Konsten är osynliggjord i frikyrkan

När man besöker en historisk kyrka i Europa är det lätt att slås av en känsla av helighet och andakt. Arkitekturen, den konstnärliga utsmyckningen och rymden i kyrkorummet gör något med oss. Känslan detta skapar i oss visar att skönheten är viktig. Viktig för oss, och viktig för Gud.

Men den skönhet med vilken man historiskt prytt kyrkorum har aldrig haft någon nämnvärd motsvarighet inom frikyrkan.

När till exempel stora Filadelfiakyrkan i Stockholm byggdes på 1930-talet utgick man från ritningar av en teater i Frankrike som hade extra bra akustik. Man öppnade upp talarstolen för Sven Lidman som hade ett annat sätt att tala än det gängse, och man anställde Einar Ekberg som sångsolist – något sådant hade inte skett förut. Det visar på en vidsynthet och ett öppet sinne att tänka i nya banor. Men bildkonsten fick däremot inte någon plats i kyrkan. Det har den inte på något framträdande vis fått i andra moderna kyrkorum heller, för den delen. Har människan inte längre behov av skönhet?

Var finns känslan av helighet och andakt, det som man upplever i många historiska kyrkor?

—  Janeric Johansson

Det har nu gått nästan 100 år och Filadelfiakyrkan har nyligen öppnats efter en omfattande renovering. Men bildkonsten lyser fortfarande med sin frånvaro. Den som skulle kunna slå an en ton av skönhet och helighet. Fonden i kyrkan består i stället av ett draperi med möjlighet att projicera ljus på. Musik och sång har en dominerande plats i gudstjänsten – kanske på bekostnad av den visuella delen i kyrkorummet? Draperier som man kan slå olika ljus emot passar ju så bra som bakgrund till musiken.

Om man vill tolka vurmen för draperier som den främsta konstnärliga utsmyckningen välvilligt kanske man kan se det som en hänvisning till förlåten i templet. Men förlåten var inte ett enkelt draperi. Det var 18 meter högt och 9 meter brett; vävt i ett stycke i fyra olika färger och tjockt som en knytnäve. Alltså ett fantastiskt konstverk gjort med stor hantverksskicklighet.

Bilden är ett språk som talar olika till olika människor, ett språk som är viktigt och där den helige Ande får möjlighet att tala rakt in i hjärtat och beröra oss. Bilden kan få bli ett profetiskt tilltal, och skönhet predikar för oss om Guds ofattbara härlighet.

[ Fyra kristna konstnärer som vill väcka kreativiteten i frikyrkan ]

Men i dag verkar industrilokaler vara idealet för många frikyrkor. Det ska vara avskalat, kanske för att lokalen enkelt ska kunna användas även till profan uthyrning och konserter. Men var finns känslan av helighet och andakt, det som man upplever i många historiska kyrkor?

I många kyrkor, inte minst inom pingst, har man ordet Jesus i fonden. I stället för att lita på att budskapet är tydligt nog i sig själv har man gjort det övertydligt. Men om alla upplever bilden eller texten där framme på samma sätt är det inte konst. Då är det propaganda!

Jag har roat mig med att de senaste tjugo åren fråga en mängd pastorer i Sverige och utomlands om de vet vem Bezalel var. Ingen, förutom en tysk pastor, har känt till honom. Då kan jag upplysa om att den första namngivna person i Bibeln som det står att Gud uppfyllde med sin ande, han hette just Bezalel (2 Mos. 31:1-6). Och han var konstnär.

Vore det inte på sin plats att lyfta fram det glömda språket, bilden, och låta skönheten bli lika viktig i våra liv som den är för Gud?

—  Janeric Johansson

Gud hade fyllt honom med helig Ande och gett honom exceptionella konstnärliga gåvor att arbeta i olika material för att utsmycka förbundsarken med under Israels vandring i öknen. Skönheten och det konstnärliga språket var alltså viktigt för Gud.

Så varför är det inte viktigt inom frikyrkan? Varför får inte de kristna konstnärerna en plats i gudstjänsten och konsten en plats i kyrkorummet?

Och ni teologer som hoppat över texterna om konsten som språk i Bibeln, vore det inte på sin plats att lyfta fram det glömda språket, bilden, och låta skönheten bli lika viktig i våra liv som den är för Gud? Det finns självklart undantag, men så länge som konsten på grund av okunnighet i det stora hela lyser med sin frånvaro i våra kyrkor och det aldrig talas om dessa frågor, lär det inte bli en förändring.

[ ”Vi har haft en för smal syn på konst” ]

Här har också tidningen Dagen ett ansvar. Längre tillbaka, på 1970-talet, hade man en konstkritiker anställd. Men i dag, när den så kallade kulturpanelen lyfter fram aktuella händelser, skildras musik, litteratur, film och tv. Men konsten skrivs det inte om.

När den utmärkta tidskriften NOD togs över av Dagen var bland det första som hände att konsten togs bort, något som dittills varit ett av tidningens signum – att presentera en ny konstnär i varje nummer. I stället publicerar man illustrativa, men i mitt tycke tråkiga, foton.

Nej! Det är dags för församlingar, och för tidningen Dagen, att uppmuntra de seriösa konstnärerna i våra led. Ge dem plats så att den gåva de fått från Gud kan få blomma ut, och stötta dem också där de står mitt i kulturlivet.

[ ”Skönheten var avgörande för att jag skulle fortsätta vara kristen” ]