Kristen egoism bakom önskan att samla fler

Vi vill ha öppna kyrkor. Vi vill fira gudstjänst. Vi vill samlas. Vi vill ta emot nattvarden. Vi vill samlas för att lovsjunga. Så vill vi göra som kristna. Och vi vill göra det på ett ur smittspridningssynvinkel säkert sätt.

Det finns sätt som minimerar riskerna. Men det finns inget sätt som tar bort riskerna. Även om vi kan uppfatta FHM:s förhållningsregler som inkonsekventa och ibland obegripliga, så ökar ändå risken för att smittan sprids ju fler som samlas. Även om vi har stora kyrkor med högt i tak och breda portar, så ökar risken när vi samlas många.

FHM:s inkonsekventa regler provocerar och orsakar protester. Det är förståeligt. Ändå bör vi som kristna inte stå där ropande: Varför får de men inte vi? Varför får man handla och gå på restaurang om än med vissa restriktioner men vi får inte samlas fler än åtta vid Herrens måltid? Det inkonsekventa uppfattas som orättvist, somligt tycks få frisedel, annat beläggs med obegripliga restriktioner. Oavsett vilket, smittspridningen minskar inte därför att “vi kristna vill också ha”.

[ Upprop för fler än åtta på gudstjänst lämnas till minister ]

Att fira gudstjänst i gemenskap tillhör kyrkans väsen. Att vi får ta emot Guds Ord och den heliga nattvarden är livsavgörande för den kristne och för hela kyrkans liv. Utan detta utarmas kyrkan. Med rätta kan vi som kyrka och kristna hävda att Guds Ord och predikan inte kan jämföras med andra föreläsningar eller kulturarrangemang. Likaså är nattvarden, denna delaktighet i himmelrikets måltid, radikalt annorlunda jämfört med andra måltider.

Så den söndagliga gudstjänsten måste fortsätta att firas och mässan celebreras. I realtid, inte av praktiska skäl förinspelade gudstjänster som sänds via webben utan webbkamerorna ska finnas där i nuets skeende och så dra in dem som deltar via webben.

Under dessa lockdown-tider bör vi som kyrka fira många fler gudstjänster men med färre deltagare.

—  Berth Löndahl

Men det räcker tydligen inte. Så har fler än tvåtusen undertecknat ett upprop för att öppna kyrkorna för ett ansvarsfullt och säkert gudstjänstfirande, vilket Gunnar Ramstedt vände sig emot i sin debattartikel 27/1. Detta kyrkoupprop bekymrar även mig. Det finns inget absolut säkert sätt att fira gudstjänst tillsammans. Varje samling utgör en riskfaktor – och andra kan drabbas svårt av den smitta som jag själv kanske bara får lindrigt.

[ Han startar upprop för att kyrkorna ska få lättade restriktioner ]

Nyligen mötte jag tankar som motiverade ett öppnande med att riskerna var små, att av de sjuka som är under 70 år dör endast 0,1 procent (siffran är dock högre) och därför bör man kunna öppna. Vilken cynism och brist på medkänsla. Plötsligt anade jag en kristen egoism. Jag vill ha min gudstjänst, min mässa, min nattvard. Men 0,1 procent är betydligt fler än 1000 döda. Om Estonia och tsunamin var katastrofer så är pandemin det än mer.

Ett kristet förhållningssätt borde vara motsatsen till detta upprop. Trots att jag har djup förståelse för och delar dess längtan, så menar jag att vi borde handla på motsatt sätt. För medmänsklighetens, kärlekens och solidaritetens skull. Vi borde säga: För min medmänniskas skull, för att minska smittspridningen och dödligheten och trycket på sjukvården, så avstår vi från det som är det mest väsentliga för oss. Från det som vi känner att vi inte kan vara utan, ändå måste vi leva med vår hunger och längtan för att dela hela vårt samhälles lidande. Vi vill vara föredömen, inte motsatsen. Vi vill påminna vår omgivning om att vi måste sträva efter att vara solidariska. Trots hungern och smärtan och längtan.

En mig närstående IVA-specialistläkare skrev om trycket på sjukvården bland annat “att vårt sjukhus går på knäna, kommer förmodligen inte att påverka mig personligen mer än att jag får jobba mellan fyrtiofem och åttio timmar i veckan och nästan varenda helg under några månaders tid. Det går inte bara att se till hur många som dör av det här viruset. Problemet är mycket, mycket större än så, men det framkommer kanske inte så tydligt i medier. De som hamnar på sjukhus ligger där länge och konsumerar enorma resurser, som tyvärr måste tas från något annat …” Och så är det. Att exempelvis få en cancerdiagnos under 2020–2021 är inte optimalt, nödvändiga operationer kan inte utföras, operationssalar är stängda, resurserna går till pandemins svårast sjuka. Om några år lär vi sannolikt få se en ökad dödlighet i just cancer.

Under dessa lockdown-tider bör vi som kyrka fira många fler gudstjänster men med färre deltagare. Gärna flera korta mässor varje söndag. Men vi bör inte kräva att få samlas i större skaror. Av medkänsla och solidaritet med och kärlek till de svagaste grupperna, till dem som är 70+, som har olika riskfaktorer, till dem som fått svåra och långvariga följdverkningar, till de döende, de döda, de sörjande, de isolerade, de som inom sjukvården sliter ut sig, bör vi respektera och acceptera FHM:s rekommendationer.

[ Gunnar Ramstedt: Dödligt lockrop att förespråka öppna kyrkor ]