Jag har varit avundsjuk på er som fått växa upp i en kristen familj

Jag försöker verkligen förstå. Jag är uppvuxen i ett icke-kristet hem och var en ”råhedning” som blev radikalt frälst först som trettioåring. Den andliga gemenskapen med Jesus är allt för mig, och om något hotar bryta den gudsnärvaron – som till exempel världslighet eller synd – flyr jag i panik bort från sådant.

Kan det möjligen vara av samma anledning som man i frikyrkan, under 1950- och 1960-talen – decennier som ofta beskylls för att ha präglats av lagiskhet – ville skydda de unga från dåtidens ”syndens nästen” med dess oändliga frestelser? Välmenande kristna satte upp “skyddsstängsel” som blev till hinder för många att leva “som de ville”. Och de reagerade i uppror. Alltså en god intention som dessvärre fick tragiska konsekvenser.

På sätt och vis kanske upproret inte är så konstigt, eftersom “bokstaven dödar men Anden ger liv” som Bibeln förklarar (2 Kor 3:6). Församlingarna förr borde förmodligen försökt få sina unga att möta levande Gud och bli “tokkära” i Jesus, då blir inte lagar och förbud stränga hinder utan i stället Faderns kärleksfulla omsorg. Och Anden hos dem hade besegrat viljan att göra det “köttet begär”.

Men, trots att jag förstår behovet av det personliga mötet med Jesus för att viljan att lyda honom ska födas, har jag ändå aldrig förstått mig på troende som vuxit upp i kristna hem och som beklagar att de hindrats från att göra allt det som barn och ungdomar önskade göra. De är alltjämt troget med i sin församling, men ser med missnöje på sin stränga uppväxt.

Jag har faktiskt varit “avundsjuk” på alla dem som fått växa upp i en kristen familj och miljö. På dem som fått delta i gudstjänster och söndagsskolor sedan barnsben och erbjudits möten med Jesu närvaro. Levt i hem där Bibeln har varit framme och lästs, och haft föräldrar som skickat dem på kristna sommarläger och så vidare.

Såg ni inte hur vi världens barn hade det? En spritflaska på bordet i stället för Bibeln, svordomar i stället för Guds ord, en mörk och otrygg atmosfär i stället för Guds närvaro, en hård fadershand som slog i stället för Jesu hand som omslöt i kärlek …

Vet du inte vad du räddades ifrån, vad du bevarades från att bli drabbad av?

—  Peter Kujala

Från mitt perspektiv kan det kännas så otacksamt, och jag sörjer deras negativa upplevelse av det jag själv kommit att värdera så högt. Det är inte utan att jag undrar om de förstår hur deras klagan kan uppfattas av oss andra som bara önskar att vi fått möjlighet att lära känna Jesus redan som barn.

Vet du inte vad du räddades ifrån, vad du bevarades från att bli drabbad av? Även om du inte skulle haft det där livsförvandlande Jesusmötet, så var trots allt Jesus där hos dig, och du hade inte djävulen i hasorna som många av oss andra. Kanske det inte var så hemskt med regler, med “skyddsräcken”?

[ Sebastian Stakset: Mina första år som frälst var ett krig ]

En del krav hade mycket svag biblisk grund, som till exempel detta att kvinnor skulle sätta upp håret med “knut i nacken”. Detta, och ibland betydligt mer förståeliga, allvarliga skyddsåtgärder som att undvika syndens nästen, fick alltså nästan en hel generation att bli kritiska gentemot sin kristna uppväxt. De hade behövt få göra lika starka gudsmöten som det forna, “stränga” väckelsefolket. Då hade allt annat upplevts som bagateller.

Jesus sade: “Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom” (Joh 14:23). Trofastheten börjar alltså med kärleksrelationen till Jesus, vilket förutsätter att man verkligen mött Jesus och upplevt Guds kärlek. Det gäller alltså att börja i rätt ände, då ordnar sig resten, som det där med lydnad och överlåtelse.

Samtidigt behöver vi låta dessa kritiskt missnöjdas upplevelse av sin barndom bli en tankeställare och omvärdering. Låt oss göra allt för att barn och unga i våra församlingar ska få möta den levande Jesus så att de självmant vill fly synden och leva nära honom. Då slipper vi höra dem klaga och i stället vara tacksamma, Gud och människor till välbehag.

[ Eleonore Gustafsson: Det är som att vi tror att vi inte behöver frälsning ]