärtom - så är det ändå så att Jesus genom sitt förbund gett oss gåvor och vapen att använda och då är det vårt ansvar att undervisa Guds folk hur de ska användas."
Han medger att det kan ha skett överbetoningar angående principen "be så ska du få", som i sin ytterlighet skulle kunna leda till gärningslära: om du gör och tänker rätt så blir det så.
"Så kan det absolut bli om det blir en metodik, det är en fara. Det är inte som en drickaautomat där det gäller att stoppa i myntet annars får du inget. Bibeln har inga maskinliknelser. Däremot finns det massor av bilder, bland annat från Paulus, om arbete. Om att löpa och fullborda loppet, exempelvis. Vem är det som löper? Jo, det är ju jag, är det inte en gärning då? Gärningar har sin plats, men fel förstått kan det bli krampaktigt. Av nåd, genom tron och inte genom gärningar; det är principen. Däremot går man för långt som vissa extrema inom den så kallade 'Nådesförkunnelsen' nu när någon lär ha sagt att man ska inte gå fram och ta emot Jesus för att det är en gärning man gör då. Man tror knappt det är sant. Det är en rationalism åt andra hållet där man ska se till att inget göra. Det blir minst lika fel."
Redan från början av Livets ords verksamhet kom kritik för att de hade en teologi för de starka, att man såg ner på svaga, sjuka och handikappade och menade att det var deras synd eller brist på tro som var orsaken till deras situation. I intervjuer har han, genom alla år, sagt att det inte är eller någonsin varit så. Att det finns de som uppfattat det så vet han, men han har aldrig tänkt eller menat så.
"Det vi har sagt och som ofta missförståtts är att sjukdom kom in via syndafallet. Men det gjorde mord och äktenskapsbrott också, men det betyder ju inte att du är mördare och äktenskapsbrytare för att det finns i världen på grund av syndafallet. Vi kopplar inte sjukdom till synd, det är egentligen mer luthersk och ibland katolsk teologi som gjort det. Jag tror att allt det här kommer från 'men om Gud vill och du inte blir frisk, är det inte ditt eget fel då?' En logisk tanke, men jag tror att det är fel. Gud är det inget fel på, men det behöver inte vara något fel på dig heller, det visade ju Jesus flera gånger".
Hur ser du på helande då?"Jag ber alltid för en sjuk människa, förväntar mig alltid ett under, men undervisar också om helande kan ta tid och inte alltid sker monumentalt. Man kan alltid kritisera oss: 'tänk om det är en människa som inte blir frisk och far illa'? Ja, den risken finns, då får vi försöka hjälpa den människan. Men jag menar, och nu är jag inte ute efter att lägga skuld på någon, att det även finns många människor som farit illa över att ingen ingjutit något hopp om att Jesus skulle kunna röra vid sjukdomen."
Det brukar talas om "Redan nu, men ändå inte" i vissa sammanhang som en princip när det gäller helande."Ja, det är lutherskt det med, och jag tror att det är sant. Det finns de som säger 'allt i himlen, inget på jorden', andra säger 'allt redan på jorden och himlen kan vi prata om sen'. Sanningen ligger någonstans mittemellan. Hur mycket vi får ut på jorden beskriver evangelierna och apostlagärningarna men det är ändå inget mot himlen. När det är sagt kan man ändå slå fast att evangelierna belägger att det kan ske många under: där går Jesus runt och gör gott och botar hela tiden, i varenda vrå, jämt, utan reservation. Rent exegetiskt går det inte säga något annat än att han helar hela tiden. Och sen gör apostlarna det i hans namn och Hebreerbrevet lär oss att Jesus är densamma i går, i dag och i evighet."
Utifrån det tycker Ulf Ekman att det vore konstigt att inte predika om trons möjligheter. När de lyfts fram i undervisning och människor börjar förvänta sig och be så börjar det ske. Och då menar han inte - han understryker det på nytt - att det är den egna prestationen som är avgörande. Han ser på tron framför allt som något att leva och vandra i, och tar mannen som kom till Jesus med sin pojke och utbrast "jag tror, hjälp min otro" som exempel. Hans egen tro var svag eller obefintlig på sätt och vis, å andra sidan gick han till Jesus vilket är ett tydligt uttryck för tro, säger Ekman.
Och trons möjligheter menar han gäller hela livet, inte bara några delar som skulle vara mer andliga än andra.
"Den förkylde mannen som inte mår bra, företagsledaren som är i kris, läraren som har relationsproblem på skolan - alla kan de be böner om att Gud ska stärka och komma med sin nåd. Men de kan också ta trons sköld mot de brinnande pilarna och utsläcka dem i Jesu namn. Och just den sidan, att det finns en aktiv auktoritet i bön givet i namnet Jesus, har inte varit särskilt utbrett i kristenheten. Djupast sett tror jag att om man ska sammanfatta vad vår kamp stått om så är det tron - inte helande, yttringar eller demoner, utan evangeliets och dess kraft. Det är vårt bidrag till svensk kristenhet som jag ser det, en upprättelse av tron och dess möjligheter".