Debatten om vad förenklingar av äldre texter och musik innebär går hög i våra dagar. I förra veckan diskuterades en enkel barnversion av Luciasången som Horace Engdahl bevisligen inte uppskattade, och det visade sig att han inte var ensam om den uppfattningen. Under det senaste årtiondet har flera större diskussioner om liknande fenomen ägt rum, ett typexempel är nivån på språket och delvis musiken i den kyrkohandbok som antogs 2017. Ibland kunde den diskussionen bli riktigt het och känsloladdad, så detta är verkligen en fråga som berör men som också är viktig.
Det finns givetvis många anledningar varför det blivit så, men jag tror två sticker ut. Det ena är att många människor i dag faktiskt saknar kunskapen om hur man ska tolka en text eller musik eftersom det kräver lite tankearbete, något man inte är van att behöva vid kulturkonsumtion.
Det är lätt att sitta på höga hästar i det här fallet när man gått fyra år på musikhögskola, men vi lever ju i en värld där barnkultur ofta konsumeras av vuxna – det tydligaste exemplet om ni frågar mig är Melodifestivalen. Det är handhjärtan, ballonger och extremt lättuggat material från början till slut. Någonstans tror jag att nivån för kulturkonsumtion i dagens samhälle har satts där och sedan är allt över det “svårt” i mångas ögon.
Sedan är det ju inte så lätt att förstå vad texter handlar om alla gånger heller. Jag har närmast chockat en del genom åren med att säga att Lassie med Ainbusk inte handlar om en påhittad hund utan om ett misshandlat barn. Att förstå ett syfte med en text eller en omskrivning av något kräver som sagt att man anstränger sig lite och inte bara vill bli matad med lättuggad kultur. Och med det idealet så blir ofta text och musik förenklad så att den ska gå hem hos alla.
En text riktad mot barn i åldern 2–6 år kan förstås inte vara lyriskt högtravande, men en text som riktar sig mot vuxna kan givetvis hållas ansvarig för sin nivå.
— Björn Häggmark
Det andra som spelar in är att vi har hamnat i ett “göra eller inte göra”-läge. Antingen sjunger du och då ska du vara redo att vara solist, eller så sjunger man inte och är tyst. Spontansång eller allsång och den lilla övning som krävs för att klara en sådan sak är mycket mer sällsynt i dag, och det är synd. Jag har själv många gånger varit med om att föräldrar inte vågar sjunga med sina barn, eller att lärare för skolans yngre elever inte vågar sjunga med sina klasser.
Och där kanske jag är medskyldig som jobbade närmare femton läsår som musiklärare på grundskolan: I efterhand kan jag tänka att jag nog borde ha sjungit mycket mer med barnen än vad jag faktiskt gjorde. Och med kollegorna?
Egentligen handlar det inte bara om sången utan om fler yttringar som kräver att man som barn får prova, jobba med och testa för att sedan utvecklas. Man måste inte vara professionell utövare för att ha roligt med sång och musik, andra kulturyttringar, idrott med mera. Att utmana sig själv hjälper en att växa. Både som människa och kulturkonsument.
[ Horace Engdahl sågar ny Luciasång: "Den är hemsk” ]
När Horace Engdahl reagerar på en text som skrivits för många år sedan och kallar det fördumning kan jag delvis hålla med, men också inte. En text riktad mot barn i åldern 2–6 år kan förstås inte vara lyriskt högtravande, men en text som riktar sig mot vuxna kan givetvis hållas ansvarig för sin nivå.
Här skär det sig ganska rejält, och det är där poängen sitter. Texter för barn är för barn och är lätta just på grund av det, medan texter för mer vuxna individer ofta kräver mer eftertanke och att man funderar en stund över innehåll och syfte. Men för att kunna ta till sig av de mer vuxna texterna och musiken finns också ett behov av viss allmänbildning på området.
Kanske borde vi byta ut Melodifestivalen mot opera eller teater och kanske läsa lite i en bok i stället för att sträcktitta på tv-serier? Jag säger inte att du måste göra det eller att jag har rätt, men det är ett rätt bra tips.
[ Kan vara olagligt att förvanska äldre psalmer - om Svenska Akademien agerar ]
