Rakel gråter över sina barn. Hagar över sina. Borde inte vi som svensk kristenhet gråta tillsammans med båda. Och ägna mer tid åt Jesusorden "vad helst ni har gjort mot en av dessa mina minsta..." än åt hur Gamla testamentets profetior ska tolkas i relation till Israels nuvarande gränser.
Vindsvåningen är mörklagd, men drygt 1300 små ljusdioder ger ett sken som påminner om julotta. I taket dinglar svarta klädhängare. Tittar man länge ser man att på några hänger fortfarande barnkläder. Ur högtalarna hörs brus från Medelhavet blandat med måsars skrik. På våningen under går människor tysta omkring bland fotografier, korta berättelser och diktfragment.
Det är söndag eftermiddag och vernissage på Virserums konsthall, för en utställning som handlar om det som hände i Gaza för en månad sedan.
Mats Aronsson är gråtfärdig när han säger att detta är den viktigaste utställningen han gjort på sina dryga 25 år som kurator och konstnär. Det handlar om dagen innan, dagarna under, och dagarna efter ett krig där över 1300 människor dog, (de flesta civila och mer än 400 av dessa barn), mer än 5000 bostäder totalförstördes, ett femtiotal sjukvårdsinrättningar och 25-tal moskéer träffades, och där lika många ambulanser som regeringsbyggnader förstördes (ett femtontal av varje). Men Mats har en känsla av att de flesta redan har glömt.
Jag känner mig också gråtfärdig där jag sitter på stolen framför ljusdioderna. På grund av alla de här oskyldiga människorna som inte längre lever, och de som lever vidare men utan en arm, ett ben, ett syskon eller en pappa. Men också på grund av vad jag hör och läser i många av de kristna sammanhang jag rör mig.
Kanske att den stockande gråten också har att göra med att det är mindre än en månad jag själv besökte Jerusalem. För första gången på närmare 20 år. Vår bröllopsresa gick dit, jag har varit reseledare där, jag har varit på läkarkongress, jag har besökt alla de heliga platserna, kibbutzerna, Golanhöjderna. Jag har fascinerats av den blomstrande öknen, de modiga människorna, de uppfyllda profetiorna.
Men denna gång var allting annorlunda än jag minns det. Kyligare och mer explosivt på samma gång. De flesta judiska israeler verkade inte bry sig om vad som hände i Gaza. De israeliska palestiniernas vrede kändes som kokande lava under ett mycket tunt lock.
Och muren. Muren. Den träffade mig som ett knytnävsslag rakt i solar plexus. På vägen jag senast åkte ner till Jeriko möttes jag nu av en sju-åtta meter hög betongvägg. Runt Betlehem slingrar den sig på ett sätt som påminner om bunkern i Kumla.
Jag var i Berlin innan den muren föll. Den kändes nästan som ett prydnadsföremål jämfört med det jag såg i Israel i januari 2009.
Jag har bott i Saudiarabien i två år. Jag har sett den antisemitiska propagandan i bokhandlar och tv-kanaler. Åkt runt i flera olika arabländer och hört talet om att judarna borde kastas ut i havet. Jag har läst i Hamas stadgar, om en syn på judar som påminner om nazisternas.
Men det otäcka är att när jag såg de trötta palestinier som ännu en dag står och köar för att komma förbi metalldetektorer och unga stenhårda judiska soldater bakom skottsäkra glas, tyckte jag mig plötsligt se fastsydda halvmånar på deras kläder.
När jag blinkade bort tåren var halvmånarna borta. Bara de uppgivna ansiktena fanns kvar.
Muren verkar ha minskat antalet självmordsbombare. 8000 Qassam-raketer och fientliga grannländer som kan leverera mer långskjutande och precisa missiler verkar vara ett högst rimligt skäl att göra något. Egypten borde väl kunna öppna sin gräns för humanitärt stöd. Hamas och PLO borde väl kunna hålla sams.
Och alla de där miljonerna av biståndsmedel som Yassar Arafat försnillade, de borde väl ha använts för att bygga bättre vägar, skolor och sjukhus.
Men alla de där människorna som bara vill leva. De som inte valt att födas som palestinier, "they just got lucky" som någon graffiti-målare skrivit på en del av muren runt Betlehem. De som inte haft någonting att göra med en kidnappad israelisk soldat, som inte kommit i närheten av en avskjutningsramp för raketer. De som tillsammans med 1,5 miljoner andra trängs på en yta som är mindre än en tredjedel av Hultsfreds kommun (där Virserum ligger).
Förtjänade de att straffas av årslånga blockader? Förtjänade de att se resterna av den lilla infrastruktur som fanns intakt skjutas sönder? Förtjänade de brännsår av vit fosfor - även om den bara användes som spårammunition?
Kan man i dag verkligen okritiskt "välsigna" ett land som Israel? Och menar vi verkligen att en nykter kritik av Israel är detsamma som ett bejakande av Hamas?Blir inte försvaret för staten Israels rätt att existera både effektivare och mer trovärdigt om man samtidigt inte blundar för eller förskönar de verkliga problem som måste lösas innan drömmen om säkra gränser kan bli verklighet?
Problem som inkluderar ett stort antal bosättningar på Västbanken som är illegala enligt internationell rätt, en mur som har dragits så att den ger maximal ekonomisk fördel åt den ena sidan, och en total brist på proportioner i hur man betalar tillbaka "tand för tand".
Och har inte Mikael Löwengren rätt i sin insändare häromdagen att det är mindre lyckat av en tidning som Dagen att vara med och ge ut en kalender som helt blundar för denna verklighet?
Att bränna synagogor, skända judiska kyrkogårdar, trakassera judar på gatan kan aldrig försvaras. Att avbryta möten till minnen av Förintelsen, eller att som kristna ledare vägra att närvara är inte heller rätt väg. Men de som engagerar sig i olika typer av pro-israeliska demonstrationer dessa dagar borde väl förstå att det inte bara blir ett stöd för en judisk stats rätt att existera, utan också en mycket stark provokation mot dem som i dag känner en närmast total maktlöshet och en enorm frustration. Är det rätt sätt att dela med sig av evangeliet i dag? Är det rätt sätt att förkunna hopp och möjlighet till försoning?
Rakel gråter över sina barn. Hagar över sina. Borde inte vi som svensk kristenhet gråta tillsammans med båda. Och ägna mer tid åt att fundera på Jesusorden om "vad helst ni har gjort mot en av dessa mina minsta..." snarare än hur Gamla testamentets stora profetior ska tolkas i relation till Israels nuvarande gränser. Profetior som för övrigt hela tiden satte villkor i form av krav på rättfärdighet och rättvisa.
För dem som befann sig i Gaza i januari kändes det säkerligen som om Harmageddon redan var här.